Titta, det snöar!

Hade Povel fortfarande varit i livet, hade jag strypt honom långsamt med min halsduk. Eller kvävt honom med en av de där larviga mössorna han hade.

Nej, det är inte Povel Ramel som person jag har något emot. Det är vintern. Eller ännu mer precist- snön.

Snön gör sig bäst:

• På vykort
• I gamla filmer med Bing Crosby
• Inifrån.

Jag kan inte alls förlika mig med folk som, likt överförfriskade primadonnor, tjuter glatt vid minsta lilla snöfall, och bokar stuga i fjällen. Fjällen? När det finns Franska Rivieran?

Det är något näst intill perverst, hur folk fjäskar för denna styggelse. På med kläder, skidor, brädor, glasögon, zinkpasta, liftkort och så ut i eländet. Frivilligt!?

Snö är ondska. Det är ingen slump att snö förekommer ofta i Stephen Kings romaner. De två främsta exemplen är:

• Lida - Huvudfiguren blir efter ett snöoväder strandad hos sin psykopatiska beundrarinna, som till slut krossar hans fötter.
• The Shining - Familjefar löper amok med yxa, på hemsökt hotell. Ingen kan fly på grund av...just det! Snö!

Hur många skräckfilmer utspelar sig på en after-beachveranda?

Det finns en anledning till att Nord och Sydpolen är glest befolkade. Det är nämligen bara snö. Överallt. Året runt. Och kallt. Ogästvänligt.

Snö är inget annat än förföriskt vacker ondska. Och det är intelligent ondska. Den antar först bedårande vacker kristallform. Sedan tar den sig in på ställen på kroppen, där det inte ens borde finnas ställen! Väl där muterar den! Då blir det bara kallt vatten, som rinner längs med ryggen. Och när det anser sig ha runnit klart, då återgår den till sin ursprungliga form, och ger frostskador. Ondska, säger jag!

Nej, snön avnjuts bäst, när man bara behöver titta på den genom fönstret, insvept i en varm filt, med en kopp varm choklad i händerna. Men när man står och har väntat på en buss i trettio minuter, utan att veta att den fastnat i en backe någonstans, och vinden bara blåser iskalla nålar i ansiktet på dig - då är det inte så jävla romantiskt!

Snö är naturens sätt att svepa in världen i liksvepning. Det är slut nu. Lägg ner! Fan, björnarna har ju fattat det där, och går i ide. Och de har ändå päls. Är det nåt vi borde göra så är det att lära av dem. Låsa in oss i sex månader, och sen kliva ut friska och utvilade i vårsolens glans. Eller så gör vi som de flesta flyttfåglar och pensionärer - drar söderut ut under vinterhalvåret. Och då menar jag inte till de italienska alperna, pucko! Stoppa tillbaka stavarna i garderoben,  älskling!

-Men har du inte själv varit barn någon gång och lekt i snödrivorna? frågor någon.

Jo, men sen växte jag upp och tog mitt förnuft tillfånga. Som sjuåring förstår man inte bättre. Tror att barn är immuna mot kyla, väta och fysiska men, tills den dag de fyller femton. Som tidigast. Ungar kan man utsätta för vad som helst. Det är därför de flesta visor om snö, riktar sig till barn. Få låtar, riktade mot en vuxen publik, handlar om kälkåkning, skridskoåkning och levande snögubbar. Om en afroamerikansk rap-musiker skulle sjunga om snögubbar, kan du vara helt säker på att det ligger en undertext om hundratals år av rasförtryck bakom. Om en vit man sjunger om snögubbar, så är det antingen sin kokainpusher han sjunger om, eller så är han helt enkelt bara sexuellt frustrerad.

-Ta det med en nypa salt. Det är ju bara några månader om året. En nypa salt!? Har ni någon aning om hur mycket salt Vägverket årligen måste strö ut över vägar och trottoarer för att vi inte alla ska ligga på intensiven med brustna lårbenshalsar?

Fast vid närmare eftertanke, så vore det kanske inte så illa. Då skulle jag ha en ursäkt för att slippa vara sådär tyrolerglad, så fort termometern närmar sig nollstrecket.

Jag skulle ligga där i min sjukhussäng. Med en varm filt. En kopp varm choklad. Och Bing Crosby på teve.

Och drömma om en vit jul...