Min stora svaghet

Det är lika bra att jag erkänner. Kommer ut ur garderoben. Medger att jag har problem. Jag är scenkåt.

Nu när jag öppnat den dörren, kan jag lika gärna berätta hur det är att leva med det här tillståndet.

Det började redan när jag var liten. Alla tecken fanns där. Uppmärksamhet! Allt ljus på mig! Jag skulle vilja påstå att mitt första offentliga framträdande var redan i första klass på lågstadiet. Det här var 1981, och på en av de två kanalerna för television som fanns på den tiden, hade man just visat ett inslag som kallades "Ballongdansen". Fruktansvärt larvigt, men det lockade till skratt. Kortfattat; tre män iförda endast ett par ballonger var, och allvarliga miner, dansar och skyler sig med ballongerna. Ballonger går sönder, nya måste blåsas upp, och... Ja, ni fattar. Stefan gjorde det som alla scenkåta människor gör. Nästa klassfest gjorde jag det. Jag, inte ens åtta år fyllda, framförde ballongdansen. En händelse som ingen av de närvarande har låtit mig glömma. Och nej, jag fuskade inte. Bara ballonger. Inget annat!

Min ömma moder, förstående som hon var, insåg att det bara fanns en sak att göra. Andra föräldrar hade kanske skickat mig på fotbollsläger. Men min mor såg väl för sin inre syn vad som hade hänt på en grusplan, med en kille som redan hade rykte om sig att uppträda naken...

Sålunda anmälde hon mig till en kvällskurs i teater för ungdomar. Varje måndag eftermiddag, begav jag mig in till Odenplan för repetitioner på Miniteatern, under ledning av Ulla Grimlund-Larsson. Ulla Grimlund-Larson, kan mycket väl vara den kvinna, förutom min egen mor, som gjort mest för mig, inom mitt teaterliv. Jag har tyvärr aldrig fått tillfälle att kunna tacka henne nog, för allt. Jag kom upp i tonåren, och efter ett meningsutbyte, gick vi våra skilda vägar. Men, Ulla, om du läser detta. Från djupet av mitt hjärta, ett innerligt stort tack. Nästan allt jag kan om teater, lärde jag mig i den där källarlokalen på Odengatan. Några av mina finaste barn/ungdomsminnen, utspelar sig i Ahlströmska skolans aula.

Redan som ny på teaterskolan, hade jag bilden klar. Huvudroll. Inget mindre skulle duga. Självförtroendet var det i alla fall inget fel på. Nu fick jag inte huvudrollen. Jag fick en replik. I "Oklahoma". Jag minns den än idag. Min första stund i rampljuset. För smutsiga cowboys,ja. Så glamorös var min debut. Men, tänkte jag, alla börjar någonstans. Nu ahar hon insett min storhet. Året därpå skulle jag vara stjärnan. Trode jag...                          TVÅ!? Hela "My Fair Lady" är full av förtjusande sångnummer (solon) och kvicka repliker, och jag får två????

Lät jag detta avskräcka mig från teatern? Icke! Jag blev bara än mer sporrad att bli bättre, så att jag en dag skulle få göra den där jävla språkproffessorn! Åren gick, och det gjorde även rollerna. Jag fick inte huvudrollen året därpå heller. Eller därpå. Hade jag kul ändå. Oh ja! Utan tvekan. Men det var Rollen med stort 'R' som hägrade. Till slut var jag tillräcklig senior i gruppen. Jag hade fattat hierarkin. Och nu var det onekligen min tur.

Får manuset. Högst upp står min rolls namn. Och hans titel: Mjölkbud. Luften gick ur mig. Mjölkbud? Varför inte sophämtare? Eller brevbärare? Eller sotare. Mjölkbud. Det var innan jag förstod vidden av sammanhanghet. Mjölkbudet hette Tevye, och föreställningen namn var "Spelman på taket." Till dags dato, en av mina favoritroller på scen. Jag fick mina sångsolon. Uppmärksamhet. Allt ljus på mig. Det här är livet. Jag mådde så bra, att inget, och då menar jag inget, någonsin kommer att kunna mäta sig med känslan.

Jag var fast. Det var på scenen jag ville vara. Det var på scenen jag verkligen levde.

Jag var kvar på Miniteatern ett par år till, och fick hedersuppdraget att göra om rollen som Tevye. Jag njöt av varje ögonblick.

Men till slut var jag för gammal för Miniteatern, och det var dags att börja på gymnasiet.

Där kom jag i kontakt med skolans teatergrupp Tellus Hjältar, under ledning av Per Norbäck. Jösses, vilken tid. En milt sagt brokig skara ungdomar, experimentell teater, happenings, och vänskap. Det var en turbulent tid, på flera plan, och det jag minns bäst är just vännerna, festerna och den galna atmosfär, där idéer flödade åt alla möjliga håll.

Men någonstans var jag tillbaka på ruta ett. Jag var inte längre stjärnan. Men nu var inte rollen lika viktig, som att faktiskt få stå på själva scenen. Scenen. Kärleken till scenen och att få en publik. Hur utveckla detta? Och lyckas knipa huvudrollen samtidigt?

Det var då jag gjorde mitt nästa steg. Jag skrev pjäsen själv, utnämnde mig till regissör och innehavare av inte mindre än två av huvudrollerna. Storhetsvansinne? Så till den milda grad. Jag hade tagit mig vatten över huvudet. hade det inte varit för de andra medlemmarna i ensemblen, hade projektet blivit en total katastrof. Nu lyckades vi mot alla odds, och trots min maktfullkomliga ledning, göra, om inte succé, så i alla fall ett klart lyckat experiment. Jag svor efter det att aldrig regissera igen.

Men min lusta efter rampljuset var obönhörligt. Likt en alkoholist behövde jag ständigt mer. En gång om året var helt enkelt inte nog. Julavslutning? Varför skulle inte det gå?

Det var nu jag grundlade mitt rykte som totalt vansinnig, och lade ribban, för det som skulle följa det kommande decenniet. Inför fullsatt teater, blottar jag mig iklädd enbart ett raffset och nätstrumpbyxor. Först besvärande tystnad. Var min karriär över nu? Sekunder senare, sekunder som kändes som timmar, kom applåderna, visslingarna och förtjusta rop. YES! Kicken var obeskrivlig. MER! UPPMÄRKSAMHET! MER LJUS PÅ MIG!

Det var runt den här tiden som jag mötte Mattias. Mattias drev av samma basala behov som jag själv. Att synas. För att inte tala om två 'Tobbarna', Thorbjörn, och Torbjörn.

Tillsammans började vi skissa på en ny teatergrupp 'Suspektensemblen'.

Första uppsättningen hade mig som författare. En cabaret, utan budget, men med glädje. jag regisserade. Inte lika ostrukturerat som första gången, men jag borde verkligen inte... Jag är en skitstövel helt enkelt. Omöjlig att resonera med. My way, or the highway.

Men i det där gyllene ögonblicket, när publiken skrattar och applåderar, så glömmer man allt annat. Man är bara så fullkomlig som människa.

1995 hände så något, som kom att förändra min inställning till andras förmågor. Fram till dess, var det för mig otänkbart att någon annan skulle vara lika rolig som jag, eller ens vara i närheten av att kunna författa lustiga texter. Men...

Mattias... En dag kom han stickande med en sång han skrivit. Vad säger du? Ska vi ta med den här nästa show? Det kröp av obehag i hela mig. Någon annans manus? I MIN show? Otänkbart! Nu hade jag emmellertid inte varit så produktiv senaste tiden, varför jag inte hade något val.

Resten är, som man säger historia. Sången blev en omedelbar succé, och jag måste erkänna att jag älskar att framföra den. Var det möjligt? Kunde Mattias mäta sig med mig?

Under åren har jag haft äran att ha Mattias som närmsta samarbetspartner, i samtliga föreställningar. Karln är helt enkelt genial. Och det har inte gått ut över min tid i rampljuset. Tvärtom. Tack vare Mattias, har jag fått fler tillfällen i rampljuset, än jag vågat drömma om. Och roligast är att få dela ett par minuter i strålkastarskenet med just Mattias.

Om jag ska säga något negativt om Mattias, så är det väl att hans inflytande bara förvärrade mitt tillstånd. Scenen! Lustan! Längtan! Kunde knapp titta på ett podium längre, utan att det stramade i skådespelarflanellen. Det var nu ett obotligt tillstånd.

.................................................................................................................

På senare tid har gruppen splittrats. Någon bor i London, någon i Norrland. Flera har bildat familj och skaffat barn. Att samlas och uppträda igen är inte lätt att få till stånd...

Det är då Magnus dyker upp. Som ett antabus. Lite då och då. Han hör av sig ibland, när någon i hans ensemble har hoppat av. panik! Några veckor till premiären. Vem har tid? Vem har lust? Gratis? Svaret är självklart.

Han ringer mig. Är du scenkåt? frågar han. Idiot! Han vet ju! Det är som att vifta med lingonvodka framför en a-lagare. Han vet min svaghet. Min läggning. Han vet kort sagt, att jag inte kan säga nej. Och han skäms inte för att dra nytta av detta faktum.

Fem veckor till premiär. Inte mycket betalning. Lång resväg.

Men jag har redan slutat lyssna och tackat ja. Instinktivt. Uppmärksamhet? Allt ljus på mig? En publik? Jag kan inte behärska mig. Jag blir liksom fuktig i själen. Som en nymfoman på uppåttjack. GE MIG!

Så nu är det bara att pallra sig iväg till Åkersberga ett par gånger i veckan i två månader. Jag måste ha min fix.

Men sen då? Jag kommer ju få smak på det igen. När det är över, vad gör jag då? Det är som avbrutet samlag. Jävla antiklimax... Fan ta dig, Magnus! Och fan ta min svaghet för teatern och publiken.

Hej, jag heter Stefan, och jag är scenkåt...