Melankoli på en måndagsafton

Min kreativitet är åter till heders.
Jag har flera projekt i luften samtidigt nu, och känner mig mer inspirerad än på länge.

Men hösten för med sig det oumbärliga - min lilla depression som kommer två gånger om året. En på hösten och en på våren.

Det tog många år innan jag förstod hur det där fungerade, men sedan upptäckte jag mönstret. Och när jag väl upptäckte mönstret lärde jag mig känna igen signalerna.

Innan jag begrep det blev jag fruktansvärt deprimerad och nästan aggressiv. Allt blev svart och jag kunde inte slappna av.

Men nu, när jag vet vad som händer, kan jag hantera det.

Redan när jag ser signalerna, varnar jag folk runt omkring mig. Jag blir asocial och  vill bara få vara ifred i några dagar. Ibland kanske ett par veckor.

Men det är inget farligt. Jag blir bara en smula melankolisk. Men jag är inget man bjuder in till fest. Jag är rätt cynisk på mina bra dagar, så ni kan ju förstå hur det blir när jag har dåliga dagar.

Så om jag säger "Nu är deppen på gån" så oroa er inte. Det betyder bara att jag kommer att vara okontaktbar i några dagar. Jag kommer inte svara i telefon, svara på sms eller mail. Kommer inte att uppmärksamma anrop på Facebook heller.

Jag är inte suicidal heller, så ni behöver inte ringa 112. Tvärtom kan det vara så att jag är som mest kreativ de här dagarna.

Så nu vet ni. Höstdeppen är på ingående, påstigning sker  på vänster sida av perrongen....

Ur spår, Lantis!

Som infödd stockholmare pendlar jag ofta.
Både med buss och med tunnelbana.
Men jag upphör aldrig att fascineras över hur dumma i huvudet folk är. Ja, ursäkta min franska, men så är det.
Perronger är inte piazzor i Rom, där ni kan stå och ha kuttrasju mitt i rusningstid. Rulltrappor är inte en organiserad sightseeing, där man står still och vrider huvudet lite slött var tionde minut.
Gången mellan pendeltågen och tunnelbanan är inte en uppsamlingsplats för allmänna fucktards!!!'
Och varför, o varför, är det alltid de som har minst bråttom som ser till att kasta sig framför dörrarna strax innan avstigning för att förhindra framkomligheten för oss som har ett liva att förflytta oss till??
Ni som har funktionsnedsättningar, svårt att gå eller bara är allmänt slöa - låt oss andra gå av först, så kan ni såsa er fram i vilken jävla takt ni vill sen.
Men jag är trött på att ständigt hamna bakom FläskFia från Flempan, eller Överåriga Östen från Ösmo. Ni står i vägen i rulltrappan, ni ockuperar perrongerna. Kort sagt, ni är ett jävla otyg.
Vänta till sist!!! Era liv har ju uppenbart upphört ha ett berättigande redan innan ni klev på tåget. Varför ni ens åker någonstans är för mig en gåta. Stanna hemma!
Jag bryr mig inte!!! Så länge ni håller er ur spår när jag försöker ta mig till jobbet, eller dejten eller vad det nu kan vara.
DAMN YOU ALL TO SKÖVDE!!!!

Kokta kaniner

Kaninkokerska. Ett kul ord.
Låter som något det fanns särskilda skrån för på slutet av 1700-talet.
Men så är det ju inte.
En kaninkokerska är en försmådd kvinna. Nyss dumpad eller till och med kastad åt sidan för att hennes partner hittat en ny.
uttrycket har sitt etymologiska ursprung i en historia om en kvinna som kokade sin partners kanin och serverade honom, när hon insåg att han varit otrogen. Det är i alla fall så jag har hört den berättad. Finns säkert variationer på denna lilla anekdot.

Och låt oss vara ärliga - har vi inte alla någon gång tänkt tanken på att hämnas ett ex eller en otrogen partner, med någon fantasifull aktion?
I filmen "War of the Roses" med Michael Douglas och Kathleen Turner serveras Douglas en paté som en gest av god vilja och för att gräva ner stridsyxan. Det går bra ända tills Turner antyder att paté är gjord på Douglas hund.

Jag har en bekant som av en karl drivits till kaninkokerskestadiet. Han får henne att hoppas, för att sedan släppa ner is innanför behån på henne. Inte sjysst!

Så nu undrar jag om det finns bra tips på slutlig hämnd.
Finns det en receptbok?
Har ni själva "kokat kaninen"?

Jag tycker hur som helst att konceptet är fascinerande. Och handen på hjärtat, visst förtjänar en del vad de får?

Höstmörker

Utanför fönstret strilar ett stilla höstregn. Solen gick ner för flera timmar sedan, trots att klockan inte ens är sju på kvällen.
Vad hände med sommaren?
Nåja, nu är det bara knappa två månader till julafton, sedan nyår och sedan går vi mot värmen igen.
Rökfri i snart tre veckor, tack vare e-cigaretterna.
Dags att så sakteliga börja jobba upp konditionen igen.
2014 blir ett år med många projekt, nya som gamla.
Nya spännande möjligheter har öppnat upp sig, och jag känner mig sjukt peppad redan nu.


Och ni som känner att saknaden efter sommaren blir för stor kan ju alltid föda upp bananflugor på köksbänken...

Nygammalt projekt

Någon gång på mitten av nittiotalet satt jag och en vän och spånade på en idé till en serietidningsbok. Alltså inte en tunn liten tidning utan snarare ett större format. En historia i flera delar.

Vi var väldigt kreativa vad det gällde att skapa en värld och en ramhandling. Vi hade ett par riktigt roliga karaktärer och snygga scener klara i huvudet.

Men andra projekt kom i vägen och det hela rann ut i sanden.

Efter ett par år hittade jag våra anteckningar och började då skriva det hela i romanform. Men ytterligare projekt kom i vägen...

Men nu känner jag mig inspirerad igen, och skrivandet har tagit fart på nytt.

Jag skulle gärna gå tillbaka till ursprungsidén om en tecknad version, men eftersom jag endast kan rita huvudfotingar (och inte särskilt trovärdiga sådana), söker jag nu med ljus och lykta efter någon som är duktig på att illustrera.

Det är inget lättsmält material. Världen är dystopisk, humorn svart och karaktärerna... låt oss säga speciella.

Som illustratör blir du dessutom delaktig i författandet, varför det underlättar om du gillar fantasy av typen Terry Pratchett, Douglas Adams eller liknande.