Vanessa Lopez har gjort hat-trick i Big Brother-sammanhang. Hon har kommit ut (som transexuell), åkt ut, och talat ut. Bara att gratulera.
Men Vanessa har ångest. Inte helt obegripligt. Och verkligen inget som överraskar. Den omgång av den omdiskuterade dokusåpan som visas är den sjunde i ordningen för Sveriges del. Skriverierna har varit många redan sen den första omgången 2000.
Att deltagarna då inte förstod vidden av det som skedde innanför och utanför huset, kan man ha förståelse för. Konceptet var nytt och oprövat i Sverige.
Psykologer världen över hade dock varnat för de psykiska efterspelen, för folk som isoleras under en längre tid, utan kontakt med omvärlden, och dessutom tillsammans med folk de inte känner. Att man sedan tvingar deltagarna till diverse andra upptåg som skapar slitningar och konflikter, gör inte det hela bättre för det mentala välmåendet.
Men till säsong två hade de sökande fattat galoppen. Här kunde man bli känd. Total exponering av sin person på bästa sändningstid. Andra säsongen blev därför mycket olik den första. Den här gången gick deltagarna ut hårt för att synas mes, göra de galnaste upptågen och visa så mycket av sin kropp som det bara var möjligt. Detta var inkörsporten till livslångt kändisskap och jobberbjudanden skulle bara rasa in.
Men producenterna hade inte för avsikt att fungera som språngbräda för karriärer. De ville göra television. Television som det skulle skrivas om. Pratas om. Det var inte viktigt för producenterna om det var i positiva sammanhang eller inte. All reklam är som bekant bra reklam.
Följaktligen såg man till att redigera materialet från huset, på ett sådant sätt att det blev "tittarvänligt". Det innebär kortfattat att man visar det grövsta och mest upprörande hos olika deltagare. Man kan rycka saker ur dess kontexter, skapa känsla av konflikt som inte finns i verkligheten och slutligen ha den avgörande makten för hur en person framställs och uppfattas av tittarna.
Som vi har sett, efter de sex tidigare säsongerna, kan detta ha rent förödande effekter för deltagarna. Kändisskapet höll ungefär lika länge som en gräddfil håller sig utanför kylskåpet i augusti. Några fantastiska jobberbjudanden blev det inte. Tvärtom fick de problem med jobbsöket, då arbetsgivarna fått en upfattning om dem redan. En ganska trist uppfattning. All reklam är bra reklam, om den inte skett via ett medie vars enda uppgift är att skapa debatt kring sig själv.
Och även det sociala livet för deltagarna blev lidande. Vi vet att många av deltagarna, som hade partners på utsidan, inte klarade av att upprätthålla denna när de släpptes ur huset. Många klarade inte ens av det medan de fortfarande var kvar inne i huset.
Nej, det var verkligen ingen smickrande bild av deltagarna som sändes ut i etern. I flera år.
Det är därför det blir lite märkligt när sjunde generationens deltagare helt tycks ha missat alt det där. Att man missar vad som händer omkring en, när man sitter inlåst i hundra dagar kan ju vara förståeligt. Men att man missar det som fri människa, med det mediaflödet som existerar idag... Jag förstår inte hur det går till.
Och även om man nu, mot alla odds, har missat alla de spaltmil som skrivits genom åren, så borde man kanske kolla upp vad man söker till. En snabb googling ger rätt mycket information om vad som hänt. När man söker ett vanligt jobb, är det vanligt att man kollar upp företaget man söker arbete hos.
Att man INTE gör det när man söker bli deltagare i ett känt tv-program, är bara korkat.
Vanessa Lopez säger till Aftonbladet att hon inte kan begripa att hon har blivit utröstad. Hon måste tala med sina vänner för att få reda på vad hon gjort fel. Har hon sagt eller gjort något?
Ja, Vanessa, du sökte till Big Brother. Det torde räcka som förklaring.
Vi människor är inte universalkompatibla med varandra. En del människor funkar ihop, andra gör det inte. Att tvinga ihop folk, fullt medvetna om att de INTE är kompatibla med varandra, är hela idén med Big Brother.
Man kan tycka att det är cyniskt, för det är det. Men produktionsbolaget är inte filantroper, de är affärsmän. De ska tjäna pengar. Kosta vad det kosta vill. Särskilt om kostnaden bara är människor.
Så Vanessa, det är tråkigt att du är helt förvirrad, och du har nog mer efterskalv att vänta, till följd av din medverkan. Det är bara att beklaga. Men jag kan inte låta bli att INTE tycka synd om dig. Det här hade du kunnat undvika, men du valde att ställa upp. Frivilligt. Du valde att ignorera de varningar som sänts ut om den här produktionen. Frivilligt.
Min inställning till mänskligheten på det stora hela, är ganska enkel:
Vi kan inte skydda folk från deras egen dumhet.
Om du inte kan ta vara på dig själv, ska du söka hjälp hos psykolog eller annan vårdinrättning.
Du ska INTE söka till Big Brother.
Fattar du inte det själv, borde du låsas in. Utan kameror. Och inte så kort tid som fjuttiga hundra dagar....
Men Vanessa har ångest. Inte helt obegripligt. Och verkligen inget som överraskar. Den omgång av den omdiskuterade dokusåpan som visas är den sjunde i ordningen för Sveriges del. Skriverierna har varit många redan sen den första omgången 2000.
Att deltagarna då inte förstod vidden av det som skedde innanför och utanför huset, kan man ha förståelse för. Konceptet var nytt och oprövat i Sverige.
Psykologer världen över hade dock varnat för de psykiska efterspelen, för folk som isoleras under en längre tid, utan kontakt med omvärlden, och dessutom tillsammans med folk de inte känner. Att man sedan tvingar deltagarna till diverse andra upptåg som skapar slitningar och konflikter, gör inte det hela bättre för det mentala välmåendet.
Men till säsong två hade de sökande fattat galoppen. Här kunde man bli känd. Total exponering av sin person på bästa sändningstid. Andra säsongen blev därför mycket olik den första. Den här gången gick deltagarna ut hårt för att synas mes, göra de galnaste upptågen och visa så mycket av sin kropp som det bara var möjligt. Detta var inkörsporten till livslångt kändisskap och jobberbjudanden skulle bara rasa in.
Men producenterna hade inte för avsikt att fungera som språngbräda för karriärer. De ville göra television. Television som det skulle skrivas om. Pratas om. Det var inte viktigt för producenterna om det var i positiva sammanhang eller inte. All reklam är som bekant bra reklam.
Följaktligen såg man till att redigera materialet från huset, på ett sådant sätt att det blev "tittarvänligt". Det innebär kortfattat att man visar det grövsta och mest upprörande hos olika deltagare. Man kan rycka saker ur dess kontexter, skapa känsla av konflikt som inte finns i verkligheten och slutligen ha den avgörande makten för hur en person framställs och uppfattas av tittarna.
Som vi har sett, efter de sex tidigare säsongerna, kan detta ha rent förödande effekter för deltagarna. Kändisskapet höll ungefär lika länge som en gräddfil håller sig utanför kylskåpet i augusti. Några fantastiska jobberbjudanden blev det inte. Tvärtom fick de problem med jobbsöket, då arbetsgivarna fått en upfattning om dem redan. En ganska trist uppfattning. All reklam är bra reklam, om den inte skett via ett medie vars enda uppgift är att skapa debatt kring sig själv.
Och även det sociala livet för deltagarna blev lidande. Vi vet att många av deltagarna, som hade partners på utsidan, inte klarade av att upprätthålla denna när de släpptes ur huset. Många klarade inte ens av det medan de fortfarande var kvar inne i huset.
Nej, det var verkligen ingen smickrande bild av deltagarna som sändes ut i etern. I flera år.
Det är därför det blir lite märkligt när sjunde generationens deltagare helt tycks ha missat alt det där. Att man missar vad som händer omkring en, när man sitter inlåst i hundra dagar kan ju vara förståeligt. Men att man missar det som fri människa, med det mediaflödet som existerar idag... Jag förstår inte hur det går till.
Och även om man nu, mot alla odds, har missat alla de spaltmil som skrivits genom åren, så borde man kanske kolla upp vad man söker till. En snabb googling ger rätt mycket information om vad som hänt. När man söker ett vanligt jobb, är det vanligt att man kollar upp företaget man söker arbete hos.
Att man INTE gör det när man söker bli deltagare i ett känt tv-program, är bara korkat.
Vanessa Lopez säger till Aftonbladet att hon inte kan begripa att hon har blivit utröstad. Hon måste tala med sina vänner för att få reda på vad hon gjort fel. Har hon sagt eller gjort något?
Ja, Vanessa, du sökte till Big Brother. Det torde räcka som förklaring.
Vi människor är inte universalkompatibla med varandra. En del människor funkar ihop, andra gör det inte. Att tvinga ihop folk, fullt medvetna om att de INTE är kompatibla med varandra, är hela idén med Big Brother.
Man kan tycka att det är cyniskt, för det är det. Men produktionsbolaget är inte filantroper, de är affärsmän. De ska tjäna pengar. Kosta vad det kosta vill. Särskilt om kostnaden bara är människor.
Så Vanessa, det är tråkigt att du är helt förvirrad, och du har nog mer efterskalv att vänta, till följd av din medverkan. Det är bara att beklaga. Men jag kan inte låta bli att INTE tycka synd om dig. Det här hade du kunnat undvika, men du valde att ställa upp. Frivilligt. Du valde att ignorera de varningar som sänts ut om den här produktionen. Frivilligt.
Min inställning till mänskligheten på det stora hela, är ganska enkel:
Vi kan inte skydda folk från deras egen dumhet.
Om du inte kan ta vara på dig själv, ska du söka hjälp hos psykolog eller annan vårdinrättning.
Du ska INTE söka till Big Brother.
Fattar du inte det själv, borde du låsas in. Utan kameror. Och inte så kort tid som fjuttiga hundra dagar....
Är inte årets säsong ett steg i rätt riktning? De filmas dygnet runt och ingen tittar...
SvaraRadera