Skratta lagom - jag är inte död än!

Just nu är jag regissör åt ett gäng ungdomar i Åkersberga. Det är uppfriskande på många sätt. Att umgås med folk som är några och ett år yngre än en själv kan vara rent av vitaliserande. Som någon sorts mental ansiktslyftning.
Inte för att jag tycker att jag är så gammal. jag menar, när skulle jag ha hunnit bli det. Jag var ju arton alldeles nyss...


Men ibland får man en spark rätt i plytet av något som ännu inte nått den ålder då det är försvarligt att fläta till dem.

Häromdagen var det en av dessa tvärhandshöga individer som efter att ha tittat på mig ett par minuter, känner sig manad att tilltala mig:
-Hur gammal är du? säger hon.
-36, svarar jag, ärlig som jag är. Ett stort misstag ska det visa sig.
-Jaha, säger dvärgplantan. Min pappa är 53. Ni ser lika gamla ut.

Vad i helvete säger ungen?? Såvida inte hennes pappa ser ut som en ung Brad Pitt, kan jag inte känna mig annat än kränkt. Utpekad. Kategoriserad. Märkt!

Och det slutar inte där. Nej då!
Tidigare i kväll var jag bjuden på middag hemma hos min gode vän och kollega Magnus G Bergström. 
När vi sitter och dricker kaffe och inmundigar efterrätten, tittar Magnus´ son Theo, 3½, plötsligt på mig. Han pekar på mig och utbrister:
-Har du tappat ditt hår?
Han fortsätter peka, och ser  så där ärligt nyfiken ut som bara barn kan.
-Har du tappat ditt hår? frågar han igen, för att försäkra sig om att jag uppfattat frågan. Jo då, jag hörde. Hörseln är det minsann inget fel på.
Jag gör mitt bästa för att inte kasta mig över bordet, och strypa ungen. Det vore ju trots allt oartigt mot värdparet.
-Jag har precis klippt det kort, väser jag fram mellan mitt Carola-fejkade leende. Ungen ser inte desto mindre nyfiken ut, och jag ser att han med blicken noga konstaterar att farbror Stefan´s hårfäste nog sitter lite högre upp än på genomsnittsmannen.
Jag biter ihop, och ler lite spänt mot det "oskyldiga" barnet. Jag reser mig långsamt.
-Jag går ut och röker, innan det här blir blodigt...
Jag hinner inte längre än ut i hallen, innan jag hör Theos fråga sin mor:
-Var ska Stefan?
-Han ska ut på balkongen och röka.
-Jag ska också  ut på balkongen.
Plötsligt har jag denna mänskliga bonsaiväxt precis bakom mig. Ungen har helt klart inga ordentliga förebilder vad det gäller social interaktion.
-Ja, ja.. Kom då, Seinfeld.

Man gör ju allt man kan för att bejaka ungdomen inom sig, och dessutom tappert försöka få det att speglas utåt. Man köper trendiga jeans, skor av poppis märke och tjuvlyssnar på tunnelbanan för att få en snabbkurs i tonårslingo.

Men tydligen räcker det inte.

Det är som att ungarna förväntar sig att få se Facebook-uppdateringar från min semester. Där ska jag stå i rutiga, pastellfärgade shorts, sandaler med tubsockor, och blicka ut över en ravin. På en skylt i bakgrunden står platsens namn "Ättestupan - när du nått din slutstation".

Men håll inte andan medan ni väntar! Jag är envis. Det går i familjen. Vi är en sån där släkt som är så sega att diverse sjukdomar till slut ger upp av ren uttråkning.

Så, jag kommer nog bli kvar ett tag till. Om inte annat för att kunna se de där ungjävlarna växa upp, bli tunnhåriga, lönnfeta, hängbröstade och rynkiga. Och då ska jag gå ner till ett dagis och hyra mig några småglin. Dessa ska sedan få noggranna instruktioner och manus, och sedan skickas runt och förfölja dessa individer. De ska få äta upp varenda kommentar om uppåtkrypande hårfäste, varje liknelse med deras föräldrar och farföräldrar. Karma, bitch! Inte så kul nu, eller hur??

Så passa på och njut av er ungdom. Tids nog blir ni  äldre ni med. Ingenting är evigt... Och skulle det vara så att ni dessutom blivit döva på vägen, och därför är immuna mot min genialiska plan, får jag väl ta rättvisan i egna händer och helt enkelt köra över er med min permobil.

Bring it on, Junior!!!!