Alliansadeln och Socialaristokratin

Adel, präster, borgare och bönder. De fyra stånden. Ett europeiskt kastsystem. En fotnot i vårt förflutna. Eller?

Redan tidigt i vår historia, bildades samhällsstrukturer, med olika ledargestalter. En byhövding, en lokal furste, kungar och så vidare.

Tidigt etablerades hierarkin. Under medeltiden och framåt utvecklades detta system.

Högst upp satt kungen, eller kejsaren. Under honom, adelsmännen och lokala furstar. Och så kyrkan så klart. Under adelsmännen satt fogdarna och knektarna. Och längst ner satt 'folket'. De som arbetade och slet och gjorde rätt för sig. Och för alla högre upp...

På lokal nivå skulle folket nämligen betala stor del av sitt förvärv. Kyrkan skulle ha sitt tionde, för att "Gud skulle ha sitt". Fogdarna och knektarna skulle ha sitt för att skydda folket, på order av fursten, och högre upp kungen/kejsaren.

Idag skulle man ha kallat det för beskyddarverksamhet. Fogdarna och knektarna, och för all del prästerna, var inget mer än dåtida mafiosos. Folket var nämligen aldrig i behov av något skydd. Den som behövde skydd var fursten/kungen/kejsaren. Pengarna som drogs in, gick till excesser och arméer, som bara tjänade och kom de ledande skikten till gagn.

För att dra ner på kostnaderna för militären, tvångsrekryterades bönder. Man lurade folket att tro att det var en ära att få försvara sin kung och sitt land. En ren och pinsam lögn. För vid eventuell invasion, skulle bönderna aldrig märka någon skillnad. Det skulle bara bli en annan flagga på slottets tinnar. Men samma tionden och beskyddarpengar som skulle betalas in. Bara ny mottagare.

Resultatet var alltså att de som arbetade blev av med det mesta de arbetade ihop, medan överklassen slogs mot varandra om tillgångarna. De styrande skiktet var alltså inte ett dugg bättre än de främmande makter de påstod sig skydda folket ifrån. man gjorde stöld lagligt, om det bara skedde i tillräckligt stor skala. Organiserad brottslighet är ett bra begrepp.

Men för cirka tvåhundra år sedan, i Frankrike, fick folket nog. Man lät avrätta den självgoda och förljugna makten. Kungahuset hade utarmat det franska folket på gränsen till massvält, medan man ägnade sig åt rena orgier i mat och dryck, en del fester kunde hålla på i veckor utan avbrott. Giljotinen riggades, och plockades inte undan förrän folket kände att rättvisa skipats. Poetisk rättvisa.

Demokrati infördes i Europa. Parlament, underhus, överhus, kammarriksdagar... Men ännu ingen riktig demokrati, ty det var bara de redan besuttna eller adliga och kyrkan som ägde tillträde till maktens korridorer. Dessvärre var det väldigt få av dessa som utnyttjade sin ställning till att förbättra villkoren för dem längst ner på samhällsstegen. Utsugning av arbetaklassen fortsatte. Med samma argument som tidigare. Vi är folkets beskyddare. Men precis som tidigare var det inte folket som skulle beskyddas, utan de som satt vid makten. De som fakiskt fick stå för beskyddet, var de som betalade för att bli beskyddade... Lögnerna överlevde även om inte Ludvig och Marie Antoinette gjorde det.

Så kom den allmänna rösträtten. Vi blev av med ståndsriksdagen, och till slut även tvåkammarsystemet. Men några saker hängde sig kvar, likt en svårtämjd murgröna.

Folket skulle framgent avstå sina tillgångar, och ställa dessa till maktens förfogande.Beskydd, lilla du. Beskydd. Vem ska ta hand om dig om du inte betalar?

Det är också ett välkänt faktum att makt korrumperar. Det finns det allt för många bevis på. Folk kan prata om idealism till de blir blå i ansiktet, men då ljuger de mest för sig själva.

Att sko sig på befolkningen har alltid varit lättare i totalitära stater, såsom Rumänien under Ceausescu, Nordkorea, Kina och Irak, bara för att nämna några. På pappret demokratier, men i verkligheten enpartistater med ett extremt förakt för medborgare. Folket inte människor, utan bara en inkomstkälla. Makten på livstid.

I representativa demokratier såsom Sverige, är inte korruptionen lika öppen, flagrant och framförallt extravagant och skrytsam. Inte desto mindre frodas även här en kultur som minner om 'den gamla goda tiden'.

Att sitta i riksdag och regering har blivit en väg till livstids försörjning, alltför sällan gäller devisen 'lön efter förtjänst'. Många inleder sin yrkesverksamma period i livet, med att avancera inom de politiska ungdomsförbunden, plantskolor för de som talar hellre än jobbar.

Man kan direkt efter avslutat gymnasium, ibland tidigare, bli aktiv inom förbunden, arbeta sig upp, bli försörjd både genom förbundet självt och via moderförbundet, om detta ser potential i dig. Man behöver således aldrig ge sig ut på den vanliga arbetsmarknaden, men tala både vitt och brett om hur denna mår bäst av just ditt partis politik.

De enda löner idag som håller jämna steg med prisutvecklingen i Sverige är just riksdagsledamöternas och regeringsmedlemmarna. Arbetarnas löner har inte på långa vägar hållit samma utveckling, och ligger idag långt under index.

För att motivera sina löner, kommer ord vi hört tidigare: Det är för er skull. Ni måste skyddas. Vad skulle ni göra utan oss?

Frågan borde ställas inverterad - Vad skulle politikerna göra utan folket? Det är nämligen inte VI som är i behov av politikerna, utan POLITIKERNA som är beroende av oss för sin försörjning. Byråkratin utökar sig själv likt en amöba som celldelar sig. Mer pengar från folket, mer till den styrande sektorn. Av all den politik som förs idag, är det en mycket liten del som faktiskt berättigar de höga skatter vi betalar. Merparten äts upp i byråkratiska karuseller som inte har någon annan funktion än att sysselsätta sig själv, och generera pengar till dem som river biljetterna.

Beskydd...

Begreppet döljs i olika luddiga termer, flyktiga som parfymen vid det franska hovet, och med samma syfte: dölj att det luktar skit! Släng på mer puder!Men precis som det gick djur i perukerna, går det inte att komma bort från att vår styrande klass idag, är allt mindre intresserade av sina undersåtar, än av sina egna intäkter. Vi betalar ständigt mer, men får alltjämt mindre tillbaka.

Från ungdomsförbunden, in i riksdagen, kanske regering, och sedan försörjd på livstid.

Den karriären är för många lockande. En utmaning. Karriär, ja. Alltför få söker sig idag till politiken för att genomföra sina ideologier. Drivkraften är i stället pengarna. Födkroken. In i Spegelsalen, där festen aldrig slutar.

Den som försöker ge sig in i politiken idag för att förändra detta system, är dömd att misslyckas, redan innan han fått foten innanför dörren. likt ett Jehovas Vittne, kommer han få dörren i ansiktet, kanske till och med en utskällning, och blir ombedd att hålla sin åsikt i den privata sfären eller i den sekt han tillhör. Ingen vill ha någon som reser sig upp i båten. Särskilt inte när ekan är gisten...

Under Göran Perssons tid vid makten, blev det väldigt tydligt att vi fått tillbaka ståndstänkandet i Sverige. Göran blev maktfullkomlig, omgav sig med fogdar och knektar som var lojala, och levde i excess, långt bortom arbetarna. Men folket tröttnade, och i tider då giljotinen avskaffats väntade man snällt på val, och lät avpolletera Göran Persson. Göran ska vara glad att det inte var 1793...

Men inte mycket förändrades. Göran Persson kunde nu i lugn och ro leva ut sin tid som pensionär, på sitt nybyggda gods på landet. Att vara solidarisk, var nu inte längre något han behövde leva upp till. Han var inte längre ansvarig inför folket och för den ideologi han gömt sig bakom för att vidhålla makten och pengarna. Han kunde äntligen visa vem han var: Socialaristokratins förste Greve.

Fredrik Reinfeldt, uppfödd inom MUF, lokalpolitiskt försedd, med rätt kontakter. En kronprins för Moderaterna. Även han förstår vikten av att omge sig med rätt sorts hovmänniskor inom Alliansadeln. Folk som villigt niger, bockar och som kan låta sig offras på det mediala altaret, för sin ledare. Han har nu suttit en hel mandatperiod, och kan därmed anses vara garanterad inkomst för resten av livet. Ingen fattigpension här inte. Han behöver alltså inte oroa sig för hur han presterar i nuläget. Även om han skulle bli utkastad vid ett missförtroendevotum, kan han luta sig tillbaka och koppla av. En adelsman behöver aldrig skita ner skorna.

Mona Sahlin, denna baronessa för SAP. Folklig, eldig, rättfram. Samtidigt lite av ett oäkta barn; hon har ju trots allt, en gång för länge länge sedan, haft ett vanligt kneg. Men det var längesedan, och Mona har under åren kommit allt längre bort från den verklighet hon påstår sig representera. För henne är  regeringsuppdraget som sådant viktigare än idealen. Jag kan inte vänta längre! ropade hon ut från valaffischerna. Jag förstår det. Redan 1996 skulle hon ha blivit drottning av Socialdemokratin. Men föll på mållinjen. Någon (?) läckte ut till tidningarna om kortskandalen som blivit historia. Synd att Shakespeare inte är verksam idag. Vilken story! Svek och dubbelspel vid hovet! 2006 skulle hon äntligen bestiga tronen, men något gick fel. Troligen det avsteg som Persson gjort, och som skakade hela socialdemokratin i dess grundvalar. hur kunde man nu tro på allt fagert tal om solidaritet och lika värde? Baronessan Mona hade det inte lätt...

Sedan 1994 betalar det svenska folket en inte oansenlig summa till den Europeiska Unionen. pengar som skulle kunna användas på hemmaplan, går nu istället till att transportera pappersarbete mellan Bryssel och Strassbourg under fyra dagar varje månad. Vad för funktion har EU, när det kommer till kritan, för oss medborgare, vi det vanliga folket? Svaret är så enkelt att det är rent skrattretande:

Beskydd! Vem ska skydda dig från krig, om inte du betalar oss för att hålla sams...?

Inte mycket har hänt. Kung och kejsare har bytt titel till president och statsminister. Fogdar och knektar titulerar sig numera tjänstemän. Och folket, bönderna om ni så vill, måste fortfarande avstå det mesta av sitt kapital och sin produktion, för beskydd... Man får anta från sig själva... Demokrati är möjligheten att välja diktator.

Adel, präster, borgare, bönder... och högst upp - politiker för folket - av Guds nåde...

Läs även: Om riksdagsmännens lönevillkor