Public service? Inte på mitt pass!!

Public Service - beroende av tittarsiffror?

En gång i tiden, så sent som på 1980-talet, hade Sverige bara 2 kanaler för television, TV 1 och TV 2. Båda tillhörande SVT, ett statligt ägt så kallat Public Serviceföretag. Då liksom nu, finansierat via en obligatorisk avgift, tv-licensen, som alla innehavare av en tv eller radiomottagare är skyldiga att betala.
Statligt ägd, men inte betalad via skatten, utan via en särskild avgift. Radiotjänst i Kiruna ansvarar för att licenspengarna kommer in, och använder sig av meotder som annars mest används av maffian, när de utövar sin beskyddarverksamhet. Radiotjänst bryr sig nämligen inte om vad du använder tv-apparaten till, den utgår ifrån att du tittar på SVT. Att du bara har den till att titta på video, är oväsentligt.

Nåväl. På den tiden betalade nämligen de allra flesta, och i gengäld fick vi television för alla smaker. Barnprogram, nyheter, sport, caféprogram från landets alla avkrokar och underhållning.

Under några år var SVT kraftigt färgad av politiska strömningar, även om detta inte var något man erkände då. Statstelevisionen hade nämligen som grundregel att stå politiskt obunden och vara opartisk. Lättare sagt än gjort, visade det sig.

Men som sagt, vi fick TV och radio för alla, även väldigt smala intressen kunde få sitt. Det var, faktiskt, värt pengarna.

Men så kom reklamkanalerna...

Den nya mediebilden

Det dröjde inte länge innan varje villaägare och bostadsrättsförening med självaktning, hade skaffat mins en parabol på taket. Och in i vardagsrum över hela landet strömmade nu allsköns bilder, från hela världen. Man var inte längre begränsad till två kanaler och att klockan nio bara kunna välja mellan nyheterna eller Oldsbergs pajkastningsprogram "Oss skojare emellan" (jo, det hette så, och det kastades bokstavligt talat pajer på deltagarna).

Nu kunde man titta på bisarra lek/tävlingsprogram från USA, infomercials (timslånga program som marknadsförde allt från dammsugarmunstycken till matematiklektioner), tv-serier man inte ens hört talas om, och alla dess långfilmer dygnet runt. Monopolet var  i teorin upplöst, men staten hävdade sin rätt - att vi behöver en oberoende kanal. Med oberoende menade man i det här fallet oberoende från marknadskrafterna. Reklam hade redan innan dess varit tabu för SVT, till och med bilder från fotbollsmatcher fick redigeras så att man inte kunde se eventuella reklamaffischer längs sidorna av planen.

Detta oberoende, trots att det ibland gick lite in absurdum, var en styrka. Man ska vara försiktig med att låta starka ekonomiska intressen sätta agendan för ett statligt bolag. Det är tack vare det oberoendet som vi har kunnat se Sverker Olofsson i Plus slänga både det ena och det andra i sin berömda soptunna. De andra kanalernas objektivitet kan vi aldrig helt och fullt lita på. Deras produktioner styrs till syvende och sist av ägarna och de som köper reklamplatserna.

De fria radikalerna

Som nämnt skapades den nya mediebilden i Sverige av TV 3 och TV 4 i främsta hand. Stenbecksfären startade sedan en massa sidoprojekt inom ramen för sitt imperium; ZTV bland annat. En mängd kanaler med egna nischer och med ett utbud väldigt bestämt riktat mot en viss målgrupp. Plötsligt valde många, främst unga, tittare bort SVT's utbud. Även nya radiokanaler såg dagens ljus. Där hördes inte mycket av Calle Jularbo, eller härlig komik som "På minuten" eller "Plattetyder". Desto mer av den senaste musiken från resten av världen och framförallt USA och Storbrittanien. Nya influenser som nådde den svenska kulturscenen kom främst från dessa nya kanaler i både radio och tv. Och detta kostade inte oss tittare ett öre, förutom, den frivilliga, kostnaden för en parabol och en mottagare.

Men de flesta fortsatte dock att betala sin licens till radiotjänst. Varför? Ja, dels för att man inte hade något val. Trots att du kunde titta på vad som helst annat än Cafe Sunsdvall och helgmålsbönen, utgick Radiotjänst från att du minst en gång om dagen tittade på någon av statens två kanaler. Och, med handen på hjärtat, det gjorde nog de flesta. Och för att SVT fortfarande på 1990-talet hade ambitionen att göra program som inte tummade på kvaliteten, som vågade hålla sig objektivt. Och dessutom hade man flera decennier av kunnande och erfarenhet av att skapa något. TV3 har än idag inte lyckats klämma fram ens ett treminutersavsnitt med bra nyheter. Till Treans försvar ska sägas att det aldrig har varit deras ambition.

"Jag blir tittad på - alltså finns jag."

Men i mitten av 1990-talet började något hända i tv-huset ute på Gärdet. Man kände att tittarna svek. Pengarna kom in, men ingen tittade, tyckte man. Folk valde bort tv-teaterns sjuttioelfte uppsättning av "Fröken Julie" och satt istället som klistrade framför "Fångarna på Fortet". Otacksamt! Här erbjuder man kultur, och så tittar folk på  Gunde Svan UTAN skidor!?"

Men skam den som ger sig. Tittarna skulle vinnas tillbaka till varje pris. Och priset var inget problem, som det brukar heta. Tittarna skulle nu lockas med storslagna nya projekt, och priser. PRISER. Nu skulle tv inte längre bara vara kultur och nyheter. Det skulle vara spänning och insatser. Och så tog man upp kampen med alla de lek och fråpgeprogram som flöt runt där ute i etern. Harald Treutiger delade ut guldtackor, och sen kom bomben - "Expedition: Robinson". Den dittills dyraste och mest omtalade satsning SVT någonsin gett sig i kast med.

Följderna var gigantiska och svåra att hantera för den gamle jätten. Skriverier, självmord, kritik, hyllningar om vart annat. hade man tagit sig vatten över huvudet. I så fall låter vi huvudet rulla. Den programchef som ansvarade för att köpa in programidén fick gå på dagen. Att "Robinson" visade sig vara en av de mest lyckade satsningarna SVT gjort, och som i flera år fick uppföljare i SVT, innan de andra kanalerna tog över programmet, var ingen anledning att be programchefen om ursäkt, eller ens att ta denne tillbaka till nåder igen. Helt skamlöst, skakade man av sig kritiken och kopplingen till deltagarens självmord, och fortsatte. Inte bara det - man slog sig även för bröstet och dunkade varandras ryggar, och log brett hela vägen till lönekontoret. Men programchefen fick aldrig komma in från kylan igen..... Vad gjorde det? Tittarna var ju tillbaka.

Men kriget skulle komma att trappas upp. Reklamkanalerna behövde bara uppvisa ett enda kriterium för att få in pengar - tittare. Ju fler som tittade på ett program, desto mer kunde man ta betalt för reklamplatserna. Här behövde man inte bry sig om pensionärerna, de var en alldeles för köpsvag grupp. Nej, här var det ungdomar och barnfamiljer som var den stora målgruppen. Och varför inte? Det finns trots allt inget moralsikt ansvar för reklamfinansierade kanaler att producera något som helst annat än det de själva gillar eller tjänar pengar på. Detta var ju SVT's uppgift.

Eller hur var det nu?

SVT kallsvettades. Hur skulle man kunna vinna tillbaka ungdomarna och familjerna? Enkelt - strama in. Dra åt svångremmen. Sagt och gjort. Och de första programmen som fick stryka på foten var, just det, pensionärerna. Samtliga Café-program lades ner, nästan över en natt. Utbildningsradions utrymme och budget, skars ner till ett sådant minimum, att det till slut blev beroende av ideella krafter.

Och det är här, som det hela börjar ruttna.

Uppdraget missförstått

Nu vilar det på Eva Hamilton, i rollen som nuvarande VD för SVT att läsa på om vad hennes arbete faktiskt är, och vilket uppdrag SVT har, och vem som betalar och för vad.

Om man ska kunna motivera en obligatorisk avgift, för alla som innehar en tv-apparat, så måste man kunna erbjuda kvalitet. Så enkelt är det. Kvantitet och skräp-tv kan reklamkanalerna ägna sig åt, det är deras pengar, inte mina.

Nu tillhör jag inte målgruppen för just Café-programmen, och jag ligger inte sömnlös för att Ewert Ljusberg inte längre drar antika skämt i en kuliss av en engelsk pub. Men dessa program hade en tittargrupp. En grupp som betalade. Frivilligt dessutom. Detsamma gäller SR. Jag kan inte påstå att jag är en ivrig påhejare av dragspelsmusik, men idag är det ytterst lite som skiljer utbudet i SR's radioskval, mot skvalet i reklamkanalerna.

Och det är HÄR som SVT och SR's uppgift ligger; att tillhandahålla de program och intressen, som de kommersiella kanalerna inte bryr sig om.

De kommersiella kanalerna måste ständigt redovisa sina tittarsiffror för att kunna sälja reklamplats. Om ingen tittar - ingen reklam - inga intäkter.

Det här problemet har inte SVT eller SR. Oavsett hur många som tittar, så kommer ändå pengarna in. Trots det, så skiter Eva Hamilton ner sig totalt, om TV4 en lördagkväll drar fler tittare än någon av hennes egna kanaler. Det är fullkomligt absurt.

SVT har ett guldläge. man kan skapa kvalitetsunderhållning, nyheter, barnprogram, samhällsprogram, sända debatter, ja nästan vad som helst. Utan att behöva bry sig om tittarsiffror. Det är en dröm för övriga tv-bolag. Man skulle rent teoretiskt uttrycka det som att SVT har 100% av tittarna. Varja dag. Året runt. För det är vad det innebär. Oavsett om man gjort en miss, eller en felsatsning, så kommer pengarna in. Om en kommersiell kanal gör en felsatsning kan det vara rent avgörande för kanalens framtid.

Hur reagerar då Eva Hamilton? Jo, genom att sänka SVT till samma låga nivå, kvalitetsmässigt, som "konkurenterna" i kabelutbudet. Tramsiga lekprogram, slarvigt ihopslängda dokusåpor enligt formulär 1A samt hetsjakt på nya serier från stora världen utanför. Allt medan innehåll och kvalitet offras på löpande band.

Sätt dig ner, Eva, och andas in lugnt och djupt. Jag ska berätta några enkla sanningar för dig. Jag utgår nämligen från att du tror att det vilar på dina sköra axlar att förse hela Sverige med det du kallar "bred underhållning".

• Lek och tramsprogram finns det gott om. Vi behöver inte fler. Verkligen. Och gör vi det, så gör reklamkanalerna det bättre. Det är trots allt deras bakgård. Lekprogram som SVT gör bra är, till exempel, "På Spåret", "Så ska det låta" och liknande. Program utan hets, som på samma gång är underhållning och utbildning.
• Dokusåpor. Lämna det träsket där det hör hemma - på Femman. "Paradise Hotel", "Robinson" i sin nuvarande form, "Big Brother", och andra hjärndöda produktioner, vars enda syfte är att dra ner på den egna produktionskostnaden, och slå mynt av folks voyeuristiska läggning. Sådan program är ovärdiga en statligt ägd tv-kanal. Om det inte är i Italien förstås.... Senaste snedsteget som SVT gjort här är utan tvekan "Ung och bortskämd", men det tänker jag ägna ett annat inlägg åt...
• Sporten. Avtalen för att få sända stora sportevenemang blir allt dyrare och dyrare. Och kanalerna som slåss om dem allt fler. Och dessa kanaler är dessutom tillgängliga för hart när alla i Sverige idag. Försök inte att få alla evenemang. Sikta på några enskilda stora, och låt de andra gamarna slåss om det som blir över.
• Det smala. Du vet vad jag pratar om Eva. Smala kulturnyheter, smala dokumentärer, smala filmer. Storfilmer idag är så lättillgängliga att det är löjeväckande. Ni behöver inte sända en Hollywoodfilm varje lördag, för den går i repris på Fyran, Trean och Femman hela tiden. Eller så finns den på nätet. Eller till och med, hör och häpna, en videobutik. Satsa på de alternativa filmmakarna, de som måste slåss för sin överlevnad, och som inte får vara med och visas i de tittarkänsliga kanalerna. Där har du en av grundbultarna i ditt och SVT's uppdrag.
• Kliv in i 2000-talet! Ni är inte längre ensamma om att göra tv. Inte i världen och inte i Sverige. Slappna av lite. Titta på hur mycket pengar ni har, och hur mycket ni kan spara, om ni bara låter de andra kanalerna göra det de gör bäst. Svenska folket kommer att få se de senaste serierna från USA, även om det inte är ni som sänder dem. Tro mig.
• Gå tillbaka till rötterna. Gör det ni gör bäst. Som ni har gjort så länge. Egenproducerade serier som "Rederiet".  Gå tillbaka till att göra tv-teater. Satsa på Utbildningsradion. Gör ingående nyheter, och samhällsreportage. Våga satsa på nya förmågor. Ni behöver inte köra med säkra kort. Våga experimentera.
• Visa respekt gentemot oss som betalar. Fortfarande, som jag konstaterat tidigare, är  tv-licens inget man väljer, utan som man måste betala. Därför vore det lite klädsamt om du någon gång tog hela koncernen i kragen och sa: "Nu ger vi tittarna vad de förtjänar!"

Slutligen en kort sammanfattning: Skit i tittarsiffrorna, våga vara lite tråkigare och smalare. det är trots allt det som  är eran skyldighet. För att citera Kjell Swanberg, ena halvan av humoprogrammet"Plattetyder": "Vi kanske bara har tvåtusen lyssnare. Men om det finns tvåtusen lyssnare som verkligen gillar os, då är det för deras skull vi gör det här programmet." Det var kloka ord, och omöjligt att säga för en programledare i kommersiell tv. Men desto mer möjligt för er på SVT och SR. Låt reklamkanalerna göra lättsam bred, mainstream-underhållning för miljonpublik, medan ni erbjuder den lilla gruppen som blir över, deras beskärda del.

Ni gör en hel del mycket bra tv och radio, men ni skulle kunna göra ännu mer, om ni började tänka på vad ni gör. Nu rullar pengarna alldeles i onödan. Sätt stopp för det, Eva. Stäm i bäcken nu!

Public Service är ett ansvar, Eva. Inte att locka folk till rutan, utan att tillfredsställa tittaren lite mer på djupet, uppmuntra till intellektuellt tänkande, ge nya aspekter och oväntade intryck. Med andra ord - gör allt det som de andra kanalarne INTE gör. De gör det för att de måste, för sin överlevnad. det behöver inte du.

Lycka till i fortsättningen Eva, och har du frågor, är du mer än varmt välkommen att kontakta mig.