Nya vindar över Sverige

Jag har ett par vänner som anser att jag borde engagera mig politiskt.
Dels för att jag har åsikter åt alla möjliga håll, men också för att jag inte räds att säga vad jag tycker, även om mina åsikter inte ses med blida ögon av det så kallade etablissemanget.

Men jag har aldrig haft för avsikt att blidka och tillfredsställa etablissemanget. Tvärtom. Jag ifrågasätter ständigt. Alltför få människor gör det idag, anser jag.

Makten måste ständigt utsättas för granskning och kritik. Och tar den inte åt sig av kritiken, har den blivit maktfullkomlig.


Idag befinner sig den demokratiska ordningen i Sverige i fritt fall.
Politiker och de stora organiserade partierna väljer att kringgå alla demokratiska principer vi har enats om.

Numer är det bara ett fåtal åsikter som får komma till tals i debatterna i riksdagshuset. Närmare bestämt de åsikter som sanktionerats av gruppledarna i respektive parti. Senast vi såg det i allmänhetens ljus, var under den berömda FRA-debatten, då en rödgråten Fredrik Federley tvingades rösta mot sin övertygelse. Det är inte svårt att föreställa sig hans ångest. Partierna har en fäbless för att utesluta eller frysa ut medlemmar, som inte lyder under en vinande partipiska.

Nu är det dags igen.
Nu ska sexköpslagen debatteras i riksdagen. Men mycket till debatt kan vi tyvärr nog inte räkna med.
För häromdagen kunde man återigen läsa att Federley, mer eller mindre, ombetts att avstå från att ställa upp i debatten. Det finns goda grunder att misstänka att hans åsikter anses för liberala för Centern. Federley anser nämligen, precis som jag själv, att sexköpslagen måste rivas upp helt och hållet.

Och vi måste ha i åtanke att Federley är personvalskryssad i riksdagen. Han representerar alltså personligen väljare med samma åsikt som han själv. Men vad hjälper det, om han hindras från att representera sina väljare?

Nu är det här inget unikt för Centern. Men det är Centern som på senare tid har utmärkt sig i sådana här fall.
Och det är föga smickrande för ett parti som profilerat sig som ett liberalt parti.

I en demokrati måste folkets åsikter representeras även i riksdagens debattfora. Om man låter debatten bara föras av inavlade partipolitruker, skulle det räcka med ett tiotal personer i riksdagen. En för varje parti. Resten måste ju anses vara slöseri med resurser.

Och när folk opponerar sig mot ett sådant här förfarande, klappar politikerna oss på huvudet, och låter oss få veta, att det är bättre om beslut fattas över våra huvuden. Vi anses inte ha förstånd nog att ha egna åsikter. Och våra åsikter skall absolut inte tas på allvar av styrande skikt. Ungefär som förebilderna i Kina och Nordkorea.

Liberaldemokraterna - nödvändig motvikt

Därför är det nu dags att sätta ner foten. Vi måste sluta vika oss för sexualfientliga moralpoliser, självutnämnda åsiktscensorer och betongrövar.

Därför tänker jag nu engagera mig mer och mer aktivt för att föra fram ett nytt politiskt parti, som på det stora hela, speglar mina egna åsikter.

Partiet kallar sig Liberaldemokraterna, och vill kämpa för att avbyråkratisera samhället, avskaffa morallagarna, öka insynen i maktens korridorer, och kämpa för medborgerlig frihet.

Så, från och med nu, när någon frågar var jag står politiskt, svarar jag: Jag heter Stefan Wiktorin och jag är Liberaldemokrat!