En del av dem som jag försökt få att läsa min blogg, gnäller om att mina inlägg är så långa.
Till er vill jag bara säga - det är inte inläggen som är långa, det är ni som antingen läser långsamt, eller har väldigt begränsat koncentrationsspann.
Jag skriver blogg. Skriver. Skriva - konsten att sätta samman ord till meningar, och meningar till berättelser.
Att plita ner "Idag åt jag skinksmörgås." är inte att skriva, det är att tänka högt, med hjälp av tangentbord.
Således ägnar jag mig åt mer avancerad författarkonst. Ofta flera meningar, ja ibland hela stycken, med inledning, en mitt och ett avslut.
Detta koncept är tydligen alldeles för svårsmält för dagens litteraturhaverister, som anser Expressens insändarsida vara höjden av hur mycket information i skriven form man kan ta till sig.
Men jag framhärdar i mitt författande. Någon Dickens blir jag förmodligen aldrig, och Dostojevskij får anses ligga långt bortom min ambitionsnivå, även om jag ibland fantiserat om att dräpa en jobbig hyresvärdinna.
Men den nya generationens läsare vill ha det kortfattat. En mening i taget. Inga långa ord. Meningar som går att läsa utan att störas av kommatering eller bisatser.
Men idag ska det vara snabbt och lättsmält. Som en cheeseburgare på McDonalds. Och ungefär lika rikt på näring.
Och eftersom jag är lite av en dietist när det gäller skrivna fora, tänker jag fortsätta med mina matnyttiga inlägg.
Se mig som blogosfärens motsvarighet till broccoli.
Att Twittra till exempel, är lite som nätets motsvarighet till voyeurer. Att sitta och titta på folk, som egentligen inte gör så mycket, men i förhoppningen att "när som helst händer det"...
Folk som tillbringar för mycket tid på nätet, just med att följa sådana korta inlägg om folks vardag kan ges en helt ny titel: Tweetards.
Vill jag uttrycka mig så kort att ni fattar och inte hinner tappa intresset, så rapar jag och lägger upp en ljudfil!
Men om ni bara kan fokusera i mer än två minuter, så lovar jag att ni även i fortsättningen kommer att kunna njuta av mina utlägg om ditten och datten.
Och duger inte det kan ni alltid läsa vad mina goda vänner och kollegor
Magnus G Bergström och
Erik Bröms
Väl mött.
ps. om du har läst så här lång, har du förmodligen inte ADHD ds.
