Utbildningsminister Jan Björklund har tidigare gjort sig känd för sina radikala förslag på hur skolan ska förbättras.
Men man kan undra om Björklund själv gick i skolan. Och om han gjorde det, gjorde han det med skygglappar?
Björklunds nya förslag är att skolk ska föras in i terminsbetygen, kan man läsa i Svenska Dagbladet idag.
Jag vet inte hur Björklund har resonerat, men tydligen tror han att skolket minskar om det förs in skriftligt i betyget. Detta vittnar bara om hur olämplig Björklund är på den ministerpost han innehar.
Jan Björklund säger själv om skolk:
-På ingen arbetsplats i vuxenlivet kan man komma och gå som man själv vill. Det ska man inte kunna göra i skolan heller, säger han.
Nej, Jan, det stämmer. Men skolan är INTE en arbetsplats. Elever får inte lön för sin närvaro. De har inte heller valt att vara där. Och för många ungdomar är tiden i skolan en plåga, jämförbar med kronisk migrän.
Jag vet, för jag har själv upplevt det.
Jag kan inte annat än instämma med Torbjörn Jerlerup, när han beskriver den verklighet som Björklund inte har någon aning om existerar.
Under mina nio år i grundskolan, var det inte många dagar som var fria från påhopp, hårda ord, rena förolämpningar och stundtals fysiska attacker.
Länge höll jag ut. Men i slutet av högstadiet, orkade jag inte längre. Jag stannade hemma. Jag mådde fysiskt dåligt av att vistas ens i närheten av skolan.
Många ungdomar lider i det tysta. Man vill inte visa sig svag, ens för sina egna föräldrar. Jag sa inget till mina. Min mor hade ingen aning om hur stor min frånvaro var, förrän bubblan sprack och min klassföreståndare hörde av sig.
Men vad ledde det till? Jag berättade naturligtvis hur jag mådde, och orsaken till det. Men dåvarande rektorn, (som jag mer än gärna skulle hänga ut, men avhåller mig från, då jag blivit en mycket mer harmonisk och mindre hämndlysten person med åren,) menade att det var MITT eget fel. Att jag borde undvika mina plågoandar. Hur detta skulle gå till i praktiken vet jag inte hur han hade tänkt sig. För mig var enda lösningen att fortsätta skolka... En ond cirkel således.
Men man hade, om man haft lite råg i ryggen, kunnat åtgärda problemet, genom att konfrontera mobbarna. Att ta reda på varför jag blev mobbad, varför de var mobbare. Och hårdare tag mot dem som gjorde min och andras skolgång till ett levande helvete.
Men det valde man att låta bli. Det skulle ju bli så jobbigt.
Att föra in skolk i betyget, är således ett slag i luften. Ett försök att lyfta bort ansvaret för problemen, från lärare och skolpersonal, över till den skolkande eleven.
En åsikt som delas av Barnombudsman Fredrik Malmberg:
-En sådan notering kan undergräva en redan utsatt elevs självkänsla än mer. Det flyttar bara ansvaret för det här misslyckandet från skolan till barnet självt, och försvårar chansen till framtida utveckling, sade han till SvD.
Ja, beslutet är inte bara korkat, det är fegt. Det är ett ytterligare trakasseri av personer som redan mår dåligt. Det är rent katastrofalt tydligt hur skolan vägrar att se de faktiska problemen och tror att man bara kan plåstra över symptomen.
Men det fungerar inte så. Skolan måste vara en skyddad plats. En plats där man blir uppmuntrad. Inte straffad.
Men Jan Björklund framhärdar:
– Det är elevens ansvar att vara närvarande. För dem som har omfattande problem med sin skolgång är inte den enda lösningen att skriva in skolk i betyget. Det måste alltid kombineras med rader av olika insatser. Men det är heller ingen lösning att se mellan fingrarna med att eleven struntar i att vara i skolan, säger han.
Här uppvisar Björklund åter igen bristen på att förstå vad som händer i svenska skolor. Han menar att alla som skolkar bara "struntar" i skolan.
Nej, du Jan. Jag "struntade" inte i skolan. Och det gör inte heller många ungdomar idag. Men man orkar inte. Man kan inte må dåligt varje dag. Särskilt inte under en emotionellt jobbig tid som uppväxten redan innebär.
För att parafrasrera Björklund själv:
På vilken arbetsplats skulle det accepteras att man utsattes för psykisk och fysisk misshandel på daglig basis, så att man hade ont och mådde illa konstant?
Björklund borde ställa sin ministerpost till förfogande omgående, och ta ett sabbatsår och gå tillbaka till skolbänken. Väl där kanske han ser vad som händer. Eller så blir han en mobbare... Jag låter bli att sia om vilket.
Men man kan undra om Björklund själv gick i skolan. Och om han gjorde det, gjorde han det med skygglappar?
Björklunds nya förslag är att skolk ska föras in i terminsbetygen, kan man läsa i Svenska Dagbladet idag.
Jag vet inte hur Björklund har resonerat, men tydligen tror han att skolket minskar om det förs in skriftligt i betyget. Detta vittnar bara om hur olämplig Björklund är på den ministerpost han innehar.
Jan Björklund säger själv om skolk:
-På ingen arbetsplats i vuxenlivet kan man komma och gå som man själv vill. Det ska man inte kunna göra i skolan heller, säger han.
Nej, Jan, det stämmer. Men skolan är INTE en arbetsplats. Elever får inte lön för sin närvaro. De har inte heller valt att vara där. Och för många ungdomar är tiden i skolan en plåga, jämförbar med kronisk migrän.
Jag vet, för jag har själv upplevt det.
Jag kan inte annat än instämma med Torbjörn Jerlerup, när han beskriver den verklighet som Björklund inte har någon aning om existerar.
Under mina nio år i grundskolan, var det inte många dagar som var fria från påhopp, hårda ord, rena förolämpningar och stundtals fysiska attacker.
Länge höll jag ut. Men i slutet av högstadiet, orkade jag inte längre. Jag stannade hemma. Jag mådde fysiskt dåligt av att vistas ens i närheten av skolan.
Många ungdomar lider i det tysta. Man vill inte visa sig svag, ens för sina egna föräldrar. Jag sa inget till mina. Min mor hade ingen aning om hur stor min frånvaro var, förrän bubblan sprack och min klassföreståndare hörde av sig.
Men vad ledde det till? Jag berättade naturligtvis hur jag mådde, och orsaken till det. Men dåvarande rektorn, (som jag mer än gärna skulle hänga ut, men avhåller mig från, då jag blivit en mycket mer harmonisk och mindre hämndlysten person med åren,) menade att det var MITT eget fel. Att jag borde undvika mina plågoandar. Hur detta skulle gå till i praktiken vet jag inte hur han hade tänkt sig. För mig var enda lösningen att fortsätta skolka... En ond cirkel således.
Men man hade, om man haft lite råg i ryggen, kunnat åtgärda problemet, genom att konfrontera mobbarna. Att ta reda på varför jag blev mobbad, varför de var mobbare. Och hårdare tag mot dem som gjorde min och andras skolgång till ett levande helvete.
Men det valde man att låta bli. Det skulle ju bli så jobbigt.
Att föra in skolk i betyget, är således ett slag i luften. Ett försök att lyfta bort ansvaret för problemen, från lärare och skolpersonal, över till den skolkande eleven.
En åsikt som delas av Barnombudsman Fredrik Malmberg:
-En sådan notering kan undergräva en redan utsatt elevs självkänsla än mer. Det flyttar bara ansvaret för det här misslyckandet från skolan till barnet självt, och försvårar chansen till framtida utveckling, sade han till SvD.
Ja, beslutet är inte bara korkat, det är fegt. Det är ett ytterligare trakasseri av personer som redan mår dåligt. Det är rent katastrofalt tydligt hur skolan vägrar att se de faktiska problemen och tror att man bara kan plåstra över symptomen.
Men det fungerar inte så. Skolan måste vara en skyddad plats. En plats där man blir uppmuntrad. Inte straffad.
Men Jan Björklund framhärdar:
– Det är elevens ansvar att vara närvarande. För dem som har omfattande problem med sin skolgång är inte den enda lösningen att skriva in skolk i betyget. Det måste alltid kombineras med rader av olika insatser. Men det är heller ingen lösning att se mellan fingrarna med att eleven struntar i att vara i skolan, säger han.
Här uppvisar Björklund åter igen bristen på att förstå vad som händer i svenska skolor. Han menar att alla som skolkar bara "struntar" i skolan.
Nej, du Jan. Jag "struntade" inte i skolan. Och det gör inte heller många ungdomar idag. Men man orkar inte. Man kan inte må dåligt varje dag. Särskilt inte under en emotionellt jobbig tid som uppväxten redan innebär.
För att parafrasrera Björklund själv:
På vilken arbetsplats skulle det accepteras att man utsattes för psykisk och fysisk misshandel på daglig basis, så att man hade ont och mådde illa konstant?
Björklund borde ställa sin ministerpost till förfogande omgående, och ta ett sabbatsår och gå tillbaka till skolbänken. Väl där kanske han ser vad som händer. Eller så blir han en mobbare... Jag låter bli att sia om vilket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentar