 |
| Ett mirakel utan ögonfransar |
Thorsten Flinck.
Christer Sjögren.
...och Sean Banan...
Är det nycirkus i stan, eller vad fan är det frågan om?
Nej, det är upploppet av Melodifestivalen 2012 det är frågan om.
Detta spektakel som en gång i tiden hjälpte nya artister nå framgång, både i Sverige och internationellt, har nu helt bytt inriktning.
1974: ABBA vinner i Brighton med Waterloo. Resten är som man säger historia.
1983: Den unga stjärnan Carola Häggkvist slår igenom med dunder och brak med Främling. Hon har sedan nått oförtjänta framgångar, främst i Uppsala. Internationellt har hon bara gjort sig känd som "den där läskiga tanten som gav mig parfym när hela min by utplånats av en jordbävning"... Men Främling kan ingen ta ifrån henne.
1984: En trio glada gossar förgyller våra liv med sina dojjor, med en låt som än i dag sjungs av tonåringar som fått i sig sina första folköl.
Men inte bara Sverige har utmärkt sig. Jag tänker inte gå in på alla detaljer, det finns det andra fora som är bättre pålästa än mig.
Men...
 |
| Med rätt att nynna |
På senare år har det allt mindre verkat handla om musiken, och mer om det tekniska runt omkring.
Det är glasburar, och folk som hissas ner från tak, vattenkaskader, kostymer som är som avancerad julgransbelysning, minimala trasor för kvinnliga artister...
Allt påminner om en Cirkus Cirkör-föreställning, eller något designat av Cirque de Soleil.
Det enda som saknades var djuren.
Men så i år kom svaret på mina böner.
Ranelid.
Flinck.
Sjögren.
....och Banan....
Apan, en gammal elefant, en pingvin och en stenad dromedar.
Äntligen var allting som det skulle vara. Bröderna Bronett är gröna av avund.
Och publiken applåderar och skrattar. Skrattar i alla fall. Applåderna kommer nog mer in spe.
Det hela är som en grekisk tragedi tonsatt av Thomas G:son med text av Ingela Pling Forsman.
Det är ofrivilligt komiskt. Samtidigt som det känns lite underligt i magen.
Får man skratta åt sådana här olyckor, eller är det som med Titanic, att det måste få gå en sorgeperiod först?
Det hela är så bissart att jag knappt finner orden.
 |
| Musik kan vara allvar |
Sjögren, denna frikyrkopastor som borde ha deporterats till Guntanamo redan när han sjöng "I love Europe"...
Ranelid, som ställer upp med ett uppträdande som skulle kunnat vara godtagbart på distriktsfinalen i Poetry Slam i Kilafors.
...och så Banan....
 |
| Banan - för de yngre tittarna |
Men okej.... Är det så här det ska vara så... Jag är inte den som har svårt att anpassa mig. Jag kommer gärna med kreativa förslag till general Björkman.
1: Hör efter med Operan och Dramaten när de har sina årliga utförsäljningar av kreationer som inte längre ska användas på respektabla scener. Kanske har Folkan ännu kvar någon galge från "Åh, Calcutta" för den vågade...
2: Anlita stuntmän istället för dansare. Dessa kan falla från tak och läktare i takt med den musik som eventuellt skulle kunna tänkas framföras.
 |
| Hängpukorna - stora i Ovanniemi |
3: Ha som enda ackompanjemang en slagverksorkester, kanske den ännu okända kvinnliga gruppen "Hängpukorna" kan vara av intresse?
 |
| Öijer - NU snackar vi! |
4: Och ska vi ägna oss åt absurd och abstrakt lyrik, hellre än musik och skönsång, vill jag verkligen föreslå att ni låter den, i sammanhanget, lysande performanceartisten Bruno K. Öijer ställa upp nästa år. Mannen kommer att sopa banan med...tja...Banan....
Förr i tiden såg man egentligen bara sådana här spektakel som en sorts extraföreställning på tivolin och andra cirkusar, främst i USA. Där delade de plats med Elefantmän, skäggiga damer, dvärgar, siamesiska tvillingar och ormmänniskor. Folk förfärades och gick hem, lyckliga över att inte DE så ut så där. Det hela var på ett märkligt sätt terapeutiskt.
Och kanske är det så Björkman vill att det ska vara. Melodifestival, inte som underhållning, utan som en behandling. Något som får oss vanliga döda att inse att det "kunde varit värre - jag kunde varit Ranelid!"
Och kan vi inte alla plötsligt förlåta de där grabbarna med bokstavskombinationer i sjukhusjournalerna, när vi vet att det i alla fall inte är lika illa som att vara....Banan...
Och kanske kan vi bli än mer sekulära och fria i tanken när vi ser vad religionen gjort Christer Sjögren.
Och ett lämpligare affischnamn för antidrogkampanjer, än Flinck....? Skulle inte tro det....
Så därför, gott folk. Bänka er inför finalen av Melodifestivalen 2012, för en rejäl dos antideppresiv lyteskomik. Och tänk på att ni nog mår ganska bra ändå. Trots att ni skrattar åt naturkatastrofer... Som till exempel:
Ranelid.
Sjögren.
Flinck.
...Banan...
