I skrivandes stund

Ja, var ska jag börja?
Det var ju ett tag sen jag skrev något här.
Det beror nämligen på att jag har prioriterat andra saker under en tid.
Som jag nämnt tidigare har jag flyttat till Berlin, där jag stormtrivs. Det har också inneburit ett uppsving i min kreativitet.
Det går nu att stödja mitt författarskap via Patreon - en site som är riktad till konstnärer, och där vem som helst kan bli välgörare.
Man bestämmer själv med hur mycket man vill bidra, och man kan när som helst sluta bidra.
Men min förhoppning är att med hjälp av frivilliga donationer kunna lägga upp i alla fall ett kapitel i veckan från mitt aktuella projekt "Dibb - The dream notary" en satir inspirerad av Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen) och Terry Pratchett (böckerna om Discworld)

Vänligen ta en titt i alla fall, och med det önskar jag er en god vinter.

Berlin - en kreativ nystart

Hej alla.

Nu har det knappast undgått någon att jag emigrerat till Tyskland; närmare bestämt Berlin.
Det finns flera orsaker till det, men främst för att jag mår bättre psykiskt här, och för att jag  kände att Stockholm inte längre gav mig någon inspriration.

Nu däremot har jag varit mer kreativ än på 15-20 år, och arbetar nu parallelt med ombearbetningar av befintliga manus jag skrev på -90talet, samt att översätta dess till i första hand engelska.

Jag har dessutom återupptagit arbetet med boken "Dibb - the dream notary" en historia som föddes för många många år sedan, men som nu håller på att förverkligas.

Men jag behöver er hjälp. Att starta ett nytt liv, i en ny stad, har kostat.
Som om inte det vore nog, har min mobil dött, och min dator sjunger på sista versen; tonartshöjningen kom redan förra veckan....

Därför ber jag er nu att bidra till att hjälpa mig göra verklighet av något som äntligen ger mig energi och gnistan tillbaka.

Det kan man göra på mer än ett sätt.

1. Man kan donera vi GoFundMe här https://www.gofundme.com/3komedier
2. Man kan Swisha mig direkt via mitt svenska mobilnummer 0762429447
3. Man kan välja att föra över pengar direkt via bank. (uppgifter om bankkonto fås via e-mail stefan_wiktorin@hotmail.com

Alla som bidrar kommer att tackas, både här, på GoFundMe och i det färdiga materialet.
Bidrar man med minst 50 kronor, får man dessutom läsa de första utkasten, och på så vis följa utvecklingen .

Jag tackar ödmjukast på förhand för er hjälp.

/Stefan

A taste of Dibb

#1

The Deep Archives

These were the ”Deep archives”. Hidden far below the city, dark and musky, unknown to all but a very select few; the Keepers.

This is where the government kept secrets, even from itself. Now, nearly a century old, it contained so many dark deeds and so many dirty secrets, that were they ever to see the light of day... Well, let's just say no one wanted that.

The secret of the ”Deep” was passed on only when absolutely necessary. It was an unseen system, within and beneath the system; some would even say above it, and it worked. Whenever a politician, policeman or elected official committed anything that could be construed as wrong by the public, someone would talk to someone, who knew someone, who may have a contact in a certain somewhere. And suddenly the problem was gone, without a trace. Any trespasses were denied, and no evidence were ever to be found. And the system went on working. The government remained solid. It had to.

But there were other secrets hidden within the vaults of the ”Deep”. Even more dangerous than just the odd dead prostitute in a judges chambers. Even more secret than the late presidents genital problems.

In the darkest, deepest corner of the vault, wedged in between the tax evasions of a former minister of finance and the written testimonies from the cannibalistic cult on Wren Street, were the prophecies of Harold ”Lewd Lou” Lucius.

No one could remember him now. Those involved in his disappearance made sure of that. And they themselves were long dead. No one alive even knew what was inside that box. It was just another one of those stories, never to be told, by penalty of death.

But still, there it was. The last testament of Lewd Lou. His last dream, still faintly glowing in its canister. His writings, the blood now a dark brown, standing out against the yellowed pages. Also the expansive documentations from several psychiatrist who took care of him before his untimely demise. Which of course was written off as an accident, but the coroners report that never made it out to the general public told another story. But that story was to remain untold. It was now only a metaphorical sigh in the darkness. Far above lay the city streets. Where the system worked. The government was solid. People were secure.

The sigh grew louder...

 -----------------------------------------------------------------------------------------------------------

God and the Devil both believes the final battle is at hand. To ensure victory, come Judgement day, they need the "One Soldier".
A vague prophecy tells of this soldier and how to recognize him. The prophecy does not, however, tell on whose side he will be on. Nor of the time of his arrival.
Impatiently God decides to create the "One Soldier", upsetting the entire fabric of space and time.
Add to that a Fate with obsessive compulsory disorder, Death asking for prolonged sick leave, and of course Dibb, the man created by God to fulfill a prophecy that may very well throw the world into perpetual darkness.
All set in a world where religion has been banned for centuries, and dreams are being kept in jars and scrutinized by a paranoid goverment.
But all will be fine. As long as Dibb stays away from the poodles....

Sponsra en komedi

God fortsättning, mina vänner!

En del av er har redan hört att jag flyttat till Berlin, min nya hemstad, om inget oförutsett inträffar.

Anledningen var att jag behövde en nystart i livet, och Berlin tilltalar mig på ett sätt som få andra städer lyckats med.

Vad jag främst vill göra under det kommande året, är att färdigställa nyversionerna av de pjäser jag skrev under åren -93 till -97, samt mitt experiment med att skriva en buskis med tillhörande analys. För den som vill vara med och sponsra detta projekt går det bra att gå in på GoFundMe https://t.co/qYWhOrQKoK och donera en slant. Pengarna kommer att gå till en laptop (den jag hade med mig ner har tyvär gett upp) och ekonomisk frihet att ägna den tid som krävs till detta ganska omfattande projekt. Får jag in pengarna kommer jag dessutom att översätta dem till engelska. Sedan ska manusen ut i cirkulation med hopp om att någon teater, etablerad eller amatörsällskap ska finna intresse i dem. 

Det har fått alldeles för låg tid redan, mycket på grund av tidsbrist, men också den mentala svacka som jag befunnit mig i under flera år. 

Stundtals har jag ifrågasatt mig själv och tvekat på materialets styrka, men sedan i somras har det vänt, och jag ser nu mycker mer optimistiskt på både min förmåga som manusförfattare och min livssituation.

Väl mött och hoppas att ni alla får ett fantastiskt gott nytt 2016!!

Rättat inlägg

Mitt förra inlägg om Marcus Birro blev felaktigt.
Halva texten försvann. Men nu är texten infogad och läsbar.
Håll till godo.

Birro tillhör det högsta kastet

Jag har aldrig tyckt om Marcus Birro. Tycker han är en obehaglig liten typ med klart sekteristiskt tänk.

Han är kristen. Alltså stenhårt ultrakonservativ kristen. Nyligen ville han bli partiledare för Kristdemokraterna. Han ville rädda de kristna värderingarna.

Ni vet vilka värderingar vi talar om. Äktenskap enbart för heterosexuella par i fertil ålder, kristendom på skolschemat och så vidare.

Men nu har han hittat en riktigt hög häst att hoppa upp och sätta sig på.

I den här krönikan i Expressen, gör han sin ståndpunkt väldigt tydlig; bara kristendomen kan ge dig frälsning. Bara kristendomen har gjort västvärlden till de frias värld. Alla de andra hedningarna är hänvisade till barnvåldtäkt och annat otäckt. Okristligt.

Som exempel använder han Nepal. Ett visserligen folktätt land, men i övrigt ganska obetydligt i ett globalt perspektiv. Om man inte heter Marcus Birro förstås.

Birro väljer också att, lite som Nya Moderaterna, ägna sig åt godtycklig historierevision.


"Men vi kan inte blunda för att vår civilisation, själva grundbulten i vårt demokratiska samhälle, skruvats dit med hjälp av den kristna tron.

Många universitet startades av kristna. Sjukhus, bibliotek, omsorg av alla slag, har dragits i gång och sedan skötts av människor med brinnande tro."

Så fortsätter Birro. Jo men säkert var det så. Men hur såg sjukhus och bibliotek ut när de drevs av dessa "eldsjälar"? Inte så väldans trevliga Marcus.
Det var när mer progressiva krafter tryckte på som man började behandla folk som människor. Sjukhus som drivs av fundamentalt kristna ger inte vård helt kravlöst. Du ska vara troende, och om du inte svarar på medicin är det förmodligen din tro som är svag snarare än din kropp.
Kristna bibliotek var väldigt restriktiva med vilka skrifter som fick stå på hyllorna. I många bibliotek där kristna får bestämma, förbjuds Harry Potter för att den anses uppmuntra till häxkraft och det ockulta.

Jag kan hålla med om att högste representanten för en kyrka rimligen bör stå bakom samma kyrkas uppfattning. Varför skulle man annars vilja tillhöra den?

Men Birros ilska rymmer så mycket mer. Något medeltida. Nämligen att det inte är tolkningen av Jesu ord som är problematiskt, utan att det finns andra livsåskådningar. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig!"

Judar, hinduer, buddhister, wiccaner eller, Gud förbjude, ateister, göre sig icke besvär på Domedagen. För då kommer Birro stå där och sätta sig till doms över oss.

"Det finns bara en Gud och det är Jesus!" meddelar Birro.
Och det är väl en självklar attityd. Så resonerar alla troende om just sin Gud. Men dessa har Birro inte mycket till övers för. Hans Gud är mer rätt än andras.

Men du Marcus - vad säger Jesus om högmod?

Jävla insekt!

"När Clas Henrik vaknade på morgonen den 12 november, hade han inte förvandlats till en insekt.

Skit också! tänkte han. Det hade ju löst så många problem."

Så inleder jag mitt nya projekt; berättelsen om Clas Henrik, en misogyn medelålders man som förmodligen skulle haft en livskris om han bara för ett ögonblick trodde att det skulle hjälpa.

Med ett förakt för mänskligheten, vilka han gärna jämför med insekter och andra småkryp, går han genom vardagen.

Att läsa "Jävla insekt!" är förmodligen som att vänta på Godot, det händer inte mycket spännande. Så om du vill ha action eller spänning rekommenderar jag en Dan Brown eller Grisham istället....

Tårta på tårta

Stora nyheten i media idag är tårtattacken på Jimmie Åkesson.

Tydligen har en 60-årig kvinna trätt fram och erkänt dådet som skedde vid en boksignering av Åkessons bok.

Tårtattacker är inget nytt. Många betydligt större personligheter än Åkesson har råkat ut för grädde och kakbotten i ansiktet.

Skribenterna i de stora tidningarna spar inte på krutet. "Hot mot demokratin" "Var går gränsen?" "Värre än styckmord!!!!"
Okej, den där sista hittade jag på själv. Men det är den känslan jag fått av att läsa artiklar och debattinlägg. Man jämför en tårta med ett våldsamt våldsbrott begått med vapen och med blodvite och fatalitet som följd.

Aftonbladets ledare om konditoriterrorism

Han har fått mat i ansiktet. En efterrätt. Det är allt. Glasyr, på sin höjd!

Skribenterna tycker att det här är en oroväckande företeelse och något som måste ses i paritet med gamla tiders högförräderi.

"Oavsett vad man anser om politiker, så får vi inte ta oss sådana här friheter. Det sätter hela den demokratiska processen och säkerheten ur spel." Så låter det på flera sidor.

Sockerkaksbaserade vapen är sannerligen ett hot mot allas vår framtid.

Jag tycker det snarare är tvärtom.  Fler bakverk i den publika debatten.
Hellre det än en nerhuggen utrikesminister eller skjuten statsminister.

Politiker måste få veta att deras beslut inte är populära. Och eftersom de inte lyssnar på oss bakom sina lyckta dörrar i riksdagshuset, måste det till andra metoder.

Politiker mår bara bra av att tas ner på jorden ibland.

I en sann demokrati får vi kasta gräddbakelser på våra styrande. Det är faktiskt bara nyttigt.

Å andra sidan kan jag tycka att en tårta på Åkesson känns överflödigt. Karln är ju redan så inihelvete pajig!

Jimmie är inte glad i hatten idag

Ångande färsk bok

Igår skulle vi fira en vän som nyss fyllt år.
jag var upp till Sci-Fi bokhandeln i Gamla Stan för att se om jag kunde hitta något i present.
Och som av guds försyn låg där på stora bordet prevcis i entren, Terry Pratchetts senaste alster - "Raising Steam".

Jojomensan, nu ska Ankh Morpork släpas in i industriåldern med ny järnväg.

Terry Pratchett är fantastisk och hans böcker får mig alltid att njuta. Hans karaktärer har utvecklats på ett helt extraordinärt sätt sedan första boken släpptes 1986.

Att han nu dessutom trotsar sin Alzheimers går inte hans författarskap mindre fascinerande.

Ni som ännu inte har upptäckt Discworld och dess underbara invånare och berättelser, kan jag inte annat än beordra er att bege er till Sci-Fi bokhandel och införskaffa ert första exemplar The colour of magic. Och sedan bara fortsätta njuta er igenom närmare trettio komiska pärlor.

Jag köpte hur som helst två exemplar av Raising Steam. En till min vän och en till mig själv.

Melankoli på en måndagsafton

Min kreativitet är åter till heders.
Jag har flera projekt i luften samtidigt nu, och känner mig mer inspirerad än på länge.

Men hösten för med sig det oumbärliga - min lilla depression som kommer två gånger om året. En på hösten och en på våren.

Det tog många år innan jag förstod hur det där fungerade, men sedan upptäckte jag mönstret. Och när jag väl upptäckte mönstret lärde jag mig känna igen signalerna.

Innan jag begrep det blev jag fruktansvärt deprimerad och nästan aggressiv. Allt blev svart och jag kunde inte slappna av.

Men nu, när jag vet vad som händer, kan jag hantera det.

Redan när jag ser signalerna, varnar jag folk runt omkring mig. Jag blir asocial och  vill bara få vara ifred i några dagar. Ibland kanske ett par veckor.

Men det är inget farligt. Jag blir bara en smula melankolisk. Men jag är inget man bjuder in till fest. Jag är rätt cynisk på mina bra dagar, så ni kan ju förstå hur det blir när jag har dåliga dagar.

Så om jag säger "Nu är deppen på gån" så oroa er inte. Det betyder bara att jag kommer att vara okontaktbar i några dagar. Jag kommer inte svara i telefon, svara på sms eller mail. Kommer inte att uppmärksamma anrop på Facebook heller.

Jag är inte suicidal heller, så ni behöver inte ringa 112. Tvärtom kan det vara så att jag är som mest kreativ de här dagarna.

Så nu vet ni. Höstdeppen är på ingående, påstigning sker  på vänster sida av perrongen....

Ur spår, Lantis!

Som infödd stockholmare pendlar jag ofta.
Både med buss och med tunnelbana.
Men jag upphör aldrig att fascineras över hur dumma i huvudet folk är. Ja, ursäkta min franska, men så är det.
Perronger är inte piazzor i Rom, där ni kan stå och ha kuttrasju mitt i rusningstid. Rulltrappor är inte en organiserad sightseeing, där man står still och vrider huvudet lite slött var tionde minut.
Gången mellan pendeltågen och tunnelbanan är inte en uppsamlingsplats för allmänna fucktards!!!'
Och varför, o varför, är det alltid de som har minst bråttom som ser till att kasta sig framför dörrarna strax innan avstigning för att förhindra framkomligheten för oss som har ett liva att förflytta oss till??
Ni som har funktionsnedsättningar, svårt att gå eller bara är allmänt slöa - låt oss andra gå av först, så kan ni såsa er fram i vilken jävla takt ni vill sen.
Men jag är trött på att ständigt hamna bakom FläskFia från Flempan, eller Överåriga Östen från Ösmo. Ni står i vägen i rulltrappan, ni ockuperar perrongerna. Kort sagt, ni är ett jävla otyg.
Vänta till sist!!! Era liv har ju uppenbart upphört ha ett berättigande redan innan ni klev på tåget. Varför ni ens åker någonstans är för mig en gåta. Stanna hemma!
Jag bryr mig inte!!! Så länge ni håller er ur spår när jag försöker ta mig till jobbet, eller dejten eller vad det nu kan vara.
DAMN YOU ALL TO SKÖVDE!!!!

Kokta kaniner

Kaninkokerska. Ett kul ord.
Låter som något det fanns särskilda skrån för på slutet av 1700-talet.
Men så är det ju inte.
En kaninkokerska är en försmådd kvinna. Nyss dumpad eller till och med kastad åt sidan för att hennes partner hittat en ny.
uttrycket har sitt etymologiska ursprung i en historia om en kvinna som kokade sin partners kanin och serverade honom, när hon insåg att han varit otrogen. Det är i alla fall så jag har hört den berättad. Finns säkert variationer på denna lilla anekdot.

Och låt oss vara ärliga - har vi inte alla någon gång tänkt tanken på att hämnas ett ex eller en otrogen partner, med någon fantasifull aktion?
I filmen "War of the Roses" med Michael Douglas och Kathleen Turner serveras Douglas en paté som en gest av god vilja och för att gräva ner stridsyxan. Det går bra ända tills Turner antyder att paté är gjord på Douglas hund.

Jag har en bekant som av en karl drivits till kaninkokerskestadiet. Han får henne att hoppas, för att sedan släppa ner is innanför behån på henne. Inte sjysst!

Så nu undrar jag om det finns bra tips på slutlig hämnd.
Finns det en receptbok?
Har ni själva "kokat kaninen"?

Jag tycker hur som helst att konceptet är fascinerande. Och handen på hjärtat, visst förtjänar en del vad de får?

Höstmörker

Utanför fönstret strilar ett stilla höstregn. Solen gick ner för flera timmar sedan, trots att klockan inte ens är sju på kvällen.
Vad hände med sommaren?
Nåja, nu är det bara knappa två månader till julafton, sedan nyår och sedan går vi mot värmen igen.
Rökfri i snart tre veckor, tack vare e-cigaretterna.
Dags att så sakteliga börja jobba upp konditionen igen.
2014 blir ett år med många projekt, nya som gamla.
Nya spännande möjligheter har öppnat upp sig, och jag känner mig sjukt peppad redan nu.


Och ni som känner att saknaden efter sommaren blir för stor kan ju alltid föda upp bananflugor på köksbänken...

Nygammalt projekt

Någon gång på mitten av nittiotalet satt jag och en vän och spånade på en idé till en serietidningsbok. Alltså inte en tunn liten tidning utan snarare ett större format. En historia i flera delar.

Vi var väldigt kreativa vad det gällde att skapa en värld och en ramhandling. Vi hade ett par riktigt roliga karaktärer och snygga scener klara i huvudet.

Men andra projekt kom i vägen och det hela rann ut i sanden.

Efter ett par år hittade jag våra anteckningar och började då skriva det hela i romanform. Men ytterligare projekt kom i vägen...

Men nu känner jag mig inspirerad igen, och skrivandet har tagit fart på nytt.

Jag skulle gärna gå tillbaka till ursprungsidén om en tecknad version, men eftersom jag endast kan rita huvudfotingar (och inte särskilt trovärdiga sådana), söker jag nu med ljus och lykta efter någon som är duktig på att illustrera.

Det är inget lättsmält material. Världen är dystopisk, humorn svart och karaktärerna... låt oss säga speciella.

Som illustratör blir du dessutom delaktig i författandet, varför det underlättar om du gillar fantasy av typen Terry Pratchett, Douglas Adams eller liknande.

Saknad omkring oss

Jag har lyckligtvis varit relativt förskonad från att ha mist familj och vänner.
Antal begravningar jag varit på är lätt räknade.
Inte alla har haft samma tur.
Mina farföräldrar kände jag aldrig, farfar var borta innan jag föddes och farmor gick bort när jag var bara fyra år.
har dessvärre varit på två begravningar för unga människor, båda under trettio, den ena inte ens 20.

För nästan 7 år sedan gick min morfar bort. Det kändes hopplöst hårt.  Min morfar och jag delade födelsedag, och varje år när jag var mindre gick vi på Gröna Lund. Det är fantastiska minnen som finns kvar. Mycket av mitt musikaliska sinne och min svarta humor är arvet jag fick.

Men man får inte i sin sorg glömma bort de människor man har kvar runt om sig som fortfarande lever och har hälsan. Det är inte nyttigt att för evigt bära runt på sin sorg. Det låter kanske kallt och cyniskt, men det är tvärtom. Minns den glädje dina bortgångna släktingar/vänner gett dig, och skapa nya minnen med dina levande dito.

När Astrid Lindgren talade med sin syster inledde de alltid sina samtal med följande dialog: "Döden, döden, döden, döden! Så, då var det överstökat. Hur har din vecka varit?"

Ihåligt Halloween

Något av det mest meningslösa man kan göra är att uppfinna hjulet på nytt.
Svenskarnas vurm för Halloween är ett sådant exempel.
För er som osannolikt nog har missat denna "högtid", så handlar det om att barn klär ut sig och tigger godis av förväntat generösa grannar.
Låter det bekant?
Det borde det göra.
I generationer har svenska barn gjort precis det där. Det kallades påsk. Barnen klädde ut sig till påskkärringar/gubbar och vandrade runt i grannskapet och fick godis. Om man nu inte firade påsk eller helt enkelt inte hade råd att bjuda alla kvarterets ungar på sötsaker, så var det inget mer med det. Barnen tackade och önskade glad påsk.

Men med Halloween ställs det genast krav. Du som granne förväntas utan pardon att hysta fram den ena gottepåsen efter den andra, med hot om straff från ungjävlarna om du inte kan möta deras krav.

Barn idag är som Hells Angels eller någon annan kriminell gruppering.
"Snyggt hus. Vore ju synd om något skulle hända. En olycka med ägg kan ju hända så lätt. Men det är lugnt. Mot en mindre ersättning lovar vi att inget kommer att hända."

En bekant till mig råkade somna med ytterdörren olåst. När han vaknade var hallspegeln nerplockad och paraplystället fyllt med vatten.
Ligisterna hade alltså öppnat dörren, gått in i lägenheten och vandaliserat hans hem.

Så här går det alltså till år 2013. Och allt med föräldrarnas goda minne. "Men de är ju så söta i sina utstyrslar!"
NEJ! Det är de inte alls. Inte på något sätt. Det är en avancerad form av utpressning.

Vill ungarna ha godis får de be sina föräldrar, eller vänta till  påsk. Det är inte mitt ansvar att ge andras barn karies.

Låt jänkarna hålla på med såna här dumheter, det är de bra på "over there".
Själv låser jag dörren, och kommer det nån liten alien och tigger häller jag kokande olja över dem.

Otäck påskkärring

Det goda och det onda

Maria Montazami får frågan av tidningen QX, om vad hon skulle ta med till en öde ö. Hennes svar blev: Mobilen och sitt Mastercard. Ok...? Och när öppnar tax-freebutiken undrar man?

Jag kan inte låta bli att älska Maria M. Hon är så gediget mysig. Det går inte att tycka illa om henne. Hon kläcker ur sig så mycket gulliga konstigheter att jag blir alldeles varm. Och som grädde på moset har hon den där härliga dialekten. Kan man få Maria M utskriven på burk? Som lätt antidepressivt.

Maria är de ogenomtänkta frasernas goda fé.

Till skillnad från Carola Söörgard, den onda häxan från väst....
Varje gång Carola öppnar truten för något annat än att sjunga, blir det bara värre och värre för varje gång.

Hennes senaste utspel gällde allmänna helgdagar. Eller som Carola mer specifikt uttryckte det: KRISTNA helgdagar.

Carola anser nämligen att vi sekulära och ateister ska nekas ledighet  på till exempel påskdagen, då vi, i Carolas ögon, är helgsnyltande hycklare.  Jo, faktiskt. Hon tycker så.  Hon tycker att det är oärligt att vara ledig på dagar som ska anses vara exklusiva för troende kristna.

Okej Carola. Vi säger så. Men då får du inte heller vara ledig på första maj, eller midsommar. Den förra är arbetarrörelsens dag, och den senare en gammal hednisk ritual. Du har inget att göra på endera. OCh dessutom kan vi ju kompromissa - om vi inte får vara lediga på DINA helger, så tar vi resten av veckan ledigt. Är det okej? Ditt jävla pucko.....

Vilken färg har blå?

STOPPA PRESSARNA! Ny undersökning avslöjar vilken myndighet som svenskar har minst förtroende för.

Jag är förbluffad. Inte över "nyheten" att Arbetsförmedlingen hamnar längst ner på listan över hur stort förtroende vi har för myndigheter. Det som förvånar mig är att det krävdes en särskild utredning för att komma fram till det.

Det här visar hur liten kontakt med verkligheten myndigheter och maktutövare har. Att Arbetsförmedlingen har "Negativ förtroendestatus" är nämligen något som svenska folket vetat om sedan 1980-talet.

Men nu har man alltså plöjt ner en massa pengar för att låta byråkrater navelskåda sig själva och andra byråkrater, för att alltså utreda det pinsamt uppenbara.

Det är pengar som bättre hade kunnat användas till att förbättra Arbetsförmedlingen. Att ta reda på vad som är fel kan inte vara så svårt. Börja med att avskeda personalen, så ska ni se att det redan efter en vecka kommer att flyta på bättre för alla inblandade.

Men staten är inte intresserad av att förbättra. Inte heller är staten särskilt bekymrad över låga trovärdighetssiffror. Hade de varit det, hade de nämligen redan avgått.

Att göra en undersökning för att ta reda på vad folk tycker om Arbetsförmedlingen, är lika givande som att fråga "Vilken färg har blå?" Det är en fråga med ett givet svar, men vars följdfrågor aldrig ställs, eller ens efterfrågas.

Är Arbetsförmedlingen illa omtyckt? Skyddar Vatikanen sexförbrytare? Är jorden rund?

Den som beställt undersökningen får själv absolut lägsta trovärdighetsbetyg.

Gör inte om - gör rätt!

EU kan lära av Vasa

Redan 1628 stod det klart att stora internationella projekt är dödsdömda.

Det var året då regalskeppet Vasa sjönk, efter blott femton minuters jungfrufärd.

Nu har forskare hittat ännu en misstänkt anledning till varför. Måttenheter. En holländsk fot är tydligen inte lika lång som en svensk, har det visat sig.

Historien i korthet: De holländska byggarbetarna byggde båt från ena hållet, svenskarna från det andra. När de så möttes på mitten var det inte längre en båt, utan två helt olika, som skarvades ihop.

Och precis så är det med EU - olika länder med olika mått, som bygger från varsitt håll, utan kommunikation med varandra. Resultat: haveri av episka mått, holländska som svenska...

Och priset? Ja, det betalas av dem som befinner sig ombord. Och ombord sitter vanligt folk. På skutan befinner sig varken ingenjörer eller byggare, och minst av allt beställaren. Precis som på Vasa. De som bär ansvaret står på betryggande avstånd och beskådar katastrofen, med en gåsleversnitt i ena handen och ett fett traktamente i den andra.

Inga andra unioner, av samma typ och storlek, i världshistorien, har överlevt. Sovjetunionen kollapsade, Rom gick under, USA har väldiga problem.... Varför tror vi att just EU skulle vara annorlunda, när vi ser symptomen varje dag?

EU är idag ett av de största hoten mot demokrati och stabilitet, som västvärlden någonsin kommer att uppleva.

Vill vi ha fred i vår tid - måste EU projektet läggas tillbaka i torrdocka, demonteras, och ingenjörer från respektive land jobba med egna projekt, där man förstår varandra och använder samma linjal.

Inte så nära - jag är svensk!

En svensk uppfinning som till skillnad från blixtlåset INTE har gått på storartad internationell export, är den intima sfären.

Den intima sfären, för er som inte vet det, är det område runt en individ som vederbörande vill ha fredad. Man vill helt enkelt inte ha andra människor för nära inpå sig.

I ingen annan kultur än den svenska, är detta så välrotat, ja nästan genetiskt betingat. Det är inte helt friktionsfritt i mötet med andra kulturer.

Jag själv har tillbringat flera år boendes på Cypern, och har förstahandsupplevelse i den kulturkrock som uppstår när en stel svensk som värnar om sin intima sfär, möts av en fryntlig grek uppfödd med fysisk kontakt som en ren livsnödvändighet.

Vi svenskar är väldigt måna om vår egna och högst privata omgivning. Den sträcker sig som en osynlig bubbla cirka en halv meter ut från kroppen. Dagligen tvingas vi dock kompromissa, men det är under (sedvanligt svenskt) tyst protesterande.

När två personer från (varlfritt) land på kontinenten möts, kramas de, och ibland är även kindpussar och andra ömhetsbetygelser involverade. En sådan hälsning kan pågå i nästan en minut, med de två vännerna inbegripna i en sorts pantomimisk brottningsmatch. Detta är verkligen inte en  ovanlig syn, framför allt inte i de sydeuropeiska länderna. Inte heller i Asien eller ens i det puritanska USA är det sällsynt med kontaktsökande på detta varma intima sätt.

Men ICKE i Sverige. Här har vi utvecklat "intim sfär" till nästan religiös nivå.
Två personer som känner varandra väl ser varandra på gatan, stannar upp två meter i från varandra, lyfter handen och utbrister lite slött: Tjena! Och det räknas ändå som intimt mellan två goda vänner.

Bara tanken på att rusa fram och krama om folk, eller gud förbjude pussa på kinden, är helt utesluten, om maninte är homosexuell eller har en väldigt liberal inställning till livet i allmänhet. Men svenskar är ju liberala, säger ni säkert? Ja, men INTE lika mycket när det kommer till just fysisk kontakt.

Det är för en svensk något extremt obehagligt, som jag själv upplevt, när en, låt oss säga sydeuropé, kommer fram mot dig utan att visa ansats till att sakta ner, för att sedan trycka sin kropp och sitt ansikte så nära dig att i detalj kan beskriva hans skäggstrån. Att han kanske sedan tar ett rejält halv-nelsongrepp runt halsen på dig och trycker era pannor så tätt mot varandra att  man skulle kunna missta er för siamesiska tvillingar, gör inte situationen mindre obekväm. Det är kanske inte så konstigt att svenska ofta hamnar i bråk när de semestrar utomlands. En mänsklig instinkt när någon försöker strypa dig och ge dig en dansk skalle, är ju att slå tillbaka. I självförsvar.

Nej, vi svenskar är väldigt måna om den där sfären, som för andra kulturer ter sig nästan mytisk. "Förvandlas svensken till sten eller salt om han vidrörs?" Ja, det kanske vi gör! Och?

När vi åker kommunalt och tvingas kompromissa, gör vi ändå allt vi kan för att bevara integriteten i sfären, som om den vore ett kraftfält kring ett rymdskepp i Star Trek. Om vi kunde skulle vi använda osynlighetsskölden också...

Faktum är att vi är så besatta av vår intima sfär att vi nog helst skulle vilja ha sex på varsin sida av sängen, eller ännu hellre, i separata rum. Men sexualdriften är en mycket äldre och betydligt kraftigare instinkt. Men då den hamnar i konflikt med sfären, är det kanske inte konstigt att så många känner sig lite "smutsiga" efter samlag. Vi har ju trots allt tummat på en av våra viktigaste principer. För lite köttsligt hoppla hejsan.

Så nästa gång någon sällskapssjuk liberal vill hälsa - SPRING! Det blir betydligt mindre skämmigt än att nita den stackarn, alternativt riskera för tidig utlösning när kroppen misstolkar den fysiska närheten för ett samlag...