Lappsjuka vid Norrtull

Jag är en urban människa. Storstaden ger mig lugn. Trafiken min vaggvisa. Avgaserna mitt syre.

Jag är uppvuxen strax norr om Stockholm, i en norrförort. Redan vid unga år började jag pendla på regelbunden basis till innerstaden. Jag har alltid trivts i Stockholm. Gillar att det händer saker runt mig hela tiden. Jag inspireras av det som sker. Jag gillar utveckling. Anhängare av YIMBY -Yes In My Backyard. Kan sitta i timmar på ett café och bara studera det som utspelas kring mig.

Men ibland tvingas jag, ofta på grund av mitt hälsingepåbrå, att lämna stadens sus och brus, för betydligt lugnare miljöer.

Det finns bara ett problem: Jag får lappsjuka redan vid Norrtull, svettningar i höjd med Uppsala, och om jag tar mig så långt som till Söderhamn är det lika bra att ambulanspersonal är på plats med defilibratorn.

Jag känner mig nämligen psykiskt och fysiskt obekväm, om jag inte vet att det finns en tunnelbana inom promenadavstånd.

Jag är dessutom sjukligt fördomsfull mot allt och alla som är beläget norr om Uppsala högar eller söder om Södertälje.

Var i Gävle förra våren, och blev uppriktigt förvånad över att se en Pressbyrå. Lika förvånad och nästan chockad blev jag av närvaron av rulltrappor i ett köpcentra mitt i byn.

Att jag sedan, när jag ska köpa tidningen, blir nervös om det inte står en skylt vid kassan som proklamerar att "Jodå, personalen talar svenska och vi accepterar SEK." Jag vet, det är larvigt. Men för mig är ett besök i Söderhamn lika exotiskt som en resa till Himalayas sluttningar.

Att folk klär sig ungefär som hemma, får mig att reflektera. Vem är det som reser till Stockholm och tar med sig alla dessa kläder hem till sin familj på landet? Hur vet de här bonnläpparna vad ett par märkesjeans är? Och hur smakar McDonalds här uppe? Jag har inte vågat prova. Men den lokala grillens hamburgare var helt ok. Blev inte magsjuk. Tur, för jag hade glömt att packa mitt Imodium.

Utanför Söderhamn, precis vid havet, bodde min morfar. Jonskär. Jo, det heter faktiskt så. Det låg längst ut på ett näs, inga bussar, nästan tio minuters bilväg till närmsta tätort. Inga grannar annat än på sommaren. Bara havet, skogen och en liten insjö.

Jag kan inte somna! Det är för tyst! Jag hör träd växa. Jag kan ana trampat av rävtassar på kilometers avstånd. Jag blir galen! Kan någon köra förbi med en långtradare, eller sätta igång en eld, så att brandkåren måste rycka ut? Om det någon gång skulle gå förbi en människa ute på vägen, ringer man polisen. Här bor ju ingen annan! Vad vill han? Yxmördare!!!! Jag blir kallsvettig, ryggraden vill göra revolt. Jag sover dåligt, andas oregelbundet, får svårt att koncentrera mig.

Redan efter två dagar måste jag boka tågbiljett hem till Stora staden.... Jag klarar inte detta. Ge mig lite grov brottslighet, några uteliggare, förseningar i kollektivtrafiken. Vad som helst, bara jag får sinnesro!

Tågresan går genom skog, skog, och mer skog. Var kommer all skog ifrån? Det tar ju aldrig slut. Tre timmar känns onödigt långt. Först när vi passerar Karlberg börjar jag slappna av. Bara minuter kvar, innan jag kliver av i den svettiga trängseln på Centralen. Denna golfström av människor. Detta hav av ljud. Till och med turisterna kan jag älska i några minuter.

Det första jag gör är att handla en kaffe på Pressbyrån för att kunna landa mentalt. Jo, det smakar bättre här än i Gävle. Vildar ska inte brygga kaffe. Går förbi Apoteket på väg till McDonalds. Imodium. Ja vad då då? Det kanske inte är sanitärt, men det är i alla fall hemma!

Åker upp och ner ett par gånger i rulltrappan i Gallerian. Kanske om tjugo år  får Söderhamn också en sådan här avancerad modernitet. Självklart för mig som bor i Staden, men kanske inte för de stackars barbarerna i vildmarken som fortfarande måste gå i trappor för egen maskin. Så bakvänt.

Ibland önskar jag att hela världen kunde vara lika avancerad som civilisation som Stockholm.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och öppna fönstret och lyssna till trafiken och släppa in lite hederlig storstadsluft så att jag kan somna...

Godnatt Sverige, var ni än bor. (När ni i Söderhamn läser detta är jag förmodligen redan död, för inte har ni väl internet där borta än...?)