Den siste Profeten - fika med Gud

Jag brukar säga:
-Jag tror inte på Gud, men han litar inte på mig heller.
Vi skrattar ofta ofta åt det där, Gud och jag. Vi är nämligen inte helt säkra på hur uttrycket kom till. Han hävdar att det har att göra med någon 5-kamp på Grönan, tidigt 1980-tal. Själv hävdar jag att det har att göra med hans förmåga att överdriva hela tiden.


Varför har jag spelat 5-kamp med Gud på Grönan, undrar ni? Tjaa, vad ska jag säga? Det är sådana saker som man får göra när man blivit utvald till den "Siste Profeten".

Titeln låter maffigare än vad den är, och är inget jag inleder alla mina konversationer med. Har det inte ens tryckt på visitkorten. Känner liksom inget behov av att skylta med det i tid och otid. Jag tror det är den ödmjukheten och blygsamheten som gör att Gud och jag kommer så bra överens.Han är ju en sån där som gärna vill ha fokus, och jag kan kosta på mig att bjuda på det.

Om sanningen ska fram, så har Han lite problem med sin självbild, och framförallt har vi jobbat på självförtroendet, hans kontrollbehov, det ständiga behovet av bekräftelse och sådana saker. Det är ett heltidsjobb.

Att vara Profet är ingen dans genom Röda Havet, om ni nu trodde det.
Det är mycket "ge och ta" i relationen mellan mig och Gud.

Ibland är vi rörande överens - du ska inte ha ihjäl folk, till exempel.
Ibland står vi i absolut polemik med varandra -oftast vad gäller val av folk som innehaft tjänsten före mig, och bristen på utvärderingar.

Under våra samtal har vi tittat igenom den historiska aspekten av mitt ämbete, och funnit rent katastrofala brister, som gått helt obemärkt förbi i flera hundra år.
Gud är en "post-it-person". Inget ordentligt arkiv, inga klara budskap, bara sporadiska "note-to-self" spridda lite överallt. Många rent av oläsliga.
Jävlar, vad vi har skrattat när vi har försökt tyda några av dem.

Men vad var det som gick snett?
Ja, Moses var inte den gulaste bananen i klasen, och tajmingen var inte den bästa.
Killen hade yrat runt i öknen i veckor. Han var uttorkad, hungrig och trött. Trots det knatade han upp på berget och skulle prompt tala med Gud. Och min chef är sjysst, han ställer alltid upp 24/7. Men det ledde till många missförstånd, och Moses var helt väck. Den brinnande busken är ett bra exempel. Gud säger bestämt att han  aldrig skulle göra något sådant. Inte med tanke på brandrisken i öknen.
Men, säger Han själv, Moses hade med sig lite braj. Ingen bra kombo med tanke på de övriga faktorerna.

Resultatet av att prata med en narkotikapåverkad individ ledde till att det första budordet, återgavs i flera olika punkter. Det var meningen att vara en punkt, men då Gud var tvungen att upprepa saker hela tiden, och att Moses skrev ner allt, blev det som det blev... Vi hittade den post-it-lappen sen. Efter det försökte Gud vara lite mer noggrann med att eventuella profeter var utvilade inför anställningsintervjun.

Gud är lite som Alfred Hitchcock. Hitchcock älskade practical-jokes, som han gärna utsatte sin skådisar för. Det gör Gud också. Men ibland går det för långt. Inte alla fattar ett gag.

Abraham, till exempel. En riktig jäkla torrboll. Att på skämt säga "Ah, men om du verkligen vill ha en seriös relation på arbetsplatsen får du faktiskt döda din son", funkar inte på såna som inte har humor. Det var ren tur att Gud hann se vad som höll på att hända. Seriöst, Abbe?! Vilken arbetsgivare skulle på allvar kräva mänskliga offer? Förutom McDonalds då?


Men okej, det ska erkännas, att Gud har haft lite anger-management att jobba med. Att bränna hela byar, döda förstfödda pojkar och såna saker. Det är inget Han är stolt över. Och jag tycker att vi kan sluta älta i det förflutna. Det är dags att vända blad och  börja ett nytt kapitel.

Lot´s hustru däremot var en pinsam grej som gick snett i fyllan och villan. Gud skämtade om att hon var "saltaste bönan i stan", och så pekade han på Lot´s fru. Ibland skiter det sig... Inte ens Gud är fullkomlig. Men rykten är svåra att stoppa när de väl börjat.

Och Gud är bara människa, brukar jag säga. Och som människa har man ju vissa...behov. Det var väl kanske inte så snyggt att strula runt med någon som redan hade en karl, men på den här tiden var Han lite kaxig och tyckte att han kunde göra vad som helst. Ungefär som Mikael Persbrandt. Nåja, nu blev det som det blev. Helst hade Gud sett att det inte blev några rubriker om det  här... FAIL!

Ja, ni fattar. Det är inte en lätt uppgift Han har. Och som Profet har jag hand om media, kan man säga. Lite public-relations. Framförallt få fram Hans budskap på ett tydligt sätt utan att det uppstår massa missförstånd. Det har blivit några under åren.

Se till att steka fläsket ordentligt, har missuppfattats som att man inte får äta bacon. Som om Han bryr sig? Han ville bara meddela att det är viktigt att tillreda så att man inte får trikiner.

Och det där med homosexualitet har de tidigare profeterna fått helt om bakfoten, (no pun intended). Gud, som ju ser allt hela tiden, beslöt sig för att kika in på en av sina anställda, eftersom han tyckte att mannen inte syntes tillräckligt mycket bland folket. Ja, redan då var det praxis hos större företag. Där låg de två männen och "hade det mysigt", varpå Gud lite skämtsamt konstaterade:
-Ja, här blir inga barn gjorda."
Incidenten chockade profeten så till den milda grad, att han helt tappade bollen, och trodde att Gud var arg, och det hela slutade med att man lät förbjuda sex mellan män.

Babels torn, däremot, låg han bakom. Förstörelsen av det, vill säga. Många tror att det var Guds vrede över människans högmod. Men inget kan vara mer fel. Gud gillar spännande projekt.
Men just Babels torn saknade bygglov, och skymde dessutom utsikten från Guds punschveranda. Och eftersom ingen lyssnade och alla gästarbetarna talade olika språk, fanns ingen annan utväg än att rasera hela skiten.

Men vi har jobbat med det där. Gud är betydligt lugnare idag, och mer behärskad.

Men jag lever farligt. Den förre Profeten, som faktiskt gjorde ett någorlunda hyfsat jobb, blev mördad när han var yngre än jag är idag. Ni vet vem jag talar om. Sonen som Gud helst hade sett hålla låg profil. Men det är svårt att dölja vem man är hela tiden. Till slut läcker någon till en tidning eller nån gammal skvallerkäring på byn...

Jag måste alltså vara försiktig. De gamla misstolkarna, och de falska profeterna som fortfarande slår mynt av dåligt underbyggda fakta, uppskattar inte sanningar. Deras hela affärsidé bygger på lögnerna. Lögnerna om att Gud vill straffa oss.
Att Gud bryr sig om vad vi äter.
Att Gud skulle sätta sig emot vår kärlek till någon av samma kön.
Att Gud kräver dagliga bönestunder.
Att Gud kräver underkastelse.
Gud vill bara ge oss råd på vägen.
Som att inte äta härsket kött.
Att inte ha ihjäl varandra.
Ta hand om varandra.

Att detta kan ha missuppfattats, och att lögnerna dessutom fortfarande accepteras, bekymrar honom.
Ni har slutat bry er. Slutat lyssna. Inte så mycket på Honom, men på varandra.

Gud säger, genom mig, den Siste Profeten,:
-Be till varandra om hjälp, istället för till mig.
-Älska varandra, mer än mig.
-Ta ansvar för era handlingar, jag tvingar ingen till något. Bara människor har behov av att tvinga varandra, till underkastelse.
-Om ni mår bra, mår jag bra.
-Lev i nuet. I dagens moderna samhälle kan ni faktiskt köra med flextid. Det behöver inte vara kalenderns söndag som är helig. Välj en egen dag. För din egen skull. Och gör det för att vila, inte för att lyda.
-Men framför allt. Gör slut med de falska Profeterna som vill ha era tillgångar, era pengar, och era viljor. De är slavhandlare och fascister. Låt dem inte ta kontrollen över er. Gud får inte ett öre av alla de pengar ni skänker till Samfundet. Jag har heller inga behov av dem.

Kyrkan är död - länge leve människorna!