Detta inlägg är ett svar, eller snarare en spin-off till min kollega Magnus G Bergströms inlägg om kissnödighetens inverkan på vår effektivitet. Vänligen läs det först. Eller sist. Det gör ni som ni vill. Men helst först. Och glöm inte att kissa...
Jag och min kropp fungerar som ett lite företag. Jag är chef och min kropp är anställd av mig. Det har funkat bra. Vi har muntliga överenskommelser om hur, var och när vi gör vissa saker. Ett roterande schema som förhindrar att våra göranden krockar med varandra. Ett system för att förebygga dubbelbokningar, helt enkelt.
Men min kropp är inte alltid "employee of the month".
Ibland får den för sig att lätta på gastrycket i magen. Påannonsering, eller ett regelbundet schema för vilket av två tillgängliga ventiler som kommer att nyttjas för ändamålet, har trots påtryckningar från högre ort (mig), ännu inte implementerats på arbetsplatsen. Då får vi i ledningsgruppen helt enkelt anpassa oss till situationen och improvisera. Med varierande resultat, ska väl sägas.
Hantering av diafragman är föremål för vilda diskussioner under personalmöten som regelbundet förs. Här har personalen och jag inte lyckats hitta någon kompromiss eller lösning. Jag som VD anser att det är min fulla rätt att dricka kall läsk närhelst det faller mig in, medan personalstyrkan svarar med hicka. Varför de beter sig så barbariskt och upproriskt har jag ännu inte fått någon tillfredsställande förklaring till. Problemet kvarstår. Jag får helt enkelt planera mina läskintag till sådana tillfällen, då hickan inte kan utgöra menlig inverkan på min prestation.
Vi har också vissa konflikter vad gäller avfallshanteringen på arbetsplatsen. jag har försett personalen, med vad jag anser en fullt adekvat lösning för hur den ska bära sig åt. Men det skiter den, bokstavligen i. Personalen envisas fortfarande med att pytsa ut överblivet material, via både öron och näsa. Ibland på nätterna även via mungipan... Och det spelar ingen roll hur ofta jag försöker tömma i grovsoprummet. Det här känns som ett renodlat trots mot mig som arbetsgivare.
På en punkt är dock min personal nästintill överdrivet tillmötesgående. Det handlar om blåsan. När jag är upptagen av någonting, kan jag sitta i timmar utan en tanke på att jag skulle behöva uppsöka en toalett. Men så plötsligt kan det hända att jag måste resa mig för att justera belysning, eller sträcka mig efter en mobil. Och då är det som att alla som suttit i personalrummet och fikat, nu plötsligt rusar i panik för att få min uppmärksamhet.
Tydligen är det så att jag har behövt lätta på trycket i ett par timmar. Men personalen har inte haft hjärta att störa mig i något, förmodat, viktigt. Därför har den snällt väntat på ett bra tillfälle att ta upp frågan. NU! Det här är bra, och jag har berömt personalen för denna hänsynsfullhet. Det är trots allt irriterande och direkt skadligt för min prestation att ständigt behöva springa på herrarnas stup i kvarten.
Men dessa goda uppmuntrande ord tycks inte vara nog.
Nu vill personalen ha fackliga avtal. Avtal? Facket? Driver ni med mig???
Kraven:
Dra ner på kaffeintaget efter klockan 20 på kvällarna.
Dra ner på cigaretterna till 5.....om året!
Regelbundna utflykter i frisk luft.
En varierad kost. Vafan!?! Köttbullar med mos en dag och köttbullar med makaroner en annan. Det är variation, vad mer begär de av mig??
Arbetsdagen får inte längre vara längre än 16 timmar, dispens kan ges för helger, om det ges kompledigt på söndagar.
Det här är orimliga krav. Hur ska jag kunna leva ett liv under de här villkoren?
Men personalen är obeveklig. Den låter meddela, att om jag inte avslutar detta inlägg illa kvickt, alternativt tar en paus, kommer den att reglera vätskebalansen där jag sitter. NU!
Dessa sista ord skriver jag under direkt hot. Jag är besegrad. De vinner. Kroppen - Jag 1-0...
God natt.
Jag och min kropp fungerar som ett lite företag. Jag är chef och min kropp är anställd av mig. Det har funkat bra. Vi har muntliga överenskommelser om hur, var och när vi gör vissa saker. Ett roterande schema som förhindrar att våra göranden krockar med varandra. Ett system för att förebygga dubbelbokningar, helt enkelt.
Men min kropp är inte alltid "employee of the month".
Ibland får den för sig att lätta på gastrycket i magen. Påannonsering, eller ett regelbundet schema för vilket av två tillgängliga ventiler som kommer att nyttjas för ändamålet, har trots påtryckningar från högre ort (mig), ännu inte implementerats på arbetsplatsen. Då får vi i ledningsgruppen helt enkelt anpassa oss till situationen och improvisera. Med varierande resultat, ska väl sägas.
Hantering av diafragman är föremål för vilda diskussioner under personalmöten som regelbundet förs. Här har personalen och jag inte lyckats hitta någon kompromiss eller lösning. Jag som VD anser att det är min fulla rätt att dricka kall läsk närhelst det faller mig in, medan personalstyrkan svarar med hicka. Varför de beter sig så barbariskt och upproriskt har jag ännu inte fått någon tillfredsställande förklaring till. Problemet kvarstår. Jag får helt enkelt planera mina läskintag till sådana tillfällen, då hickan inte kan utgöra menlig inverkan på min prestation.
Vi har också vissa konflikter vad gäller avfallshanteringen på arbetsplatsen. jag har försett personalen, med vad jag anser en fullt adekvat lösning för hur den ska bära sig åt. Men det skiter den, bokstavligen i. Personalen envisas fortfarande med att pytsa ut överblivet material, via både öron och näsa. Ibland på nätterna även via mungipan... Och det spelar ingen roll hur ofta jag försöker tömma i grovsoprummet. Det här känns som ett renodlat trots mot mig som arbetsgivare.
På en punkt är dock min personal nästintill överdrivet tillmötesgående. Det handlar om blåsan. När jag är upptagen av någonting, kan jag sitta i timmar utan en tanke på att jag skulle behöva uppsöka en toalett. Men så plötsligt kan det hända att jag måste resa mig för att justera belysning, eller sträcka mig efter en mobil. Och då är det som att alla som suttit i personalrummet och fikat, nu plötsligt rusar i panik för att få min uppmärksamhet.
Tydligen är det så att jag har behövt lätta på trycket i ett par timmar. Men personalen har inte haft hjärta att störa mig i något, förmodat, viktigt. Därför har den snällt väntat på ett bra tillfälle att ta upp frågan. NU! Det här är bra, och jag har berömt personalen för denna hänsynsfullhet. Det är trots allt irriterande och direkt skadligt för min prestation att ständigt behöva springa på herrarnas stup i kvarten.
Men dessa goda uppmuntrande ord tycks inte vara nog.
Nu vill personalen ha fackliga avtal. Avtal? Facket? Driver ni med mig???
Kraven:
Dra ner på kaffeintaget efter klockan 20 på kvällarna.
Dra ner på cigaretterna till 5.....om året!
Regelbundna utflykter i frisk luft.
En varierad kost. Vafan!?! Köttbullar med mos en dag och köttbullar med makaroner en annan. Det är variation, vad mer begär de av mig??
Arbetsdagen får inte längre vara längre än 16 timmar, dispens kan ges för helger, om det ges kompledigt på söndagar.
Det här är orimliga krav. Hur ska jag kunna leva ett liv under de här villkoren?
Men personalen är obeveklig. Den låter meddela, att om jag inte avslutar detta inlägg illa kvickt, alternativt tar en paus, kommer den att reglera vätskebalansen där jag sitter. NU!
Dessa sista ord skriver jag under direkt hot. Jag är besegrad. De vinner. Kroppen - Jag 1-0...
God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentar