Det är så dags här i livet. Man närmar sig den där mytomspunna medelåldern, och går in i en ny fas i livet.
Jag har skaffat en partner.
Nej, absolut inget sexuellt, men väl ganska emotionellt och kärleksfullt, vågar jag nog ändå påstå.
Rent platoniskt, alltså.
Man brukar säga att sådana här saker händer när man inte söker dem, och det är alldeles korrekt. Förstår jag nu.
Ni som har följt bloggen från starten i september, vet att jag i höstas fick hoppa in och göra en lite kul roll i Monica Rolfner´s "Tomten är far till alla barnen", i en ungdomsteaterproduktion i Åkersberga. Regissören var nämligen en gammal god vän och kollega till mig. Ja, det är så det går till i den här branschen. Och?
Vi återupptog vår bekantskap, som legat i träda, då jag varit utomlands, och började kläcka små ideér och bolla mot varandra.
Plötsligt insåg vi att vi var totalt synkroniserade med varandra. Samma humor, men till och med exakt samma känsla för vad en komisk situation eller replik innebar.
Vi började skriva på ett nytt manus för ungdomsteatergruppen, och parallellt med det, började vi skissa på en liten tv-serie.
Det är märkligt, men inte en enda gång har vi haft konflikter om vart vi ska ta vägen med en handling, eller hur en scen ska sluta. I 9 av 10 fall har vi utbrustit exakt samma sak, exakt samtidigt.
Och sedan har vi legat där på golvet i skrattkramper och fnissat åt hur roliga vi tycker att vi är.
Det kan inte vara helt sunt.
Jag tror aldrig jag har varit med om det tidigare i mitt liv som skådespelare eller författare. Att hitta någon som är på exakt samma frekvens. Och det var dessutom en högoddsare.
Jag började nämligen arbeta med Magnus G Bergström 1997, när han fortfarande var en riktig strulputte, med sociala komplex och ett intresse för att synas. Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det var med honom jag skulle få den största nytändningen i mitt kreativa liv någonsin.
Det är få förunnat att få arbeta med någon som tar fram det allra bästa, sjukaste, skruvade och roligaste hos sig. Jag har haft tur. Magnus är en sådan person.
Att han sedan är en ödmjuk familjefar, men en sympatisk hustru och en socialt överengagerad son, gör inte saker sämre. Han är helt enkelt en väldigt hyvens kille, som man hade sagt på 40-talet.
Jag har haft en längre svacka det senaste året, både känslomässigt, jobbmässigt och bostadsmässigt. Har stundtals gått under jorden och gjort mig onåbar. Magnus har vänt trenden. Han har gett mig energi att starta om, att komma ut ur mörkret. Han har gett mig den där energin och livslusten tillbaka. Den jag hade för många år sedan då jag skrev manus på heltid, och fick spela med Suspektensemblen.
Tack Magnus, för att du gett mig glöden att orka ta tag i ännu ett år.
Tack alla ungdomar i Åkersberga, som visar er uppskattning och är fantastiska på alla sätt och vis.
ps. Den här texten kan innehålla homoerotiska undertoner. Tänk inte på det. Alltså: Lägg inte in homoerotiska undertoner. Det gäller alltså mitt och Magnus förhållande som livskamrater. Inte bögigt. Bara mysigt. ds.
Jag har skaffat en partner.
Nej, absolut inget sexuellt, men väl ganska emotionellt och kärleksfullt, vågar jag nog ändå påstå.
Rent platoniskt, alltså.
Man brukar säga att sådana här saker händer när man inte söker dem, och det är alldeles korrekt. Förstår jag nu.
Ni som har följt bloggen från starten i september, vet att jag i höstas fick hoppa in och göra en lite kul roll i Monica Rolfner´s "Tomten är far till alla barnen", i en ungdomsteaterproduktion i Åkersberga. Regissören var nämligen en gammal god vän och kollega till mig. Ja, det är så det går till i den här branschen. Och?
Vi återupptog vår bekantskap, som legat i träda, då jag varit utomlands, och började kläcka små ideér och bolla mot varandra.
Plötsligt insåg vi att vi var totalt synkroniserade med varandra. Samma humor, men till och med exakt samma känsla för vad en komisk situation eller replik innebar.
Vi började skriva på ett nytt manus för ungdomsteatergruppen, och parallellt med det, började vi skissa på en liten tv-serie.
Det är märkligt, men inte en enda gång har vi haft konflikter om vart vi ska ta vägen med en handling, eller hur en scen ska sluta. I 9 av 10 fall har vi utbrustit exakt samma sak, exakt samtidigt.
Och sedan har vi legat där på golvet i skrattkramper och fnissat åt hur roliga vi tycker att vi är.
Det kan inte vara helt sunt.
Jag tror aldrig jag har varit med om det tidigare i mitt liv som skådespelare eller författare. Att hitta någon som är på exakt samma frekvens. Och det var dessutom en högoddsare.
Jag började nämligen arbeta med Magnus G Bergström 1997, när han fortfarande var en riktig strulputte, med sociala komplex och ett intresse för att synas. Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det var med honom jag skulle få den största nytändningen i mitt kreativa liv någonsin.
Det är få förunnat att få arbeta med någon som tar fram det allra bästa, sjukaste, skruvade och roligaste hos sig. Jag har haft tur. Magnus är en sådan person.
Att han sedan är en ödmjuk familjefar, men en sympatisk hustru och en socialt överengagerad son, gör inte saker sämre. Han är helt enkelt en väldigt hyvens kille, som man hade sagt på 40-talet.
Jag har haft en längre svacka det senaste året, både känslomässigt, jobbmässigt och bostadsmässigt. Har stundtals gått under jorden och gjort mig onåbar. Magnus har vänt trenden. Han har gett mig energi att starta om, att komma ut ur mörkret. Han har gett mig den där energin och livslusten tillbaka. Den jag hade för många år sedan då jag skrev manus på heltid, och fick spela med Suspektensemblen.
Tack Magnus, för att du gett mig glöden att orka ta tag i ännu ett år.
Tack alla ungdomar i Åkersberga, som visar er uppskattning och är fantastiska på alla sätt och vis.
ps. Den här texten kan innehålla homoerotiska undertoner. Tänk inte på det. Alltså: Lägg inte in homoerotiska undertoner. Det gäller alltså mitt och Magnus förhållande som livskamrater. Inte bögigt. Bara mysigt. ds.
