Att damma av en succé

De senaste fyra veckorna har jag haft fullt upp. Dekorbygge, ljussättning, kostymplanering, program, ja listan kan göras lång.

Det är nämligen så att jag av en slump upptäckte att Bergagårdens Teater i Åkersberga hade kommit över ett av mina gamla manus som jag skrev 1994/95, "Tanten är min!"


Den skulle spelas av ungdomar i åldern 13-15 år, och jag hade inga förväntningar, annat än att jag tyckte att det skulle vara kul att se någon annan spela pjäsen. Det är trots allt 16 år sedan den hade premiär. Och den har bara legat och samlat damm sedan dess.

Men jag fick en liten energikick av tanken på en nypremiär, och började titta igenom manuset. Jag har i flera års tid tänkt att revidera manuset till en version 2.0, men aldrig riktigt kommit till skott, då det inte funnits en ensemble.

Men för fyra veckor sedan kunde jag inte hålla mig. Jag gav mig in i projektet som regissör. Ja, det är ingen lätt pjäs, och manuset, så som det såg ut, var otydligt skrivet, och bara en som varit med i originalet kunde ha en aning om hur det skulle se ut.

 Det var en av anledningarna till att manuset behövde bearbetas. Jag kände också att den saknade scener, som skulle göra pjäsen och karaktärerna mer begripliga. I originalet finns mycket liten, eller ingen chans för publiken att förstå vad som händer på vissa ställen.

Så, i fyra veckor har jag hårddrillat dessa begåvade ungdomar. Sena kvällar, tidiga morgnar, helger och lite till har de offrat för att finslipa produktionen.

I onsdags hade vi premiär. Föreställningar på torsdag och lördagen var kulmen på en helt magisk resa.

På lördagens två föreställningar för allmänheten låg jag dubbelvikt över mitt regibord. I skrattkramper. Och förundran. Och oförblommerad lycka. Sällan får man se sådana unga förmågor uppvisa sådan naturlig fallenhet för komiskt timing, och självklarhet i replik och kroppsspråk och mimik.

I många avseenden är den här versionen långt mycket bättre än originaluppsättningen från 1995.

Jag kan inte sluta le inombords, när jag tänker på vad jag har fått uppleva de här veckorna, och vilket fantastiskt resultat vi fick. Och att få se spelglädjen hos dessa unga "proffs"... Ja, jag säger proffs, för det är precis det de har varit; proffs! Det finns inget annat ord.

Men två föreställningar för allmänheten känns så futtigt. Ja, orättvist. Orättvist mot ungdomarna som slitit så hårt. Men framförallt mot alla dem som inte fått chansen att se detta lilla komiska mästerverk.

Ja, jag vet! Jag talar lite i egen sak, som författare. Men det är inte min förtjänst att den är så rolig. Det är deras! Utan dem och deras glädje, energi och egna tokiga infall, hade den inte varit i närheten av att bli så här rolig. 80 minuter lång, och med ett skratt i snitt varannan minut, ibland lite oftare. Jag överdriver inte nu.

Men! Alla ni som missade detta underbara stycke, får nu en ny chans.

Tack vara goda viljor på Bergagården, har jag fått två nya föreställningsdatum. Det blir alltså extraföreställningar.

Den 7:e och den 14:e maj, lördagar, blir det alltså dags igen! Två föreställningar per dag. En matiné klockan 1500 och en kvällsföreställning klockan 1900.

Det här är alldeles för bra för att inte ses. Det är inte ungdomsteater, annat än i den mening att skådespelarnas ålder är relativt låg. Relativt, med tanke på min egen ålder menar jag naturligtvis. Men prestationen är proffsig och mycket väl framfört.

Så ni som inte har intyg hemifrån - boka in någon av lördagarna i maj (7 och 14) och bjud er själva på en riktig liten skrattfest. Roligare än så här blir det inte på den här sidan kräftskivorna.

Och får jag som jag vill, vilket jag verkligen hoppas på, så blir det även revival för farsen "Piller", med samma otroliga gäng. Men det får jag återkomma till när det blir aktuellt.