En 75-åring man mister sin livskamrat efter 40 år tillsammans.
Att mista en anhörig är alltid svårt. Och mitt i sorgearbetet ska man också ta hand om det praktiska. Bouppteckningar, begravningar och gå igenom gemensamma tillhörigheter, och hur dessa ska delas upp bland de efterlevande släktingar. Ibland är det enklare, ibland svårare.
Vad man INTE behöver mitt upp i allt det här, är betongrövar till byråkrater. Känslolösa pappersvändare, som säkert fyller en funktion, men som alltför ofta saknar perspektiv.
Jo, jag förstår att det finns regler, och några av dem till och med måste finnas, men jag kan inte låta bli att undra hur man tänkt. Och varför regelverket måste vara så snävt och lämna så knappa marginaler.
Historien om den 75-årige mannen är ett sådant exempel.
Mannen, och kvinnans efterlevande anhöriga var överens. Hennes aska skulle gravsättas i mannens familjegrav. Inga konflikter inom familjen alltså.
40 år. Det är en lång tid. Ett halvt liv. Tillsammans. Minnen, kärlek, gräl, sorg, närhet...
Men, Länsstyrelsen och Förvaltningsrätten säger: Nej!
Anledning: Paret var inte gifta. Endast sambos.
En 40 årig relation anses inte vara tillräckligt för att räknas som nära anhörig.
Hur många år krävs som ett minimum? 60? 70?
Mina egna föräldrar skiljde sig efter knappa 30.
Ska man tvinga folk att gifta sig för att de ska få dela grav?
Gäller inte längre sambolagstiftningen, om den ena parten dör?
Och märkligast av allt - är det verkligen Länsstyrens sak att avgöra vilka som ska räknas som närstående, när det kommer till val av begravningsplats?
Jag kan inte tycka det. Det måste falla på var och en att göra den bedömningen.
Om paret så hade varit ihop i bara 5 år, så ska det vara deras fulla rätt att få ligga begravda i samma grav.
Men ett par som träffas, och gifter sig inom ett år, från det att de först mötts på krogen, och den ena partnern dör, så får dessa ligga i samma grav. Just för att de är gifta.
Men ett par som delat varandras liv i fyra decennier, anses inte vara lika närstående.
Det är absurt, och sorgligt och rent av sadistiskt. Så här beter sig stater som Nordkorea. Det är ovärdigt ett land som Sverige. Ett land som påstår sig värna om familjer, och mänskliga värderingar. Att ni inte skäms!
Vad är det som ligger bakom det här beslutet?
Sabbar det statistiken, om två personer som inte varit gifta vill tillbringa "efterlivet" tillsammans?
Är det på religiösa grunder?
Varför, varför, varför, är det här en något som ska beslutas av Länsstyrelsen?
Anses inte begravningar falla under de religiösa sakramenten? Alltså att det är kyrkan, inte byråkrater, som ska göra den här bedömningen?
Hade kyrkan sagt nej, på grund av att man anser att enbart gifta makar få dela grav, hade jag kunnat förstå det.
Det hade fortfarande varit en smula absurt, och framförallt förlegat. Men sådan är religionen, och det får vi helt enkelt acceptera.
Men att en myndighet tar sig makten att besluta om sådana här saker, kan inte ses som något annat än ett övergrepp. En skymf. En spark i ansiktet på de efterlevande.
Det skulle vara trevligt om Länsstyrelsen kunde förklara sig. Hur har man tänkt? Varför ligger ett sådant här ärende ens på deras bord? Vad får dem att tycka att det är okej att skita på människor? Hur ser reglerna egentligen ut? Och varför i hela världen är det här något som ska godkännas?
Det är väl inte så att kroppen är radioaktivt avfall? Eller att urnan tar för stor plats?
Nej, jag tror helt enkelt att det handlar om maktmissbruk.
Det blir ofta så med folk på statliga och kommunala myndigheter, att människor med sociala sörningar får tjänster på livstid. Oavsett kompetens. Förmodligen för att de är vänner/släktingar med någon annan inom organisationen. Jobbet i sig är sedan så tråkigt, och de anställda så bittra på livet, att de enda glädjämnen de kan hitta, är att kränka andra människor. Gärna sådana som är i en sårbar fas i livet.
Jag vill veta namnen på beslutsfattarna. Jag vill se deras referenser. Vem som anställt dem och på vilka grunder.
Sen vill jag att de avgår. Eller får sparken. Det senare är att föredra, eftersom det skulle skicka en positiv signal, om att vi inte accepterar ett sådant här förfarande.
Jag skäms över det här landet. Jag kan inte längre tala väl om Sverige. Jag har försökt försvara Sverige när jag bott utomlands, men det är över nu. Sverige är en fasciststat, styrd av småpåvar. Och svenska folket är alldeles för flata i sitt förhållningssätt till makthavarna. Ring Kim Jong Il, han behöver lite omväxling i vädret, och kan säkert ge fler tips om hur man förslavar och degraderar sitt folk till känslolösa, rättslösa och livegna medborgare.
Sverige - NordNordKorea. God morgon, kamrater!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentar