När lycka tar slut

I fyra veckors tid har mitt liv fått mening.

De som känner mig, vet att teater alltid har varit den högsta prioriteringen i mitt liv.

Jag andas teater. Jag skriver, spelar och regisserar så fort jag får chansen. Och ibland får man riktig Jack-pot.


"Tanten är min!", skriven av mig 1994-95, och uppsatt i Vallentuna 1995, var specialskriven för parkteatern i Vallentuna.
Och nu, 16 år senare, får ett gäng ungdomar på Bergagården för sig att de ska damma av denna lilla klassiska salongskomedi.
Jag blev regissör i ett sent skede, men vilken resa!! Fyra veckors intensivt arbete, gav resultat bortom mina vildaste drömmar.
Jag var så lycklig att jag trodde jag skulle svimma. Jag har kramp i ansiktet, där leendet har suttit i flera dagar.

Men... allt har en ände... Utom grillkorv, som har bröd.

Igår rev vi scenen. Vi plockade ihop rekvisitan, packade sminket och rev publikläktaren.
Scenen stod plötsligt tom. Mitt hjärta kändes lika tomt. Var det allt? Blir det inte mer? Nu när vi äntligen kommit igång? Vi hade ju så jävla roligt. Och publiken hade roligt tillsammans med oss...

Det är sorg i hjärtat... Ett vemod som inte kan beskrivas i ord.

Men det finns ett ljus i tunneln. I dag talade jag med de ansvariga på Bergagården.

Det blir EXTRAFÖRESTÄLLNINGAR!!!
Totalt fyra föreställningar, två lördagar i maj.
Den 7.e och 14:e maj, klockan 1500 och 1900 får alla som missade detta underbara, chansen. Missa inte den.

Nu är jag lite glad igen.

Men om en månad står jag där igen. Ännu en tom scen. Vemod. Sorg. Det är oundvikligt. Men jag tänker ta tillvara på varje minut fram till dess.

Och efter det...? Ja, jag har en plan... :)