Man knyter näven i fickan...
Känns det igen? Frasen är gammal och speglar den svenska mentaliteten. Ett godmodigt folk, som inte brusar upp i onödan.
Någon tränger sig i kön, men man säger inget, utan muttrar lite irriterat mest hela dagen.
Sådana är vi. Jag är det. Och det är väldigt väldigt sorgligt.
För det där är inte godmodigt, eller tolerant, eller ens självbehärskning. Det är konflikträdsla. Eller... egentligen inte det heller. Det är en påtvingad konvention om att man inte ska vara arg eller säga ifrån på allvar när man känner sig illa behandlad.
Vilka ligger bakom en sådan indoktrinering då, undrar ni säkert?
Jo, inga mindre än våra makthavare.
Vi skulle behöva lära av Egyptierna, Syrierna och libyerna. De har till slut genomskådat sina ledares lögner och maktmissbruk, och gör nu upp. Handgripligen. Revolution när den är som bäst.
Men vi svenskar... Vi har under de senaste hundra åren fått lära oss att staten är ofelbar. Den kan inte kritiseras. inte ställas inför rätta. Inte störtas.
Knyt näven i fickan.
Samtidigt som vi hyllar folken i mellanöstern för deras civilkurage, så är vi så kuvade att det liknar ingen sort.
"Men vaddå, vi har ju demokrati, med fria val, och är man inte nöjd får man väl rösta annorlunda.."
Ha! Demokrati är bara rätten att välja diktator.
Sverige har en så trögrodd demokratisk struktur, och så gamla värderingar att vi lika gärna skulle kunna skriva år 1603 i kalendern. De som sitter i riksdag och regering representerar ingen utom sig själva.
Ständigt höjda löner för ledamöter och tjänstemän. Nya påhittade tjänster för att kunna anställa släktingar, vänner och gamla trotjänare. Livstids pension för den som suttit en hel mandatperiod, och så vidare...
Vi måste sluta tro på myten att demokratin fungerar i Sverige. Att folkvalda tänker på oss. Visst, de tänker på oss. En gång vart fjärde år, när valfläsket ska strös ut. Men i oktober varje valår är vi betydelselösa.
Regering och riksdag har bara ett mål i dagsläget, självbevaring. Att främja sin egen position. Och att kontrollera folket, och begränsa dess friheter.
Ingen hålls ansvarig, ingen åtalas, ingen döms. Makten är ofelbar, och systemet får inte kritiseras.
I Egypten, Syrien och Libyen har man tröttnat. Folket vänder sig nu mot makten med våld för att få till en förändring. Detsamma så vi i Rumänien 1989, när folket avrättade sin diktator.
Men vi svenskar... Godmodigt lunkar vi på. Vi ser bristerna. Vi ser korruptionen. Vi ser lögnerna för vad de är. Men i Sverige gör man inte revolution.
Varför inte? Jo, för vi har fått lära oss att det inte är civiliserat. När man införde allmän rösträtt, beslutade man (läs; makten) att revolution var förbjudet. Man sa det inte i de orden, men det var det man menade. I ett civiliserat land revolterar man helt enkelt inte.
Och det där har vi gått på. Vi knyter näven i fickan. Vi har fått lära oss att det är barbariskt att göra revolution. Demokrati är ofelbart.
"Du får väl skriva en insändare, eller organisera dig politiskt?" säger vän av ordning.
Om det vore så enkelt. Makthavare bryr sig inte ett vitten om insändare, eller ledarsidor. Och varför skulle de det? Det är inte insändare som stiftar lagar eller betalar ut lönen. Ledarskribenter är inte utskott i riksdagen. Men att gå med i ett parti då? En ung riksdagsledamot sammanfattade det ganska bra för några år sedan: "Man kommer in i riksdagen som idealist. Men ganska snart inser man att det inte finns plats för idealister. Partiets linje är det enda som gäller. Man ska sitta ner i båten. Och då kan man antingen finna sig i det, eller sluta med politik."
Så krasst är det alltså. 349 ledamöter i riksdagen, men kanske bara 7 olika åsikter.
Och så nepotismen. Alla håller varandra om ryggen. Både åt höger och vänster. De sitter där säkert. De granskar sig själva och blir naturligtvis frikända.
Det är horribelt. Det är inte demokratiskt.
Snart åker näven upp ur fickan.
Det är dags för svenska folket att göra upp med kolossen på lerfötter. Vi behöver en revolution i det här landet. Rensa ut och vädra. Från källare till vindskontor. För att parafrasera Socialdemokraternas gamla valslogan "Alla ska bort!".
Vi måste sluta bete oss som boskap. Så länge vi inte säger ifrån, kommer vi att fortsatt få finna oss i att bli överkörda, kontrollerade och se fler och fler rättigheter tagna ifrån oss, och än fler skyldigheter lagda till oket.
Vi har låtit oss bli bedragna och indoktrinerade länge nog nu. Det är bara makthavarna som tjänar på att vi är pacificerade kollin. Det är bara makthavarna som har något att förlora på revolution.
Kasta ut "Folkets representanter" ur Sverige, så att vi kan börja om.
Tro alla länder skulle må bra av att ha en revolution minst, MINST, vart hundrade år.
Demokratin är död - länge leve demokratin!!!
Känns det igen? Frasen är gammal och speglar den svenska mentaliteten. Ett godmodigt folk, som inte brusar upp i onödan.
Någon tränger sig i kön, men man säger inget, utan muttrar lite irriterat mest hela dagen.
Sådana är vi. Jag är det. Och det är väldigt väldigt sorgligt.
För det där är inte godmodigt, eller tolerant, eller ens självbehärskning. Det är konflikträdsla. Eller... egentligen inte det heller. Det är en påtvingad konvention om att man inte ska vara arg eller säga ifrån på allvar när man känner sig illa behandlad.
Vilka ligger bakom en sådan indoktrinering då, undrar ni säkert?
Jo, inga mindre än våra makthavare.
Vi skulle behöva lära av Egyptierna, Syrierna och libyerna. De har till slut genomskådat sina ledares lögner och maktmissbruk, och gör nu upp. Handgripligen. Revolution när den är som bäst.
Men vi svenskar... Vi har under de senaste hundra åren fått lära oss att staten är ofelbar. Den kan inte kritiseras. inte ställas inför rätta. Inte störtas.
Knyt näven i fickan.
Samtidigt som vi hyllar folken i mellanöstern för deras civilkurage, så är vi så kuvade att det liknar ingen sort.
"Men vaddå, vi har ju demokrati, med fria val, och är man inte nöjd får man väl rösta annorlunda.."
Ha! Demokrati är bara rätten att välja diktator.
Sverige har en så trögrodd demokratisk struktur, och så gamla värderingar att vi lika gärna skulle kunna skriva år 1603 i kalendern. De som sitter i riksdag och regering representerar ingen utom sig själva.
Ständigt höjda löner för ledamöter och tjänstemän. Nya påhittade tjänster för att kunna anställa släktingar, vänner och gamla trotjänare. Livstids pension för den som suttit en hel mandatperiod, och så vidare...
Vi måste sluta tro på myten att demokratin fungerar i Sverige. Att folkvalda tänker på oss. Visst, de tänker på oss. En gång vart fjärde år, när valfläsket ska strös ut. Men i oktober varje valår är vi betydelselösa.
Regering och riksdag har bara ett mål i dagsläget, självbevaring. Att främja sin egen position. Och att kontrollera folket, och begränsa dess friheter.
Ingen hålls ansvarig, ingen åtalas, ingen döms. Makten är ofelbar, och systemet får inte kritiseras.
I Egypten, Syrien och Libyen har man tröttnat. Folket vänder sig nu mot makten med våld för att få till en förändring. Detsamma så vi i Rumänien 1989, när folket avrättade sin diktator.
Men vi svenskar... Godmodigt lunkar vi på. Vi ser bristerna. Vi ser korruptionen. Vi ser lögnerna för vad de är. Men i Sverige gör man inte revolution.
Varför inte? Jo, för vi har fått lära oss att det inte är civiliserat. När man införde allmän rösträtt, beslutade man (läs; makten) att revolution var förbjudet. Man sa det inte i de orden, men det var det man menade. I ett civiliserat land revolterar man helt enkelt inte.
Och det där har vi gått på. Vi knyter näven i fickan. Vi har fått lära oss att det är barbariskt att göra revolution. Demokrati är ofelbart.
"Du får väl skriva en insändare, eller organisera dig politiskt?" säger vän av ordning.
Om det vore så enkelt. Makthavare bryr sig inte ett vitten om insändare, eller ledarsidor. Och varför skulle de det? Det är inte insändare som stiftar lagar eller betalar ut lönen. Ledarskribenter är inte utskott i riksdagen. Men att gå med i ett parti då? En ung riksdagsledamot sammanfattade det ganska bra för några år sedan: "Man kommer in i riksdagen som idealist. Men ganska snart inser man att det inte finns plats för idealister. Partiets linje är det enda som gäller. Man ska sitta ner i båten. Och då kan man antingen finna sig i det, eller sluta med politik."
Så krasst är det alltså. 349 ledamöter i riksdagen, men kanske bara 7 olika åsikter.
Och så nepotismen. Alla håller varandra om ryggen. Både åt höger och vänster. De sitter där säkert. De granskar sig själva och blir naturligtvis frikända.
Det är horribelt. Det är inte demokratiskt.
Snart åker näven upp ur fickan.
Det är dags för svenska folket att göra upp med kolossen på lerfötter. Vi behöver en revolution i det här landet. Rensa ut och vädra. Från källare till vindskontor. För att parafrasera Socialdemokraternas gamla valslogan "Alla ska bort!".
Vi måste sluta bete oss som boskap. Så länge vi inte säger ifrån, kommer vi att fortsatt få finna oss i att bli överkörda, kontrollerade och se fler och fler rättigheter tagna ifrån oss, och än fler skyldigheter lagda till oket.
Vi har låtit oss bli bedragna och indoktrinerade länge nog nu. Det är bara makthavarna som tjänar på att vi är pacificerade kollin. Det är bara makthavarna som har något att förlora på revolution.
Kasta ut "Folkets representanter" ur Sverige, så att vi kan börja om.
Tro alla länder skulle må bra av att ha en revolution minst, MINST, vart hundrade år.
Demokratin är död - länge leve demokratin!!!
