Det goda och det onda

Maria Montazami får frågan av tidningen QX, om vad hon skulle ta med till en öde ö. Hennes svar blev: Mobilen och sitt Mastercard. Ok...? Och när öppnar tax-freebutiken undrar man?

Jag kan inte låta bli att älska Maria M. Hon är så gediget mysig. Det går inte att tycka illa om henne. Hon kläcker ur sig så mycket gulliga konstigheter att jag blir alldeles varm. Och som grädde på moset har hon den där härliga dialekten. Kan man få Maria M utskriven på burk? Som lätt antidepressivt.

Maria är de ogenomtänkta frasernas goda fé.

Till skillnad från Carola Söörgard, den onda häxan från väst....
Varje gång Carola öppnar truten för något annat än att sjunga, blir det bara värre och värre för varje gång.

Hennes senaste utspel gällde allmänna helgdagar. Eller som Carola mer specifikt uttryckte det: KRISTNA helgdagar.

Carola anser nämligen att vi sekulära och ateister ska nekas ledighet  på till exempel påskdagen, då vi, i Carolas ögon, är helgsnyltande hycklare.  Jo, faktiskt. Hon tycker så.  Hon tycker att det är oärligt att vara ledig på dagar som ska anses vara exklusiva för troende kristna.

Okej Carola. Vi säger så. Men då får du inte heller vara ledig på första maj, eller midsommar. Den förra är arbetarrörelsens dag, och den senare en gammal hednisk ritual. Du har inget att göra på endera. OCh dessutom kan vi ju kompromissa - om vi inte får vara lediga på DINA helger, så tar vi resten av veckan ledigt. Är det okej? Ditt jävla pucko.....

Vilken färg har blå?

STOPPA PRESSARNA! Ny undersökning avslöjar vilken myndighet som svenskar har minst förtroende för.

Jag är förbluffad. Inte över "nyheten" att Arbetsförmedlingen hamnar längst ner på listan över hur stort förtroende vi har för myndigheter. Det som förvånar mig är att det krävdes en särskild utredning för att komma fram till det.

Det här visar hur liten kontakt med verkligheten myndigheter och maktutövare har. Att Arbetsförmedlingen har "Negativ förtroendestatus" är nämligen något som svenska folket vetat om sedan 1980-talet.

Men nu har man alltså plöjt ner en massa pengar för att låta byråkrater navelskåda sig själva och andra byråkrater, för att alltså utreda det pinsamt uppenbara.

Det är pengar som bättre hade kunnat användas till att förbättra Arbetsförmedlingen. Att ta reda på vad som är fel kan inte vara så svårt. Börja med att avskeda personalen, så ska ni se att det redan efter en vecka kommer att flyta på bättre för alla inblandade.

Men staten är inte intresserad av att förbättra. Inte heller är staten särskilt bekymrad över låga trovärdighetssiffror. Hade de varit det, hade de nämligen redan avgått.

Att göra en undersökning för att ta reda på vad folk tycker om Arbetsförmedlingen, är lika givande som att fråga "Vilken färg har blå?" Det är en fråga med ett givet svar, men vars följdfrågor aldrig ställs, eller ens efterfrågas.

Är Arbetsförmedlingen illa omtyckt? Skyddar Vatikanen sexförbrytare? Är jorden rund?

Den som beställt undersökningen får själv absolut lägsta trovärdighetsbetyg.

Gör inte om - gör rätt!

EU kan lära av Vasa

Redan 1628 stod det klart att stora internationella projekt är dödsdömda.

Det var året då regalskeppet Vasa sjönk, efter blott femton minuters jungfrufärd.

Nu har forskare hittat ännu en misstänkt anledning till varför. Måttenheter. En holländsk fot är tydligen inte lika lång som en svensk, har det visat sig.

Historien i korthet: De holländska byggarbetarna byggde båt från ena hållet, svenskarna från det andra. När de så möttes på mitten var det inte längre en båt, utan två helt olika, som skarvades ihop.

Och precis så är det med EU - olika länder med olika mått, som bygger från varsitt håll, utan kommunikation med varandra. Resultat: haveri av episka mått, holländska som svenska...

Och priset? Ja, det betalas av dem som befinner sig ombord. Och ombord sitter vanligt folk. På skutan befinner sig varken ingenjörer eller byggare, och minst av allt beställaren. Precis som på Vasa. De som bär ansvaret står på betryggande avstånd och beskådar katastrofen, med en gåsleversnitt i ena handen och ett fett traktamente i den andra.

Inga andra unioner, av samma typ och storlek, i världshistorien, har överlevt. Sovjetunionen kollapsade, Rom gick under, USA har väldiga problem.... Varför tror vi att just EU skulle vara annorlunda, när vi ser symptomen varje dag?

EU är idag ett av de största hoten mot demokrati och stabilitet, som västvärlden någonsin kommer att uppleva.

Vill vi ha fred i vår tid - måste EU projektet läggas tillbaka i torrdocka, demonteras, och ingenjörer från respektive land jobba med egna projekt, där man förstår varandra och använder samma linjal.

Inte så nära - jag är svensk!

En svensk uppfinning som till skillnad från blixtlåset INTE har gått på storartad internationell export, är den intima sfären.

Den intima sfären, för er som inte vet det, är det område runt en individ som vederbörande vill ha fredad. Man vill helt enkelt inte ha andra människor för nära inpå sig.

I ingen annan kultur än den svenska, är detta så välrotat, ja nästan genetiskt betingat. Det är inte helt friktionsfritt i mötet med andra kulturer.

Jag själv har tillbringat flera år boendes på Cypern, och har förstahandsupplevelse i den kulturkrock som uppstår när en stel svensk som värnar om sin intima sfär, möts av en fryntlig grek uppfödd med fysisk kontakt som en ren livsnödvändighet.

Vi svenskar är väldigt måna om vår egna och högst privata omgivning. Den sträcker sig som en osynlig bubbla cirka en halv meter ut från kroppen. Dagligen tvingas vi dock kompromissa, men det är under (sedvanligt svenskt) tyst protesterande.

När två personer från (varlfritt) land på kontinenten möts, kramas de, och ibland är även kindpussar och andra ömhetsbetygelser involverade. En sådan hälsning kan pågå i nästan en minut, med de två vännerna inbegripna i en sorts pantomimisk brottningsmatch. Detta är verkligen inte en  ovanlig syn, framför allt inte i de sydeuropeiska länderna. Inte heller i Asien eller ens i det puritanska USA är det sällsynt med kontaktsökande på detta varma intima sätt.

Men ICKE i Sverige. Här har vi utvecklat "intim sfär" till nästan religiös nivå.
Två personer som känner varandra väl ser varandra på gatan, stannar upp två meter i från varandra, lyfter handen och utbrister lite slött: Tjena! Och det räknas ändå som intimt mellan två goda vänner.

Bara tanken på att rusa fram och krama om folk, eller gud förbjude pussa på kinden, är helt utesluten, om maninte är homosexuell eller har en väldigt liberal inställning till livet i allmänhet. Men svenskar är ju liberala, säger ni säkert? Ja, men INTE lika mycket när det kommer till just fysisk kontakt.

Det är för en svensk något extremt obehagligt, som jag själv upplevt, när en, låt oss säga sydeuropé, kommer fram mot dig utan att visa ansats till att sakta ner, för att sedan trycka sin kropp och sitt ansikte så nära dig att i detalj kan beskriva hans skäggstrån. Att han kanske sedan tar ett rejält halv-nelsongrepp runt halsen på dig och trycker era pannor så tätt mot varandra att  man skulle kunna missta er för siamesiska tvillingar, gör inte situationen mindre obekväm. Det är kanske inte så konstigt att svenska ofta hamnar i bråk när de semestrar utomlands. En mänsklig instinkt när någon försöker strypa dig och ge dig en dansk skalle, är ju att slå tillbaka. I självförsvar.

Nej, vi svenskar är väldigt måna om den där sfären, som för andra kulturer ter sig nästan mytisk. "Förvandlas svensken till sten eller salt om han vidrörs?" Ja, det kanske vi gör! Och?

När vi åker kommunalt och tvingas kompromissa, gör vi ändå allt vi kan för att bevara integriteten i sfären, som om den vore ett kraftfält kring ett rymdskepp i Star Trek. Om vi kunde skulle vi använda osynlighetsskölden också...

Faktum är att vi är så besatta av vår intima sfär att vi nog helst skulle vilja ha sex på varsin sida av sängen, eller ännu hellre, i separata rum. Men sexualdriften är en mycket äldre och betydligt kraftigare instinkt. Men då den hamnar i konflikt med sfären, är det kanske inte konstigt att så många känner sig lite "smutsiga" efter samlag. Vi har ju trots allt tummat på en av våra viktigaste principer. För lite köttsligt hoppla hejsan.

Så nästa gång någon sällskapssjuk liberal vill hälsa - SPRING! Det blir betydligt mindre skämmigt än att nita den stackarn, alternativt riskera för tidig utlösning när kroppen misstolkar den fysiska närheten för ett samlag...

Melodifestivalen - en freakshow i tiden

Ett mirakel utan ögonfransar

Björn Ranelid.
Thorsten Flinck.
Christer Sjögren.
...och Sean Banan...

Är det nycirkus i stan, eller vad fan är det frågan om?
Nej, det är upploppet av Melodifestivalen 2012 det är frågan om.

Detta spektakel som en gång i tiden hjälpte nya artister nå framgång, både i Sverige och internationellt, har nu helt bytt inriktning.




1974: ABBA vinner i Brighton med Waterloo. Resten är som man säger historia.
1983: Den unga stjärnan Carola Häggkvist slår igenom med dunder och brak med Främling. Hon har sedan nått oförtjänta framgångar, främst i Uppsala. Internationellt har hon bara gjort sig känd som "den där läskiga tanten som gav mig parfym när hela min by utplånats av en jordbävning"... Men Främling kan ingen ta ifrån henne.
1984: En trio glada gossar förgyller våra liv med sina dojjor, med en låt som än i dag sjungs av tonåringar som fått i sig sina första folköl.


Men inte bara Sverige har utmärkt sig. Jag tänker inte gå in på alla detaljer, det finns det andra fora som är bättre pålästa än mig.

Men...

Med rätt att nynna

På senare år har det allt mindre verkat handla om musiken, och mer om det tekniska runt omkring.
Det är glasburar, och folk som hissas ner från tak, vattenkaskader, kostymer som är som avancerad julgransbelysning, minimala trasor för kvinnliga artister...

Allt påminner om en Cirkus Cirkör-föreställning, eller något designat av Cirque de Soleil.

Det enda som saknades var djuren.
Men så i år kom svaret på mina böner.

Ranelid.
Flinck.
Sjögren.
....och Banan....

Apan, en gammal elefant, en pingvin och en stenad dromedar.
Äntligen var allting som det skulle vara. Bröderna Bronett är gröna av avund.

Och publiken applåderar och skrattar. Skrattar i alla fall. Applåderna kommer nog mer in spe.

Det hela är som en grekisk tragedi tonsatt av Thomas G:son med text av Ingela Pling Forsman.

Det är ofrivilligt komiskt. Samtidigt som det känns lite underligt i magen.
Får man skratta åt sådana här olyckor, eller är det som med Titanic, att det måste få gå en sorgeperiod först?

Det hela är så bissart att jag knappt finner orden.

Musik kan vara allvar

Flinck, detta "barfotabarn" som med nöd och näppe tar sig igenom texten...


Sjögren, denna frikyrkopastor som borde ha deporterats till Guntanamo redan när han sjöng "I love Europe"...


Ranelid, som ställer upp med ett uppträdande som skulle kunnat vara godtagbart på distriktsfinalen i Poetry Slam i Kilafors.

...och så Banan....

Banan - för de yngre tittarna

Men okej.... Är det så här det ska vara så... Jag är inte den som har svårt att anpassa mig. Jag kommer gärna med kreativa förslag till general Björkman.

1: Hör efter med Operan och Dramaten när de har sina årliga utförsäljningar av kreationer som inte längre ska användas på respektabla scener. Kanske har Folkan ännu kvar någon galge från "Åh, Calcutta" för den vågade...

2: Anlita stuntmän istället för dansare. Dessa kan falla från tak och läktare i takt med den musik som eventuellt skulle kunna tänkas framföras.

Hängpukorna - stora i Ovanniemi

3: Ha som enda ackompanjemang en slagverksorkester, kanske den ännu okända kvinnliga gruppen "Hängpukorna" kan vara av intresse?

Öijer - NU snackar vi!

4: Och ska vi ägna oss åt absurd och abstrakt lyrik, hellre än musik och skönsång, vill jag verkligen föreslå att ni låter den, i sammanhanget, lysande performanceartisten Bruno K. Öijer ställa upp nästa år. Mannen kommer att sopa banan med...tja...Banan....









Förr i tiden såg man egentligen bara sådana här spektakel som en sorts extraföreställning på tivolin och andra cirkusar, främst i USA. Där delade de plats med Elefantmän, skäggiga damer, dvärgar, siamesiska tvillingar och ormmänniskor. Folk förfärades och gick hem, lyckliga över att inte DE så ut så där. Det hela var på ett märkligt sätt terapeutiskt.

Och kanske är det så Björkman vill att det ska vara. Melodifestival, inte som underhållning, utan som en behandling. Något som får oss vanliga döda att inse att det "kunde varit värre - jag kunde varit Ranelid!"

Och kan vi inte alla plötsligt förlåta de där grabbarna med bokstavskombinationer i sjukhusjournalerna, när vi vet att det i alla fall inte är lika illa som att vara....Banan...

Och kanske kan vi bli än mer sekulära och fria i tanken när vi ser vad religionen gjort Christer Sjögren.

Och ett lämpligare affischnamn för antidrogkampanjer, än Flinck....? Skulle inte tro det....

Så därför, gott folk. Bänka er inför finalen av Melodifestivalen 2012, för en rejäl dos antideppresiv lyteskomik. Och tänk på att ni nog mår ganska bra ändå. Trots att ni skrattar åt naturkatastrofer... Som till exempel:

Ranelid.
Sjögren.
Flinck.
...Banan...