Pandoras ask

Sveriges riksdag har öppnat en veritabel Pandoras ask, i och med den nya lagen om vad som ska klassas som barnpornografi.

Nu är det nämligen fritt fram för diverse övermoraliserande värdetroglodyter, att krypa fram ur buskarna och anmäla precis allt de ser, om det innehåller barn, som barnpornografibrott.

Senast i raden av idiotiska anmälningar kommer från en Landskronabo, som efter att ha sett en traditionsenlig studentskylt (ni vet dom där som föräldrar viftar med utanför gymnasiet när deras telningar springer ut efter examen), anmält bäraren av nämnda skylt för brott mot barnpornografilagen.

Nu är det dags att vi börjar fundera över vad våra makthavare har ställt till med.

Jag har försökt med allehanda argument för att få folk att förstå faran med den nya lagen och dess utformning och tolkning.

Det funkar helt enkelt inte! De slår dövörat till och känner sig kränkta. De har ju RÄTT, gubevars... Allt är barnporr och måste stoppas. Alla är pedofiler och måste stoppas. BARNEN måste ju skyddas...

Suck.... (På två språk...)
Min kollega Magnus G Bergström håller med.

Så jag tänker framföra ett nytt argument.

Till dig som ser barnporr överallt, och då främst sådana som ovan nämnde Landskronabo:
Hur sjuk i huvudet är du egentligen? Alltså, hur pervers är du? Du som ser ett foto ur familjealbumet som sexuellt och pornografiskt?

"Det ligger i betraktarens öga" heter det ju som bekant.

När jag ser ett foto på en 2åring sittandes på en potta eller i en badbalja, så är inte pornografiska tolkningar det första som poppar upp i huvudet.

Det är således en tolkning som anmälaren lägger i bilden. Anmälaren ser barnet i baljan som sexuell.

Hur friskt är det? Hur gick tankegången?

Jag har aldrig varit med om, eller hört talas om, att någon snuskgubbe stått på lur vid studentavslutningar, och masturberat hejdlöst så fort han sett ett plakat med pinsamma barndomsbilder på nybakade studenter.

Det krävs något av en människa till att få något till något annat än vad det är. Fantasi, till exempel.
I det här fallet ganska snuskig fantasi.

Lagen om barnpornografi får inte tolkas så flyktigt att ALLT kan klassas som barnporr så fort det finns ett barn i bilden, bara för att någon med sjuk fantasi tycker att det är sexuellt frustrerande att titta på bilder ur familjealbum.

Nästa gång jag möter sådana som Landskronabon, så blir mitt argument alltså detta. Du är sjuk. Du behöver hjälp.

Vi andra däremot klarar av att se nakna människor, och även barn, utan att känna oss tvungna att känna i flanellen om det stramar lite.

Kortfattat, om inga andra argument funkar, konstatera det uppenbara, din opponent är förmodligen den perverse jävel han vill låta påskina att andra är...

Kliv fram du som anmält plakatet, så att vi alla kan varna våra barn. PERVO!

'
ps jag hade tänkt lägga in en bild, för att göra det begripligt vilken typ av bilder vi talar om, men faan vet om jag törs... ds.

Det är mycket nu

Det har varit tyst från mitt håll under en ganska lång period.
Det har sina skäl.

Som ni vet arbetade jag med ungdomar i Åkersberga. Tillsammans med dessa talanger satte jag upp "Tanten är min!" - en komedi jag skrev för första gången 1995.
Ja, jag säger "första gången", eftersom jag den här gången beslöt mig för at faktiskt granska mitt eget manus. Slutsatsen jag drog, var att den behövde en bearbetning, som resulterade att det nästan blev en helt ny pjäs. Inte minst för att ungdomarna själva bidrog med så otroligt mycket. Både egna idéer men också inspiration.

Nåja, allt har ett slut, men jag var extremt nöjd med resultatet, och hoppas som sagt få jobba med det här gänget i höst. Då med pjäsen "Piller" från 1994. Den ska få sig samma hårda granskning som "Tanten", om inte värre...

Men nu hampade det sig inte bättre än att min kollegas son, Theo (3,5) smittade mig med vattkoppor.
Då jag inte hade vattkoppor som barn, kom det här som en mindre glad överraskning. Det bröt ut dagen efter sista föreställningen av "Tanten", och jag hamnade i feberkoma i tre dagar.
Kroppen full av vätskefyllda utslag. Ingen ork att vare sig äta eller dricka.

Nu har jag tur som har en god vän som hjälpte mig, och tvingade mig att dricka vätskeersättning, och köpte yoghurt åt mig, så att jag åtminstone fick lite föda i mig.

Utslagen höll i sig i nästan två veckor, under vilka jag satt i husarrest.
Ett tips - börja inte googla eventuella följdsjukdomar på vattkoppor, när du ligger helt förlamad.

Hjärnhinneinflammation, sterilitet, olika former av lunginflammation, fruktansvärda permanenta ärr osv...

Och vädret ska vi inte tala om. När jag satt där, och börjat må lite bättre, men fortfarande inte kunde gå utanför porten, blev det naturligtvis högsommar. Och där satt jag. jag hade lika gärna kunna haft elektronisk fotboja på mig.

Nåväl, jag tillfrisknade... och då kom det en veckas regn och blåst... Vilken överraskning....

Har jag då haft ledig tid efter detta? Inte mycket.

Jag och min kollega Magnus G Bergström har nämligen två olika projekt som vi beslutat att sjösätta simultant. Ett manus till en ny komedi för teater. Första akten är klar. Nu ska vi bara få ihop andra akten och ett slut... Det är svårare än man tror...

Parallellt med detta har vi skrivit på en pilot till en tv-serie. Sena nätter, hysteriska fniss åt våra egna skämt.
Men vi har lyckats koka ner allting till ett 35-45 minuters avsnitt som ska börja filmas i augusti/september nu i höst.

Så, ja, det är mycket nu...

Så med det sagt, nu ska jag försöka blogga lite...

Om jag inte beslutar mig för att gå och bada istället....




Men sen blev jag alltså

När argumenten tryter...

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg "Bard i blåsväder" råder det en märklig trend i det politiska rummet just nu - totalt tillintetgörande av motståndare. Och inga medel tycks anses för fula. Allt är tillåtet. Allt - utom faktiska argument.

Just nu handlar debatten (dumt ord i sammanhanget eftersom det är väldigt ensidigt i det här läget) om det omtalade Mangamålet. 

Senast ut i raden av förmätna tyckare är författaren Nuri Kino, som är så upprörd över Alexander Bards engagemang i Mangamålet, att han anser att Bard måste lyftas bort från programmet Idol på TV4.

Det här grundar sig i en diskussion som förts på den privata maillistan "Elitlistan", som Bard startat, och som tidningarna och nätmedia valt att göra stor affär av.

Man har alltså ryckt lösa strofer ur ett privat samtal, och valt att publicera dessa lite godtyckligt, och vinklat det så att det ska framstå som att Alexander Bard förespråkar barnpornografi. Något som Alexander Bard vid flera tillfällen aktivt tagit ställning mot.

Trots vinklingen i artikeln jag länkat till ovan, framgår det för den observante, att det inte alls handlar om barnpornografi, utan om en av de målningar som omfattades av mangadomen. Bard har försökt uppmuntra en utställare att visa upp verket offentligt, för att pröva var gränserna ska gå.

Men media vill alltså reducera Bards åsikter om yttrandefrihet och konstnärskap kontra övergrepp mot barn, till att handla om att Bard själv skulle vara pedofil. Det är inte svårt att hitta den kontexten mellan raderna. Argumenten skyfflas undan. Bard hängs ut. Som bevis har man texter från ett privat forum, som man kommit över på högst tvivelaktiga grunder.

Nuri Kino framstår som en av de värsta moralfascisterna, när han självgott konstaterar att Bard är ond och att han själv står för en allmän åsikt - den att Bard borde låsas in. Och i brist på lagutrymme därför, i alla fall avskedas från sitt nuvarande jobb.

Kino anser alltså att en man ska förlora jobbet på grund av sin politiska övertygelse. För att han med sakliga argument vill peka på en felaktighet i ett svensk domslut. För att han tar yttrandefrihet på fullt allvar.
Låter ju verkligen som en förkämpe för demokratiska värderingar.

Och Kino kan inte lägga nog emfas på ordet "barnporr". Ordet förekommer flera gånger.
Och han menar att Bard inte ens vet vad pedofili är.
-Jag har sett bilderna och det är barnporr! konstaterar han.
Då är det nog Kino, som varken vet vad pedofili eller barnpornografi är. Han menar dock vidare att "Bard är indirekt skyldig till att bidra till en ökning av barnporren".
Det är en kraftig anklagelse. Och den vill jag gärna att Kino ger belägg för.
Särskilt som studier har visat att pedofiler som får titta på animerad porr, kan ventileras, och därmed göra dem mindre benägna att söka upp den faktiska barnporren.

Vad Kino, och många av hans kollegor inom moralfascismen, inte kan, är att se disitinktionen mellan barnpornografi där riktiga barn far illa, och fiktiva verk. Det senare har inget offer. Hur du än vrider och vänder på det, har inget barn skadats av en teckning, eller skrift. Det handlar bara om panik.

Jag ser ju hellre att pedofilerna sitter hemma och ritar ut sina fantasier än att de går ut och förverkligar dem.
Men i Kino och Moralfascisternas (Mf) värld är allt antingen svart eller vitt. Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp... oavsett om det faktiskt har skett i verkligheten, eller om det bara är som en fiktiv skildring. Se mitt inlägg om "Förbjudna tankar" så förstår ni vad konsekvenserna blir om man verkligen vill följa den här lagen fullt ut.

Mönstret känns igen.
Sexköplagen.
Mangadomen.
Drogpolitiken.
Inget får ifrågasättas. Därför att när dessa ifrågasätts, så saknas det argument för dess försvarare. De VET att deras bevis är otillräkliga och att källorna inte helt pålitliga. Därför måste man ta till andra knep, så att motståndarna inte hörs.

Man reducerar motståndarnas personer till små, ljusskygga, perversa troll. Och troll behöver man ju inte tala med. Det är en fruktansvärt ful metod, och ovärdig ett land som vill kalla sig demokratiskt.

I Kino's värld, ska den som säger emot, fråntas sitt arbete. Jo, man tackar. Saltgruvan nästa?

Alexander Bard har låtit meddela att han nu tänker hålla en låg profil. Inte för att han saknar argument. Utan för att hans argument inte lyfts fram. Han censureras ock kortas ner, så att kontexten blir en helt annan än den ursprungliga. Det finns helt enkelt inget syfte med att vackert gå i  Neofascisternas rastgård på deras villkor.

Men vi är andra. Många fler som delar Bard's åsikter, och som anser att den taktik som Kino med flera använder sig av, möjligen skulle platsa i Nordkorea eller Iran. Vi är fler som kan tala. Vi är fler som kan organisera oss. Och vi har tröttnat nu!

Den här typen av debatt är så vidrig och luktar så illa att jag har svårt att se dem, som beter sig som Kino, i ögonen utan att vilja kräkas.

Du, Nuri Kino, är ett av de främsta hoten mot en fri värld. Mot fritt tänkande och kultur. Du värnar inte om barnen, utan om din egen image som moraliskt högre stående än alla andra. Skämmes, för i helvete! Du är en stoppkloss i den mänskliga intellektuella utveckling som behövs just nu. Gå hem på kammaren och tänk igenom vad du håller på med, och kom sedan tillbaka med sakliga argument. Väl underbyggda med fakta från trovärdiga källor. Alltså INTE vad du och dina medsystrar kommit fram till på senasta "Hata allt som avviker"-mötet.

Väl mött

Stefan Wiktorin - Liberaldemokrat.

Bard i blåsväder

Om Alexander Bard är det lätt att tycka.
Man kan ha åsikter om hans musikprojekt.
Man kan förfäras över hans högst personliga stil.
Och man kan givetvis undra varför karln är som "gubben i lådan" i TV's alla debattprogram.
Allt ovan är jag övertygad om att Alexander bjuder på.

Alexander Bard har aldrig varit feg. Han har valt att gå sina egna vägar, fatta egna beslut och följa sina egna tankar och värderingar. Han har dessutom alltid stått för de val han gjort, och ofta fått stå i skottlinjen för att försvara sig.

Mannen är en åsiktsapparat utan dess like. Finns det något som denna man INTE har en åsikt om? Svårt att avgöra. Ibland får jag känslan av att Alexander sitter och fnissar bakom det där skägget, när han ställer upp i olika panelprogram i TV. Han vet att han provocerar genom sin blotta närvaro. Men det är ju knappast hans fel.

Han ses inte med blida ögon av det etablerade politiska systemet, då hans åsikter är, om inte för liberala, så ett hot mot den gjutjärnsstruktur, som agerar födkrok åt en hel yrkeskår av lönnfeta verklighetsflyktingar.

Ofta försöker man med olika medel misskreditera alla hans politiska argument, med det enklaste av metoder. En urgammal teknik. Förminska Bard till en drogförskönande, pedofilvänlig upprorsmakare. Lägg slutligen till att han bara skulle vara en medial pajas, så är tårtan komplett.

När det blev känt att Alexander låg bakom en maillista, den så kallade Elitlistan, blev det ett jävla hallå i media.
-"Bard mobbar kändisar!"
-"Hat sprids på Elitlistan!"
-"Ingen insyn i topphemliga Elitlistan!"
Läs det där sista en gång till.
"Ingen insyn i topphemliga Elitlistan!"
Vad är det för insyn man anser att folk, som inte står med på listan, ska ha?

En maillista på internet är för mig jämförbart med ett privat möte hemma i lägenheten. Där pratar man om vad man vill. Om vem man vill. Och hur jävla respektlöst brukar inte det bli? Och roligt framförallt.

Jisstanes, vad mycket skit, även om sina närmaste, man kan häva ur sig efter ett par groggar i soffan. Inte allt behöver nödvändigtvis vara illa ment, men det är skönt med en ventil.
Och det är ingen som kan kräva att få hela aftonen transkriberat och hemskickat för godkännande. INte mina vänner som inte var på plats, inte min familj, inte media och inte staten.

Så på vilket sätt tycker sig media ha rätt till insyn i en maillistas förehavanden? Med vilken rätt bedriver man ljusskyggt internetspionage, för att komma över vad som sägs mellan deltagare i ett slutet sällskap?
Och hur kan man göra det med stolthet?

Kvällstidningarna brölade nyligen ut något om hemlig taktik i Idol-juryn, och nåt om mobbning av andra medlemmar i juryn och... ja, jag orkade inte läsa allt. Det var så jävla skitnödigt.

Man kan inte ta saker som sägs i ett slutet forum, och plötsligt ta dessa som fakta. (Om man inte jobbar för Expressen eller Aftonbladet då.) I slutna forum är taket högt och lägsta nivån låg. Det är så det ska vara. Det är då det är roligt. En ventil, som sagt.

Och vi vet att alla, vilket bör inkludera kvällspressen vid det här laget, att Alexander Bard är en kreatör. Han skapar. Hela tiden. Allt han gör kan vara en del i något större. Varje utspel kan vara en hint om ett kommande projekt.

Men kvällspressen saknar förmåga att tänka stort. Det ser en pusselbit och utgår ifrån att hela pusslet MÅSTE vara bitar av ett måsöra. Vi andra som kan tänka större och lägga ihop bitar, ser EN mås, några båtar, en pir, folk som går, metar och solar sig. Vi ser molnen, och följande reflektion i vattnet. Kanske till och med en hund i bakgrunden...

Men Bard måste förringas. Hela tiden. Bard får inte ha någon maillista. Bard får gärna ha åsikter, men inte för långt drivna. Och han får absolut inte ifrågasätta redan antagna lagar! FASA!!!

Bard har, liksom många andra, sågat sexköplagen. Detta förringar man genom att kalla Bard för promiskuös. Hans sexualitet diskvalificerar honom från att ha en åsikt.

Han har åsikter om narkotikalagarna. Se ovan. Plus att han är musiker. VE!!!

Och nu senast kommer utspelen om att Bard skulle vara för pedofili. Detta på grund av att Bard påpekar det uppenbart absurda, att an översättare av tecknad "porr", dömts för innehav av barnpornografiskt material.

Jag skriver mer om den härvan i "Förbjudna tankar", där jag också länkar till den dömdes egen version av det som hänt.

Alexander Bards fullt rationella sätt att se på den här bisarra lagen och dess konsekvenser i domstol, tystas ner med - ja - SE OVAN. Bard är promiskuös, förmodligen pedofil. "Ni har väl sett dom där kortbyxorna han brukar ha?" Ett märkligt drev börjar gå... Men ingen vill ta debatten på ett seriöst plan.

Motståndarna tystas ner. Man trycker ner dem med personangrepp, och hoppas att personen i fråga ska kyrpa hem med svansen mellan benen.

Men de har gjort en kraftig felbedömning. Flera faktiskt.
1: Alexander Bard låter sig inte tryckas ned eller skrämmas.
2: Han är ingen ensam kuf ute i marginalen. Vi är många som anser att lagstiftningen i det här landet är åt helvete, eftersom den tillåts skötas av frihetsfientliga moralister.
3: Han är aktiv i ett nytt politiskt parti som varje dag lockar till sig nya intresserade och intellektuellt vidsynta människor. Partiet kallar sig Liberaldemokraterna, och målet är riksdagsplats 2014. Förhoppningsvis på bekostnad av SD och KD, i första hand.

Så det här tramset mot Alexander Bard, har gjort mer nytta än skada, för hans och även Liberaldemokraternas del. Vi får nu se vilka det är som försvarar de märkliga Kafka-lagarna vi har i det här landet. DET kallar jag insyn.

Stå på dig Alexander! Vi är många som stöttar dig! Inte bara på nätet, men även i det offentliga rummet.

Stefan Wiktorin - Liberaldemokrat.

Federley vann på walk-over

Idag har man i riksdagen haft debatt om den omtalade sexköplagen.
Det var på tiden.
Lagen är en illastinkande och skitnödig kladdkaka från den politiskt korrekta moralmaffian.

Den ena debattören efter den andre gick upp och dunkade varandra i ryggen, och gratulerade till en fantastiskt bra lag.
Fanns där inga invändningar alls mot lagen? Jodå, den ansågs av några vara lite för slapp. (pun not intended)

Men så hände något.
Fredrik Federley tog plats i talarstolen. Han gjorde trots att krafter i partiet hade avrått honom från att tala. Man hade avrått honom, eftersom man visste att sexköplagen var en fråga som Federley hade starka åsikter om. Och dessa åsikter ville man inte att han skulle ventilera i ett demokratiskt forum.

Men Fredrik stod på sig. Och han sågade förespråkarnas argument jämns med fotknölarna. Det kan inte ha varit svårt. Några hållbara argument finns nämligen inte.

Vad hände sedan då? Nog måste väl förespråkarna, övertygade om lagens förträfflighet, tagit chansen att bemöta Federleys "promiskuösa" attityd.?

ICKE!
Inte en enda av förespråkarna valde att gå till replik mot Federley. Inte EN ENDA.

Hur kan det komma sig?

Enkelt.
Det finns två möjligheter:
1: De anser inte att Federley har tillräckligt många ledamöter som stöder honom, och att en debatt med honom därför skulle vara onödig.
2: De vet att han har rätt. Och att en replik bara skulle skämma ut dem.

Oavsett vilket, så finns det ingen ursäkt för deras beteende att INTE gå i replik.
Det är helt enkelt deras plikt att debattera.
Om de väljer att inte säga något, borde Federley vinna på walk-over, och lagen helt ogiltigförklaras. Dessutom är det i strid med deras uppgift som  förtroendevalda att strunta i att debattera lagar, varför de samtliga borde ställa sina platser till förfogande, då de inte uppfyllt kraven på den tjänst de innehar.

Jag kritiserade Federley hårt i samband med den berömda FRA-debatten. Jag ansåg då att Federley var en feg jävla slamkrypare som i ena ögonblicket grät för sin vilja att rädda integriteten, för att i nästa rösta igenom ett av de mest integritetskränkande lagförslagen i modern tid.

Det uttalandet står jag för.
Men!
Det har ju framkommit mer och mer, att Federley viker sig, för att vara lojal mot partiet. Och det är naturligtvis svårt att sitta i den sitsen. Och svensk politiskt klimat är inte den bästa grogrunden för idealister. Men jag tyckte att han kunde låtit bli att gråta och försäkra sig om att han skulle rösta mot, när han visste att så inte var fallet.

Men något har uppenbarligen hänt med Federley sedan dess. En mognad kanske. Insikt? Vad vet jag.

Men när han idag, trots påtryckningar från partiet, väljer att framföra de synpunkter han gick till val på, visar han yttersta integritet som både person och som politiker. Han står för sina egna åsikter, och representerar sina väljare. Något han borde skrivas in i historieböckerna för, jag kan inte minnas vilken politiker som senast gjorde det... Och nej, SD räknas inte!

Så jag säger som en vän till mig hos Liberaldemokraterna, du är välkommen hit, Fredrik!