Lady Wittington hade precis gett trädgårdsmästaren order om att ansa dahliorna vid den konstgjorda sjön, när Wadsworth, butlern , mötte henne på verandan. 'Allt är färdigt i stora hallen, för gästernas välkomstdrinkar, madam' sa han med sin alltid lika korrekta ton. Wadsworth skulle kunna annonsera ett världskrig, med samma stoiska lugn, som han läste upp kvällens meny. 'Mycket bra', sa lady Wittington, 'Det här är den viktigaste bjudningen på hela året.' Hon gav Wadsworth en blick, som han sett många gånger förut. Inget fick gå fel. Det var grevskapets absoluta grädda, och även några högt uppsatta inom regeringen, som skulle träffas för att informellt göra upp planerna inför det kommande året.
För Lady Wittington var det mycket som stod på spel. Sedan hennes make, Lord Wittington den tredjes död, var det många som ville åt hennes egendomar. Lord Wittington var den största enskilda landägaren i södra England, och marknadsvärdet och potentialerna ansågs av de flesta, som ett alldeles för stort arv, att låta förvaltas av en dam i övre sjuttioårsårsåldern. Den mest hänsynslösa av spekulanterna var industrimecenaten Barry Levine, en man vars imperium hade grundlagts av gödsel. Nu, tjugo år senare, drev han flera butiker, och hade nu planer på att öppna en semesteranläggning. Wittingtons gods var det utlimata. Inga grannar på kilometers avstånd, den konstgjorda sjön, de exotiska blommorna som trädgårdsmästaren Jones hade införskaffat under lång tid, och framförallt - själva huset. Man kunde gott och väl göra om flera av de större rummen till mindre sviter, och på så sätt kunna hysa åtminstone femtio gäster. Levine hade sin uppfattning klar om Lady Wittington. Han vädrade ofta sin åsikt om att hon lika gärna kunde dö, eftersom hon ändå inte såg möjligheterna med det hon hade i livet.
Men protokoll var trots allt protokoll. Levine var inbjuden. Likaså stadsnämndens ordförande George Altford och hans fru Fiona. Lady Wittington hade inte mycket till övers för Fiona Altford. Hon ansåg att den nästan fyrtio år äldre ordföranden borde förstå att han fallit i händerna på en lycksökerska, och att detta även skadade hela byns goda anseende. En åsikt hon inte höll inne med. Och lycksökerska var långt ifrån det värsta ordet Lady Wittington använde när hon beskrev sina känslor för Fiona Altford. Men... Protokoll var protokoll.
Allt som allt, var det tolv middagsgäster, Lady Wittington själv inräknad. Serveringspersonal var inhyrd för dagen, då den fasta personalstyrkan i huset var mycket mindre, än den varit bara ett år tidigare. Lady Wittington hade inte behov för av en 'hel armé' som hon sa, och dessutom kände hon sig inte bekväm med att ha folk runt sig hela tiden. Inte heller litade hon på dem, och anklagade dem ofta för stöld, eller oaktsamhet. Trots det ekonomiska bakslag det innebar att bli avskedad, var de flesta glada att få gå. Lady Wittington sågs inte som någon lysande förebild, vad det gällde arbetsgivare. Ironiskt nog var en av de inhyrda kockarna, en av de som fått sparken. Det var också genom honom man lyckats övertala serveringspersonal att arbeta den här dagen.
En halvtimme innan gästerna skulle dyka upp, meddelade Wadsworth att lady Wittington hade besök. En äldre dam, med en fruktkaka i famnen, stod i stora hallen. Fruktkaka, tänkte Lady Wittington. Det kunde bara betyda en sak... När lady Wittington kom ner i hallen fick hon sina farhågor bekräftade. 'Ermintrude!' utbrast fruktkakan med den där rösten man bara kan få av nästan ett sekels thé och sherry, och ett och annat glas portvin. Miss Marple hade gjort det till en konstform.
Så här kunde en roman av Agatha Christie ha börjat. Och redan här vet vi hur den kommer att sluta. Någon, förmodligen lady Wittington, kommer att mördas, miss Marple skrider till verket, och tvåhundra sidor senare för polisen bort Fiona Altford, som visar sig vara Lord Witttingtons oäkta dotter. Eller...?
Lady Wittingtons agg mot miss Marple är inte helt obefogad. Miss Marple är en social katastrof.
Hon skulle lika gärna kunna gå klädd i svart kåpa, bärandes en lie, och säga 'Jag har gått vid din sida länge nu'. Miss Marple är döden i florhatt.
Det är obegripligt att en kvinna med hennes förflutna fortfarande blir inbjuden hem till folk. Miss Marple anländer - gäster avlider. Så enkelt är det. Hon skulle kunna öppna framgångsrik cateringfirma i Midsomer. Begravningentreprenörer över hela England drömmer våta drömmar om denna bräckliga varelse.
Och något som fascinerar mig, är att ingen, någonsin, misstänker henne. Statistiskt sett, är ju hon den mest troliga gärningsmannen/kvinnan. Kanske är det så att hon i flera romaner är, den skyldiga, men att hennes småprat och enerverande maner till slut driver folk till vansinnets rand, och de erkänner bara för att bli av med henne. Hon är ju trots allt tydligen expert på de mest raffinerade tillvägagångssätten. Kan nästan allt om dödliga gifter och deras verkan. Miss Marple är en sådan där person som kan hantera även de mest exotiska vapen, men alltid lyckas fumla med en tårtspade. En briljant skenmanöver.
Men trots att hennes förflutna torde ligga henne i fatet, dyker hon upp, förvånansvärt ofta inbjuden. Ligger det en genetisk dödslängtan över den brittiska överklassen? Miss Marple som aktiv dödshjälp? Suicide by little old lady?
Hade jag miss Marple till bordet, skulle jag hellre gå ner till McDonald's. Dödsfallen relaterade till hygieniskt eftersatta restauranger är ändå förhållandevis få, i jämförelse med hur många som gått hädan som en direkt följd av en enklare lunch med miss Marple.
Så låt oss se hur Agatha Christie kunde ha fortsatt romanen.
'Ermintrude!' fruktkakan gav ifrån sig ännu en glädjeyttring som, förgäves hoppades på ömsesidighet. Men hon fick inget förtjust 'Jane! Så roligt!' till svar. Lady Wittington var nämligen väl förberedd. Hon gled värdigt fram till miss Marple, som sträckte fram fruktkakan. Men lady Wittington sträckte sig inte efter kakan. Hon hade bett Wadssworth om en bultsax, och den krävde hennes båda händers uppmärksamhet. Hon passerade miss Marple, som fortfarande stod med kakan utsträckt som en offergåva. Lady Wittington stod nu framför den höga spegel, vars nedre ände var strax ovanför ett litet bord, och vars övre ände slutade tre meter högre upp. Wadsworth dök upp i hallen bärande på en liten trappstege, som han fällde upp och ställde strax bredvid det lilla bordet. Med en, för hennes aktningsvärda ålder, imponerande smidighet, klättrade lady Wittington upp på stegen. Hon balanserade försiktig, och var nära att tappa balansen när hon manövrerade den stora bultsaxen. Spegeln satt fast i väggen med en förgylld metallkedja, och det var denna som nu hade lady Wittingtons odelade uppmärksamhet.
'Jane,' sa hon lugnt och sammanbitet, men med ett märkligt leende. Fruktkakan vände sig om, i exakt lagom tid för att höra ett snäpp av en brusten kedja. Miss Marple såg sig själv komma närmare med hög hastighet. För ett kort ögonblick fick hon själv uppleva hur andra kände det när hon kom gående uppför en grusgång - skräck, och inom kort förestående ond bråd död.
Spegeln sprack från kant till kant. Miss Marple hade en gång för alla blivit tillplattad. I dörröppningen stod George och Fiona Altford, Barry Levine, och lord Summerly med sin hustru. De beskådade förödelsen. Lady Wittington klättrade ner från trappstegen med den tysta och självklara värdighet det anstår en änka. Hon nickade till Wadsworth, som ringde i en liten klocka på väggen och som tillkallade en husa, varpå han fattade posto vid drinkarna. Lady Wittington ställde ifrån sig bultsaxen, och rättade till klänningen.
De övriga gästerna anlände, man småpratade lite över drinkar, och för all del, över miss Marple. Middagen avlöpte utan avbrott, frukt och konjak serverades i biblioteket. Fiona Altford lättade sitt hjärta om vem som var hennes egentlige far och mottogs med varma känslor av sin nyfunna moder. Lady Wittington slöt ett avtal med Barry Levine om att göra om gården till ett semesterställe för välbeställd överklass, mot att hon fick vara kvar som 'överste husfru'. Kvällen avslutades med att man gemensamt lät begrava miss Marple i nordvästra hörnet av parken. Ett avtal slöts även att ingen i sällskapet någonsin skulle låta sig göra bekantskap med belgare, hur fryntliga de än kunde verka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentar