Skulle jag, som är så gammal?

Man ska planera för sin ålderdom. Pensionsspara, boka begravningsplats, skriva testamente och mitt i allt hinna bli gammal. Fan vet om jag har tid. Men jag har börjat tänka på framtiden. Hur jag vill ha det på ålderns höst.

Låt mig ta med er till framtiden. Cirka femtio år framåt, till äldreboendet Klängrankan, där jag bor, med de andra som har blommat färdigt.

Jag är en enkel pensionär, med filttofflor och rökrock. Tofflorna har den underbara egenskapen att de hasar något fruktansvärt. Hasa, hasa hasa. Det låter i korridoren när jag kommer. Hasa, hasa.

De andra gamlingarna i uppehållsrummet hör mig redan när jag svänger runt hörnet längst bort i korridoren. Hasa... Iskalla kårar sprider sig. Blickar fulla av skräck. Hasa... De vet vad det innebär. Nu kommer Wiktorin.Hasa...

Wiktorin sticker in huvudet. He, he, he. Här kommer jag.... som är så elak... För lika enkel som jag är, är jag ond och osympatisk. Mitt största nöje, är att göra andra människors liv olidligt in i det sista. Hasa... Gamla fru Nyström, som varken hör eller ser särskilt bra, kommer haltande i korridoren. Jag fäller henne med käppen. Rasa...Löständerna kanar iväg över det nypolerade golvet. Ett vårdbiträde som hör tänderna klappra sin väg ner mot entrén, dyker upp. "Vad hände?" Han ser mig. Jag tittar på honom, över glasögonkanten. Det är en enerverande uppsyn jag har. "Var det du, Wiktorin?" Jag misstänker att frågan är mer retorisk.

"Skulle jag? Som är så gammal? Och skröplig. Och har dåligt komihåg. Jag hör så dåligt. Vad sa ni? Vem är ni?"

Nyströmskan hjälps på fötter, och leds in i allrummet. Tätt följd av Wiktorin. Hasa...Dagen har börjat.

Det gäller att ha en plan. Jag har flera.

Jag delar rum med än gammal tant, vars lungor visslar. Hon är allmänt förvirrad, vilket gör henne till en lätt måltavla. Särskilt på nätterna.

Vid kvällskaffet tog jag med mig ett glas äppeljuice med mig tillbaka till rummet. Det får man egentligen inte göra, men... Jag har en plan. Jag ligger och väntar på att Gunnel, visseltanten heter det, ska somna. Sedan väntar jag en kvart till.  Tålamod är en dygd.

Nu har hon somnat... Jag tar fram den ljumma äppeljuicen, och häller i hennes säng. Jag är så elak... Tanten vaknar. Börjar tjuta. Jag trycker på larmknappen. Personal anländer. "Kan man inte få lite lugn och ro?" kvider jag. "Åh, vad äckligt, kärringen har sprungit läck! Gör nånting!!" Lakan byts, Gunnel lugnas ner allt återgår till det vanliga. Jag väntar en kvart till. Äppeljuice. Gunnels säng. Tjut. Larmknapp. Vårdare. "Kan ni inte köra ut henne i korridoren? Hon läcker ju som ett såll! Jag kan inte sova om hon ska hålla på så här!" Lakanen byts. Vårdaren känner nu doften. "Det här är äppeljuice! Wiktorin? Vet Wiktorin nåt om det här?"                     "Va? Skulle jag? Som är så gammal? Och skröplig. Och har dåligt komihåg. Jag hör så dåligt. Vad sa ni? Vem är ni?" Gunnel lyckas till slut somna om, men sover oroligt resten av natten. He, he, he. Jag är så elak...

Hasa, hasa, hasa...

Underbar dag för utflykt. Det talar jag om för personalen. "Jag vill åka på studiebesök till Tekniska Högskolan!" Det faller självklart inte i god jord. Det hindrar dock inte mig. "Jo, jag sa, jag vill åka på studiebesök till Tekniska Högskolan!"                                                        "Det blir inget studiebesök."                                                                                                            "Jag vill till tekniska högskolan! Om jag inte får åka på studiebesök till Tekniska Högskolan, så skriker jag!"                                                                                                                          "Hörde du inte, Wiktorin? Det blir inget studiebesök på- "                                                     Yyyyyyyl!                                                                                                                                              "Okej, okej! Vi åker väl till Tekniska högskolan då." He, he, he. Jag är så jobbig.

Efter mycket stök och bök, får man in mig i en minibuss, och jag körs till Tekniska högskolan. Väl framme startar jag fas två. "Vad gör jag här?" Jag höjer rösten och lägger på panikfilter. "Jag har blivit kidnappad! Polis!! De vill åt pengarna jag har i madrassen!" Folk samlas runt omkring, och pekar anklagande på vårdarna i mitt sällskap, som förgäves försöker lugna ner mig. "Våldtäkt!!" Nu kommer polisen.  "Hur var det här då?" Vårdarna försöker förklara för polisen att jag är med dem frivilligt. Och att jag bara ställer till med en scen för att jävlas. "Stämmer det?" undrar polisen vänligt, men bestämt.                         "Skulle jag? Som är så gammal? Och skröplig. Och har dåligt komihåg. Jag hör så dåligt. Vad sa ni? Vem är ni? Jag vill hem." Mer stök och bök, för att lugna ner mig, och få in mig i minibussen och tillbaka till Klängrankan. Jag är så elak...

På hemmet firar man min frånvaro med kaffe och tårta. Alla är vid gott mod, det skramlas med skedar och porslin. Men plötsligt... Hasa, hasa, hasa... Här kommer jag. Som är så elak. Kårarna. Man kan nästan höra folk tappa livsgnistan.

"Jasså, här sitter ni och äter tårta. Ja, inget besvär för min skull. Jag var nere och tog en bit i köket i morse."

Skramlet upphör. Onda aningar sprids, och allrummet blir som en flock gnuer. Paniken sprider sig från person till person, bord för bord. Jag hasar tillbaka ut i korridoren. "Är det någon som sett mina laxerpiller? Jag hade dem i morse..." Hasa, hasa... Jag är så elak. Hela resten av dagen är det kö till toaletterna. Jag får besök av vårdarna. De har hittat min tomma burk med laxermedel. Wiktorin? "Skulle jag? Som är så gammal? Och skröplig. Och har dåligt komihåg. Jag hör så dåligt. Vad sa ni? Vem är ni?"

Jag får en fix idé. Jag vill ha eget boende. Nej, Wiktorin. Det kommer inte på fråga. Skam den som ger sig. "Jag vill inte bo här. Jag vill bo i Upplands-Väsby!" Upplands-? "Om jag inte får eget boende så skriker jag!" Vi kan inte-                                                                YYYYYYYYYYL!

Trägen vinner. Man lyckas dra i lite trådar, hittar en liten etta i Väsby, hjälper mig att packa. Stök och bök. Flyttlasset går. In i lägenheten med mig. Stök och mer bök. När allt är på plats utbrister jag: "Vad gör jag här?"                                                                                       "Du bor här!" suckar vårdarna. "Det här är ditt nya hem nu."                                                 "Nej...." säger jag förvirrat. "Jag vill bo på Klängrankan. Jag vill hem."                                   "Har Wiktorin någon aning om hur mycket jobb vi haft för att ordna det här?! Nu bor du här!"                                                                                                                                                "Men jag vill inte bo...här... Jag vill tillbaka till hemmet. Får jag inte komma tillbaka till hemmet så skrik-" De är snabba, de unga killarna. Fem minuter senare är vi på väg tillbaka till hemmet, med allt mitt bohag.

Hasa, hasa, hasa...

Har skrivit mitt testamente. Bokat begravningsplats. Bränt min pension. Inte mycket kvar att göra. Mina medboende har gått hädan, i stressrelaterade sjukdomar.

På måndag ska jag få min permobil. Jag har egentligen inget behov, men om jag inte fick den skulle jag skrika.  När jag har den ska jag åka ner till centrum, och välta mig framför tåget. Mitt i rusningstrafik. Det kommer att förstöra hela dagen för tusentals människor, som inte kommer i tid till jobbet. Han väntade på tåget. Han slängde sig med flit. Självmord!

Några sista ord?

"Skulle jag? Som är så gammal?"

Hasa, hasa, hasa.