Rättat inlägg

Mitt förra inlägg om Marcus Birro blev felaktigt.
Halva texten försvann. Men nu är texten infogad och läsbar.
Håll till godo.

Birro tillhör det högsta kastet

Jag har aldrig tyckt om Marcus Birro. Tycker han är en obehaglig liten typ med klart sekteristiskt tänk.

Han är kristen. Alltså stenhårt ultrakonservativ kristen. Nyligen ville han bli partiledare för Kristdemokraterna. Han ville rädda de kristna värderingarna.

Ni vet vilka värderingar vi talar om. Äktenskap enbart för heterosexuella par i fertil ålder, kristendom på skolschemat och så vidare.

Men nu har han hittat en riktigt hög häst att hoppa upp och sätta sig på.

I den här krönikan i Expressen, gör han sin ståndpunkt väldigt tydlig; bara kristendomen kan ge dig frälsning. Bara kristendomen har gjort västvärlden till de frias värld. Alla de andra hedningarna är hänvisade till barnvåldtäkt och annat otäckt. Okristligt.

Som exempel använder han Nepal. Ett visserligen folktätt land, men i övrigt ganska obetydligt i ett globalt perspektiv. Om man inte heter Marcus Birro förstås.

Birro väljer också att, lite som Nya Moderaterna, ägna sig åt godtycklig historierevision.


"Men vi kan inte blunda för att vår civilisation, själva grundbulten i vårt demokratiska samhälle, skruvats dit med hjälp av den kristna tron.

Många universitet startades av kristna. Sjukhus, bibliotek, omsorg av alla slag, har dragits i gång och sedan skötts av människor med brinnande tro."

Så fortsätter Birro. Jo men säkert var det så. Men hur såg sjukhus och bibliotek ut när de drevs av dessa "eldsjälar"? Inte så väldans trevliga Marcus.
Det var när mer progressiva krafter tryckte på som man började behandla folk som människor. Sjukhus som drivs av fundamentalt kristna ger inte vård helt kravlöst. Du ska vara troende, och om du inte svarar på medicin är det förmodligen din tro som är svag snarare än din kropp.
Kristna bibliotek var väldigt restriktiva med vilka skrifter som fick stå på hyllorna. I många bibliotek där kristna får bestämma, förbjuds Harry Potter för att den anses uppmuntra till häxkraft och det ockulta.

Jag kan hålla med om att högste representanten för en kyrka rimligen bör stå bakom samma kyrkas uppfattning. Varför skulle man annars vilja tillhöra den?

Men Birros ilska rymmer så mycket mer. Något medeltida. Nämligen att det inte är tolkningen av Jesu ord som är problematiskt, utan att det finns andra livsåskådningar. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig!"

Judar, hinduer, buddhister, wiccaner eller, Gud förbjude, ateister, göre sig icke besvär på Domedagen. För då kommer Birro stå där och sätta sig till doms över oss.

"Det finns bara en Gud och det är Jesus!" meddelar Birro.
Och det är väl en självklar attityd. Så resonerar alla troende om just sin Gud. Men dessa har Birro inte mycket till övers för. Hans Gud är mer rätt än andras.

Men du Marcus - vad säger Jesus om högmod?

Jävla insekt!

"När Clas Henrik vaknade på morgonen den 12 november, hade han inte förvandlats till en insekt.

Skit också! tänkte han. Det hade ju löst så många problem."

Så inleder jag mitt nya projekt; berättelsen om Clas Henrik, en misogyn medelålders man som förmodligen skulle haft en livskris om han bara för ett ögonblick trodde att det skulle hjälpa.

Med ett förakt för mänskligheten, vilka han gärna jämför med insekter och andra småkryp, går han genom vardagen.

Att läsa "Jävla insekt!" är förmodligen som att vänta på Godot, det händer inte mycket spännande. Så om du vill ha action eller spänning rekommenderar jag en Dan Brown eller Grisham istället....

Tårta på tårta

Stora nyheten i media idag är tårtattacken på Jimmie Åkesson.

Tydligen har en 60-årig kvinna trätt fram och erkänt dådet som skedde vid en boksignering av Åkessons bok.

Tårtattacker är inget nytt. Många betydligt större personligheter än Åkesson har råkat ut för grädde och kakbotten i ansiktet.

Skribenterna i de stora tidningarna spar inte på krutet. "Hot mot demokratin" "Var går gränsen?" "Värre än styckmord!!!!"
Okej, den där sista hittade jag på själv. Men det är den känslan jag fått av att läsa artiklar och debattinlägg. Man jämför en tårta med ett våldsamt våldsbrott begått med vapen och med blodvite och fatalitet som följd.

Aftonbladets ledare om konditoriterrorism

Han har fått mat i ansiktet. En efterrätt. Det är allt. Glasyr, på sin höjd!

Skribenterna tycker att det här är en oroväckande företeelse och något som måste ses i paritet med gamla tiders högförräderi.

"Oavsett vad man anser om politiker, så får vi inte ta oss sådana här friheter. Det sätter hela den demokratiska processen och säkerheten ur spel." Så låter det på flera sidor.

Sockerkaksbaserade vapen är sannerligen ett hot mot allas vår framtid.

Jag tycker det snarare är tvärtom.  Fler bakverk i den publika debatten.
Hellre det än en nerhuggen utrikesminister eller skjuten statsminister.

Politiker måste få veta att deras beslut inte är populära. Och eftersom de inte lyssnar på oss bakom sina lyckta dörrar i riksdagshuset, måste det till andra metoder.

Politiker mår bara bra av att tas ner på jorden ibland.

I en sann demokrati får vi kasta gräddbakelser på våra styrande. Det är faktiskt bara nyttigt.

Å andra sidan kan jag tycka att en tårta på Åkesson känns överflödigt. Karln är ju redan så inihelvete pajig!

Jimmie är inte glad i hatten idag

Ångande färsk bok

Igår skulle vi fira en vän som nyss fyllt år.
jag var upp till Sci-Fi bokhandeln i Gamla Stan för att se om jag kunde hitta något i present.
Och som av guds försyn låg där på stora bordet prevcis i entren, Terry Pratchetts senaste alster - "Raising Steam".

Jojomensan, nu ska Ankh Morpork släpas in i industriåldern med ny järnväg.

Terry Pratchett är fantastisk och hans böcker får mig alltid att njuta. Hans karaktärer har utvecklats på ett helt extraordinärt sätt sedan första boken släpptes 1986.

Att han nu dessutom trotsar sin Alzheimers går inte hans författarskap mindre fascinerande.

Ni som ännu inte har upptäckt Discworld och dess underbara invånare och berättelser, kan jag inte annat än beordra er att bege er till Sci-Fi bokhandel och införskaffa ert första exemplar The colour of magic. Och sedan bara fortsätta njuta er igenom närmare trettio komiska pärlor.

Jag köpte hur som helst två exemplar av Raising Steam. En till min vän och en till mig själv.

Melankoli på en måndagsafton

Min kreativitet är åter till heders.
Jag har flera projekt i luften samtidigt nu, och känner mig mer inspirerad än på länge.

Men hösten för med sig det oumbärliga - min lilla depression som kommer två gånger om året. En på hösten och en på våren.

Det tog många år innan jag förstod hur det där fungerade, men sedan upptäckte jag mönstret. Och när jag väl upptäckte mönstret lärde jag mig känna igen signalerna.

Innan jag begrep det blev jag fruktansvärt deprimerad och nästan aggressiv. Allt blev svart och jag kunde inte slappna av.

Men nu, när jag vet vad som händer, kan jag hantera det.

Redan när jag ser signalerna, varnar jag folk runt omkring mig. Jag blir asocial och  vill bara få vara ifred i några dagar. Ibland kanske ett par veckor.

Men det är inget farligt. Jag blir bara en smula melankolisk. Men jag är inget man bjuder in till fest. Jag är rätt cynisk på mina bra dagar, så ni kan ju förstå hur det blir när jag har dåliga dagar.

Så om jag säger "Nu är deppen på gån" så oroa er inte. Det betyder bara att jag kommer att vara okontaktbar i några dagar. Jag kommer inte svara i telefon, svara på sms eller mail. Kommer inte att uppmärksamma anrop på Facebook heller.

Jag är inte suicidal heller, så ni behöver inte ringa 112. Tvärtom kan det vara så att jag är som mest kreativ de här dagarna.

Så nu vet ni. Höstdeppen är på ingående, påstigning sker  på vänster sida av perrongen....

Ur spår, Lantis!

Som infödd stockholmare pendlar jag ofta.
Både med buss och med tunnelbana.
Men jag upphör aldrig att fascineras över hur dumma i huvudet folk är. Ja, ursäkta min franska, men så är det.
Perronger är inte piazzor i Rom, där ni kan stå och ha kuttrasju mitt i rusningstid. Rulltrappor är inte en organiserad sightseeing, där man står still och vrider huvudet lite slött var tionde minut.
Gången mellan pendeltågen och tunnelbanan är inte en uppsamlingsplats för allmänna fucktards!!!'
Och varför, o varför, är det alltid de som har minst bråttom som ser till att kasta sig framför dörrarna strax innan avstigning för att förhindra framkomligheten för oss som har ett liva att förflytta oss till??
Ni som har funktionsnedsättningar, svårt att gå eller bara är allmänt slöa - låt oss andra gå av först, så kan ni såsa er fram i vilken jävla takt ni vill sen.
Men jag är trött på att ständigt hamna bakom FläskFia från Flempan, eller Överåriga Östen från Ösmo. Ni står i vägen i rulltrappan, ni ockuperar perrongerna. Kort sagt, ni är ett jävla otyg.
Vänta till sist!!! Era liv har ju uppenbart upphört ha ett berättigande redan innan ni klev på tåget. Varför ni ens åker någonstans är för mig en gåta. Stanna hemma!
Jag bryr mig inte!!! Så länge ni håller er ur spår när jag försöker ta mig till jobbet, eller dejten eller vad det nu kan vara.
DAMN YOU ALL TO SKÖVDE!!!!

Kokta kaniner

Kaninkokerska. Ett kul ord.
Låter som något det fanns särskilda skrån för på slutet av 1700-talet.
Men så är det ju inte.
En kaninkokerska är en försmådd kvinna. Nyss dumpad eller till och med kastad åt sidan för att hennes partner hittat en ny.
uttrycket har sitt etymologiska ursprung i en historia om en kvinna som kokade sin partners kanin och serverade honom, när hon insåg att han varit otrogen. Det är i alla fall så jag har hört den berättad. Finns säkert variationer på denna lilla anekdot.

Och låt oss vara ärliga - har vi inte alla någon gång tänkt tanken på att hämnas ett ex eller en otrogen partner, med någon fantasifull aktion?
I filmen "War of the Roses" med Michael Douglas och Kathleen Turner serveras Douglas en paté som en gest av god vilja och för att gräva ner stridsyxan. Det går bra ända tills Turner antyder att paté är gjord på Douglas hund.

Jag har en bekant som av en karl drivits till kaninkokerskestadiet. Han får henne att hoppas, för att sedan släppa ner is innanför behån på henne. Inte sjysst!

Så nu undrar jag om det finns bra tips på slutlig hämnd.
Finns det en receptbok?
Har ni själva "kokat kaninen"?

Jag tycker hur som helst att konceptet är fascinerande. Och handen på hjärtat, visst förtjänar en del vad de får?

Höstmörker

Utanför fönstret strilar ett stilla höstregn. Solen gick ner för flera timmar sedan, trots att klockan inte ens är sju på kvällen.
Vad hände med sommaren?
Nåja, nu är det bara knappa två månader till julafton, sedan nyår och sedan går vi mot värmen igen.
Rökfri i snart tre veckor, tack vare e-cigaretterna.
Dags att så sakteliga börja jobba upp konditionen igen.
2014 blir ett år med många projekt, nya som gamla.
Nya spännande möjligheter har öppnat upp sig, och jag känner mig sjukt peppad redan nu.


Och ni som känner att saknaden efter sommaren blir för stor kan ju alltid föda upp bananflugor på köksbänken...

Nygammalt projekt

Någon gång på mitten av nittiotalet satt jag och en vän och spånade på en idé till en serietidningsbok. Alltså inte en tunn liten tidning utan snarare ett större format. En historia i flera delar.

Vi var väldigt kreativa vad det gällde att skapa en värld och en ramhandling. Vi hade ett par riktigt roliga karaktärer och snygga scener klara i huvudet.

Men andra projekt kom i vägen och det hela rann ut i sanden.

Efter ett par år hittade jag våra anteckningar och började då skriva det hela i romanform. Men ytterligare projekt kom i vägen...

Men nu känner jag mig inspirerad igen, och skrivandet har tagit fart på nytt.

Jag skulle gärna gå tillbaka till ursprungsidén om en tecknad version, men eftersom jag endast kan rita huvudfotingar (och inte särskilt trovärdiga sådana), söker jag nu med ljus och lykta efter någon som är duktig på att illustrera.

Det är inget lättsmält material. Världen är dystopisk, humorn svart och karaktärerna... låt oss säga speciella.

Som illustratör blir du dessutom delaktig i författandet, varför det underlättar om du gillar fantasy av typen Terry Pratchett, Douglas Adams eller liknande.

Saknad omkring oss

Jag har lyckligtvis varit relativt förskonad från att ha mist familj och vänner.
Antal begravningar jag varit på är lätt räknade.
Inte alla har haft samma tur.
Mina farföräldrar kände jag aldrig, farfar var borta innan jag föddes och farmor gick bort när jag var bara fyra år.
har dessvärre varit på två begravningar för unga människor, båda under trettio, den ena inte ens 20.

För nästan 7 år sedan gick min morfar bort. Det kändes hopplöst hårt.  Min morfar och jag delade födelsedag, och varje år när jag var mindre gick vi på Gröna Lund. Det är fantastiska minnen som finns kvar. Mycket av mitt musikaliska sinne och min svarta humor är arvet jag fick.

Men man får inte i sin sorg glömma bort de människor man har kvar runt om sig som fortfarande lever och har hälsan. Det är inte nyttigt att för evigt bära runt på sin sorg. Det låter kanske kallt och cyniskt, men det är tvärtom. Minns den glädje dina bortgångna släktingar/vänner gett dig, och skapa nya minnen med dina levande dito.

När Astrid Lindgren talade med sin syster inledde de alltid sina samtal med följande dialog: "Döden, döden, döden, döden! Så, då var det överstökat. Hur har din vecka varit?"

Ihåligt Halloween

Något av det mest meningslösa man kan göra är att uppfinna hjulet på nytt.
Svenskarnas vurm för Halloween är ett sådant exempel.
För er som osannolikt nog har missat denna "högtid", så handlar det om att barn klär ut sig och tigger godis av förväntat generösa grannar.
Låter det bekant?
Det borde det göra.
I generationer har svenska barn gjort precis det där. Det kallades påsk. Barnen klädde ut sig till påskkärringar/gubbar och vandrade runt i grannskapet och fick godis. Om man nu inte firade påsk eller helt enkelt inte hade råd att bjuda alla kvarterets ungar på sötsaker, så var det inget mer med det. Barnen tackade och önskade glad påsk.

Men med Halloween ställs det genast krav. Du som granne förväntas utan pardon att hysta fram den ena gottepåsen efter den andra, med hot om straff från ungjävlarna om du inte kan möta deras krav.

Barn idag är som Hells Angels eller någon annan kriminell gruppering.
"Snyggt hus. Vore ju synd om något skulle hända. En olycka med ägg kan ju hända så lätt. Men det är lugnt. Mot en mindre ersättning lovar vi att inget kommer att hända."

En bekant till mig råkade somna med ytterdörren olåst. När han vaknade var hallspegeln nerplockad och paraplystället fyllt med vatten.
Ligisterna hade alltså öppnat dörren, gått in i lägenheten och vandaliserat hans hem.

Så här går det alltså till år 2013. Och allt med föräldrarnas goda minne. "Men de är ju så söta i sina utstyrslar!"
NEJ! Det är de inte alls. Inte på något sätt. Det är en avancerad form av utpressning.

Vill ungarna ha godis får de be sina föräldrar, eller vänta till  påsk. Det är inte mitt ansvar att ge andras barn karies.

Låt jänkarna hålla på med såna här dumheter, det är de bra på "over there".
Själv låser jag dörren, och kommer det nån liten alien och tigger häller jag kokande olja över dem.

Otäck påskkärring