Sidor

onsdag 6 november 2013

Tårta på tårta

Stora nyheten i media idag är tårtattacken på Jimmie Åkesson.

Tydligen har en 60-årig kvinna trätt fram och erkänt dådet som skedde vid en boksignering av Åkessons bok.

Tårtattacker är inget nytt. Många betydligt större personligheter än Åkesson har råkat ut för grädde och kakbotten i ansiktet.

Skribenterna i de stora tidningarna spar inte på krutet. "Hot mot demokratin" "Var går gränsen?" "Värre än styckmord!!!!"
Okej, den där sista hittade jag på själv. Men det är den känslan jag fått av att läsa artiklar och debattinlägg. Man jämför en tårta med ett våldsamt våldsbrott begått med vapen och med blodvite och fatalitet som följd.

Aftonbladets ledare om konditoriterrorism

Han har fått mat i ansiktet. En efterrätt. Det är allt. Glasyr, på sin höjd!

Skribenterna tycker att det här är en oroväckande företeelse och något som måste ses i paritet med gamla tiders högförräderi.

"Oavsett vad man anser om politiker, så får vi inte ta oss sådana här friheter. Det sätter hela den demokratiska processen och säkerheten ur spel." Så låter det på flera sidor.

Sockerkaksbaserade vapen är sannerligen ett hot mot allas vår framtid.

Jag tycker det snarare är tvärtom.  Fler bakverk i den publika debatten.
Hellre det än en nerhuggen utrikesminister eller skjuten statsminister.

Politiker måste få veta att deras beslut inte är populära. Och eftersom de inte lyssnar på oss bakom sina lyckta dörrar i riksdagshuset, måste det till andra metoder.

Politiker mår bara bra av att tas ner på jorden ibland.

I en sann demokrati får vi kasta gräddbakelser på våra styrande. Det är faktiskt bara nyttigt.

Å andra sidan kan jag tycka att en tårta på Åkesson känns överflödigt. Karln är ju redan så inihelvete pajig!

Jimmie är inte glad i hatten idag


Ångande färsk bok

Igår skulle vi fira en vän som nyss fyllt år.
jag var upp till Sci-Fi bokhandeln i Gamla Stan för att se om jag kunde hitta något i present.
Och som av guds försyn låg där på stora bordet prevcis i entren, Terry Pratchetts senaste alster - "Raising Steam".


Jojomensan, nu ska Ankh Morpork släpas in i industriåldern med ny järnväg.

Terry Pratchett är fantastisk och hans böcker får mig alltid att njuta. Hans karaktärer har utvecklats på ett helt extraordinärt sätt sedan första boken släpptes 1986.

Att han nu dessutom trotsar sin Alzheimers går inte hans författarskap mindre fascinerande.

Ni som ännu inte har upptäckt Discworld och dess underbara invånare och berättelser, kan jag inte annat än beordra er att bege er till Sci-Fi bokhandel och införskaffa ert första exemplar The colour of magic. Och sedan bara fortsätta njuta er igenom närmare trettio komiska pärlor.

Jag köpte hur som helst två exemplar av Raising Steam. En till min vän och en till mig själv.