Var inte dum nu!

I början av året fick jag ett trevligt mail.

Det var från en rysk kvinna med det exotiskt klingande namnet 'Hoppfull'. Hon vill veta mig bättre, sa hon. 'Veta mig bättre'? Ja, vet man inte själv bättre så kan man tydligen låta någon annan göra det. Som någons sorts parterapi, antar jag. Hon hoppades att jag ville ta kontakt med henne, och bifogade därför sin MSN-adress. Jag loggade in, och vi språkade ett tag.

Hon berättade att hon gärna ville komma till Schweiz och träffa mig, för ett varmt och långvarigt förhållande. Efter ett tag lyckades jag förklara att det vore bättre om hon kom till Sverige, eftersom det trots allt är där jag bor.

Men jag kan förstå att hon trodde jag var i Schweiz. Häromdagen blev jag nämligen multimiljonär. Eller rättare sagt, jag kommer att bli det, så snart advokaten på Elfenbenskusten får checken jag skickade så att han kan lösa ut pengarna, och skicka till mig.

Det visar sig nämligen att en stormrik affärsman och filantrop, avlidit och efterlämnat sig inte mindre än 300 miljoner euro. Enligt brevet framgår det att jag måste ha träffat honom under någon av hans alla resor jorden runt, och tydligen gjort ett särdeles gott intryck på honom. Detsamma kan tyvärr inte sägas om honom. Man tycker ju att man borde minnas en miljardär av den kalibern, men så är jag ju så dålig på att komma ihåg namn.

Det enda kruxet, som jag förstod det, var att han inte hade ett skrivet testamente, utan bara någon sorts handskriven lapp med mitt namn på. Det är därför som jag nu skickat en check på fem tusen svenska kronor till advokaten i Nigeria. Nigeria? Ja, så stod det i det uppföljande brevet. Måste vara en redig advokat, tänkte jag, som tar sig tid att resa runt den afrikanska kontinenten för att tillfredsställa sina klienter. Så nu väntar jag bara på vidare information om hur jag ska kunna få mina 300 miljoner euro.

De kommer att komma väl till pass.

'Hoppfull' skrev nämligen till mig i mars, och var mycket ledsen. Hennes resa kunde inte bli av, då hennes gamla mor hade drabbats av en extremt sällsynt sjukdom, och hela familjen försökte nu skrapa ihop de tjugotusen kronor, det skulle krävas för att få en specialist i Moskva att ens ta emot henne för vidare diagnos. Stackars Hoppfull. Om jag bara kunde göra nå- Det kan jag ju!

Jag meddelade Hoppfull, att hon inte skulle oroa sig. Jag skickade de tjugotusen kronorna via Western Union, eftersom bankkontoret i Hoppfull's by tydligen lagt ner. Inte ska väl mamma dö för en sån struntsumma. Jag tog ett sms-lån, eftersom detta var på en fredag kväll. Räntan är visserligen ganska hög, men det gör ju inget. 300 miljoner euro. Det ni!

I och med att Hoppfull, så snart hennes mor blivit bättre, planerade flytta hit, måste jag ha en större lägenhet. Så jag gav mig ut på blocket och letade. Varför ska jag behöva springa runt på stan, och krångla runt alla mäklarkontor, när allt finns på skärmen i mitt eget hem? La ut en annons, där jag sa att jag sökte nytt, och att priset inte var av betydelse. 300, ja ni är med.

Redan samma kväll hade jag fått svar. en 5:a i innerstan. Jo, man tackar. Handpenningen skulle bli 400.000 kronor. Inga problem där. Jag övertalade min mor och min far att inteckna huset. Pengarna skulle de få tillbaka med ränta, så fort advokaten hörde av sig igen. Han befann sig för närvarande i Tanzania. Jag vet för jag skickade honom en check på tio tusen för utgifter han haft i samband med mitt ärende. SMS-lån är da shit!!!

Talade med lägenhetsförsäljaren. Om jag bara förde över handpenningen till hans konto, så skulle han omgående skicka mig nyckeln. Han bodde nämligen själv I England för tillfället, och hade själv ingen möjlighet att komma till Stockholm. Självklart, har man bott i en 5:a i innerstan, lär man ju inte vara den som vilar på lagrarna.

Meddelade Hoppfull om den goda nyheten. Efter ett par dagar fick jag svar. Hennes stackars mor behövde specialistbehandling i Krakow. 200.000 skulle det kosta. Jag erbjöd mig naturligtvis att betala. Men Hoppfull tvekade. Dels för att hon inte ville ta emot allmosor, men också på grund av att familjen kände det så hopplöst att skicka modern så långt bort, och inte kunna vara där om det hände något. Hade de bara haft ytterligare 20.000, hade de alla kunnat resa till Krakow, och bo hos en kusin till mamman.

220.000...? Skickade brev till advokaten, den här gången i Kenya. Jodå, pengarna var på väg. Det vara bara några detaljer som behövde lösas med tullmyndigheten. Så här stora summor, behövde bokföras och registreras. Och det var både tidsmässigt och ekonomiskt krävande. Hur mycket? Bara 5.000. Inte mycket med tanke på... Ny check. Nytt SMS-lån.

Återstod de 220.000 till lilla söta rara Hoppfull och hennes döende mor.

Det problemet löste sig dock. Jag var ute på krogen, och över några öl berättade jag hela den fantastiska solskenshistorien; Filantropen, Hoppfull, lägenheten.... Men också predikamentet med att inte ha pengarna i handen ännu.

En man vid bordet bredvid gav mig då ett telefonnummer, till 'en snubbe' som kunde hjälpa mig. Efter några samtal och nattliga möten, hade jag ingått ett litet privatlån. Vilka fantastiskt godhjärtade människor det finns trots allt.

.............................................................................................

Varför skriver inte Hoppfull tillbaka? Har något hänt i Krakow? Har mamman dött? Har alla Hoppfull's mödor varit förgäves? Oron gnager inom mig. Har inte hört något på över en månad.

Och advokaten svarar inte heller, varken på mail, eller på mobilen. Tänk om han har blivit indragen i ett stamkrig i Somalia? Stackars karl. Där irrar han runt i någon djungel, eller öken eller vad det nu kan vara, och kan inte meddela sina klienter. Hade jag bara vetat var han var skulle jag gladeligen skicka honom en flygbiljett.

Nyckeln till lägenheten måste ha kommit på avvägar i posthanteringen. Jag vet inte. Säljaren, meddelade senast för två veckor sedan att nyckeln visst var på väg. Sedan måste de ha fått problem med televerket i England, för de påstår att det inte finns någon abonnent på det nummer jag söker.

........................................................................................................................

Hoppfull.....? Om jag bara hade en adress i Moskva, eller i Krakow.....

Ringde myndigheterna på Elfenbenskusten. Otrevliga typer. De bara talade om att jag var en idiot, och så slängde på luren. Dum i huvudet? Jag? Varför försöker ni inte leta reda på er landsman, som utnyttjas som gerillasoldat?

Något missförstånd till följd av den bristande kommunikationen med England, har tydligen lett till att lägenheten jag lagt handpenning för, har sålts på öppna marknaden. jag gick nämligen dit i går,  med en låssmed. Då visade sig att det redan bodde en familj där. Det blev väldigt pinsamt.

...........................................................................................................

Hoppfull? Nej, det kan jag inte påstå. Debaclet med låssmeden och den redan boende familjen, ledde till åtal, rättegång och 6 månaders fängelse för inbrott.

Lika bra det förresten. Har blivit av med lägenheten jag hyrde. Och mina föräldrar har det inte lätt. I och med inteckningen på huset, har de nu problem med att få ekonomin att gå ihop. Jag är skyldig olika låneinstitut och kronofogden åtskilliga hundra tusentals kronor.

Men allt hopp är inte ute. Tydligen finns det folk här inne, som känner mannen som lånade mig de 220.000 kronorna. Tydligen har han fått höra om min otur, och nu vill hans ombud träffa mig redan ikväll. Ibland har man tur.

Tänk vilka fantastiska människor det finns. Trots allt.