Min första stalker

En vecka.

Längre tid krävdes inte för att jag skulle börja bli förföljd. Jag har en stalker på nätet.

Lite smickrande, det ska erkännas. Jag är i gott sällskap. Agneta Fältskog, Jodie Foster, John Lennon, och så jag.

Så vad har jag att se fram emot? Den här galna kvinnan plötsligt gömd i köksskåpet, bakom farinsockret? En mördad president i min ära? Eller helt enkelt avrättning på allmän plats?

Det började redan lite lätt för ett par dagar sedan. Hon undrade då lite försiktigt hur hon skulle gå till väga för att 'gilla' mina inlägg. Intet ont anande, svarade jag så där vänligt som bara jag kan. Tyckte inte att jag skickade ut några signaler. Men nu var spiralen redan på uppgång. Små tackbrev både här, och på Facebook. Min Facebook fylls numera dagligen på med glada tillrop och, rent ut sagt, oförblommerat fjäsk. All min tid går åt till att rensa bland inläggen. Har kvinnan inget jobb? En man? Ett liv?!

Jo, det har hon. Det värsta är att jag redan känner kvinnan, varför det blir extra jobbigt att skaka henne av mig. Hon är släkt med en av mina närmsta vänner sedan många år.

Jag borde ha sett tecknen redan då. Var jag än uppträdde, satt hon längst fram, skrattade högst och klappade längst. Ett tag trodde jag att vi hade en grupp cirkussälar i publiken.

Kan det vara så enkelt? Ska jag slänga åt henne en strömming? Vad hade Tom Jones sagt om det scenariot...?

Jag är kluven. För samtidigt som konceptet om en hängiven skara fans, och spektakulära scener på allmän plats, så är jag ju inte någon Elvis. Jag driver en blogg, med dryga hundratalet läsare. Är ribban för kändisskap verkligen lagd så lågt?

Ska jag ringa tidningarna och 'tala ut'?

Smickrad, och skiträdd. En obehaglig kombination. Och hur kan jag veta att det inte blir fler. Ett knasig donna på bara en vecka. Hur kommer det se ut om ett år? Kommer jag bli överfallen i hissen av en hop skrikandes 30+ kvinnor, som slänger fram sina i-pads, för att jag ska skriva en lustig limerick på deras namn?

Eller ska jag var storsint? Bjuda henne på en kaffe?

Nej, jag avvaktar. Det kan ju vara så att jag har missuppfattat hela situationen.

Så länge jag inte nämner henne i bloggen, ska jag nog klara mig....