Kokta kaniner

Kaninkokerska. Ett kul ord.
Låter som något det fanns särskilda skrån för på slutet av 1700-talet.
Men så är det ju inte.
En kaninkokerska är en försmådd kvinna. Nyss dumpad eller till och med kastad åt sidan för att hennes partner hittat en ny.
uttrycket har sitt etymologiska ursprung i en historia om en kvinna som kokade sin partners kanin och serverade honom, när hon insåg att han varit otrogen. Det är i alla fall så jag har hört den berättad. Finns säkert variationer på denna lilla anekdot.

Och låt oss vara ärliga - har vi inte alla någon gång tänkt tanken på att hämnas ett ex eller en otrogen partner, med någon fantasifull aktion?
I filmen "War of the Roses" med Michael Douglas och Kathleen Turner serveras Douglas en paté som en gest av god vilja och för att gräva ner stridsyxan. Det går bra ända tills Turner antyder att paté är gjord på Douglas hund.

Jag har en bekant som av en karl drivits till kaninkokerskestadiet. Han får henne att hoppas, för att sedan släppa ner is innanför behån på henne. Inte sjysst!

Så nu undrar jag om det finns bra tips på slutlig hämnd.
Finns det en receptbok?
Har ni själva "kokat kaninen"?

Jag tycker hur som helst att konceptet är fascinerande. Och handen på hjärtat, visst förtjänar en del vad de får?

Höstmörker

Utanför fönstret strilar ett stilla höstregn. Solen gick ner för flera timmar sedan, trots att klockan inte ens är sju på kvällen.
Vad hände med sommaren?
Nåja, nu är det bara knappa två månader till julafton, sedan nyår och sedan går vi mot värmen igen.
Rökfri i snart tre veckor, tack vare e-cigaretterna.
Dags att så sakteliga börja jobba upp konditionen igen.
2014 blir ett år med många projekt, nya som gamla.
Nya spännande möjligheter har öppnat upp sig, och jag känner mig sjukt peppad redan nu.


Och ni som känner att saknaden efter sommaren blir för stor kan ju alltid föda upp bananflugor på köksbänken...

Nygammalt projekt

Någon gång på mitten av nittiotalet satt jag och en vän och spånade på en idé till en serietidningsbok. Alltså inte en tunn liten tidning utan snarare ett större format. En historia i flera delar.

Vi var väldigt kreativa vad det gällde att skapa en värld och en ramhandling. Vi hade ett par riktigt roliga karaktärer och snygga scener klara i huvudet.

Men andra projekt kom i vägen och det hela rann ut i sanden.

Efter ett par år hittade jag våra anteckningar och började då skriva det hela i romanform. Men ytterligare projekt kom i vägen...

Men nu känner jag mig inspirerad igen, och skrivandet har tagit fart på nytt.

Jag skulle gärna gå tillbaka till ursprungsidén om en tecknad version, men eftersom jag endast kan rita huvudfotingar (och inte särskilt trovärdiga sådana), söker jag nu med ljus och lykta efter någon som är duktig på att illustrera.

Det är inget lättsmält material. Världen är dystopisk, humorn svart och karaktärerna... låt oss säga speciella.

Som illustratör blir du dessutom delaktig i författandet, varför det underlättar om du gillar fantasy av typen Terry Pratchett, Douglas Adams eller liknande.

Saknad omkring oss

Jag har lyckligtvis varit relativt förskonad från att ha mist familj och vänner.
Antal begravningar jag varit på är lätt räknade.
Inte alla har haft samma tur.
Mina farföräldrar kände jag aldrig, farfar var borta innan jag föddes och farmor gick bort när jag var bara fyra år.
har dessvärre varit på två begravningar för unga människor, båda under trettio, den ena inte ens 20.

För nästan 7 år sedan gick min morfar bort. Det kändes hopplöst hårt.  Min morfar och jag delade födelsedag, och varje år när jag var mindre gick vi på Gröna Lund. Det är fantastiska minnen som finns kvar. Mycket av mitt musikaliska sinne och min svarta humor är arvet jag fick.

Men man får inte i sin sorg glömma bort de människor man har kvar runt om sig som fortfarande lever och har hälsan. Det är inte nyttigt att för evigt bära runt på sin sorg. Det låter kanske kallt och cyniskt, men det är tvärtom. Minns den glädje dina bortgångna släktingar/vänner gett dig, och skapa nya minnen med dina levande dito.

När Astrid Lindgren talade med sin syster inledde de alltid sina samtal med följande dialog: "Döden, döden, döden, döden! Så, då var det överstökat. Hur har din vecka varit?"

Ihåligt Halloween

Något av det mest meningslösa man kan göra är att uppfinna hjulet på nytt.
Svenskarnas vurm för Halloween är ett sådant exempel.
För er som osannolikt nog har missat denna "högtid", så handlar det om att barn klär ut sig och tigger godis av förväntat generösa grannar.
Låter det bekant?
Det borde det göra.
I generationer har svenska barn gjort precis det där. Det kallades påsk. Barnen klädde ut sig till påskkärringar/gubbar och vandrade runt i grannskapet och fick godis. Om man nu inte firade påsk eller helt enkelt inte hade råd att bjuda alla kvarterets ungar på sötsaker, så var det inget mer med det. Barnen tackade och önskade glad påsk.

Men med Halloween ställs det genast krav. Du som granne förväntas utan pardon att hysta fram den ena gottepåsen efter den andra, med hot om straff från ungjävlarna om du inte kan möta deras krav.

Barn idag är som Hells Angels eller någon annan kriminell gruppering.
"Snyggt hus. Vore ju synd om något skulle hända. En olycka med ägg kan ju hända så lätt. Men det är lugnt. Mot en mindre ersättning lovar vi att inget kommer att hända."

En bekant till mig råkade somna med ytterdörren olåst. När han vaknade var hallspegeln nerplockad och paraplystället fyllt med vatten.
Ligisterna hade alltså öppnat dörren, gått in i lägenheten och vandaliserat hans hem.

Så här går det alltså till år 2013. Och allt med föräldrarnas goda minne. "Men de är ju så söta i sina utstyrslar!"
NEJ! Det är de inte alls. Inte på något sätt. Det är en avancerad form av utpressning.

Vill ungarna ha godis får de be sina föräldrar, eller vänta till  påsk. Det är inte mitt ansvar att ge andras barn karies.

Låt jänkarna hålla på med såna här dumheter, det är de bra på "over there".
Själv låser jag dörren, och kommer det nån liten alien och tigger häller jag kokande olja över dem.

Otäck påskkärring