Med satiren som vapen

Min kollega Majsan uppmärksammade mig på något som verkligen inte gjorde mig förvånad. Däremot kände jag mig uppgiven och beklämd.

I hennes blogg kan man idag läsa om Risliamatörerna, en lokalrevy i Västerbotten.

I årets föreställning hade man som ett av sina nummer en parodi på Roger Lundgren, som flyttat från orten, och gjort karriär som bland annat hovreporter.

Men istället för att parodiera och göra satir över hans yrkesval, gick sketchen ut på att göra narr av hans homosexualitet.

Det är tyvärr inte ett ovanligt drag hos just lokalrevyer. I brist på talang vad gäller att skapa roliga parodier eller klurig satir, gör man det lätt för sig - lyteskomik. Lyteskomik måste anses vara den lägsta formen av scenunderhållning, och då räknar jag ändå in mimteater för vuxna i det begreppet.

Historien påminner mig om den lokalrevy som fanns på min uppväxtort. Man hade i många år ett kvinnligt kommunalråd, som gjorde sina klavertramp med jämna mellanrum. Dessa hade räckt till att fylla en hel akt, men icke sa  Nicke!

Ortens lokalrevy saknade helt förmåga att göra något kul av det uppenbara. Något som för övrigt politiker och offentliga personer nästintill förväntar sig. Nej, istället kunde en föreställning innehålla flera sketcher/sånger som istället anspelade eller helt hade som grund, kommunalrådets utseende, och då främst hennes kroppsbyggnad.

Under många år tvingades publik, där kommunalrådet ingick, att genomlida pinsamma passager med skämt om vikt, volym och andra lågvattenmärken om kommunalrådet. Inte i hennes roll som politisk person, utan om henne som privatperson.

Dessvärre är det här något som går igen i många lokalrevyer landet runt.

Revyerna själva försvarar sig med att man som offentlig person måste tålas att skämtas med. Sant! Och det gör de. Min egen grupp gjorde bland annat ett nummer som handlade om just kommunalrådet och hennes motståndare i en ,för lokalinvånarna, viktig debatt.

Det första vi sa när vi satte oss ner och skrev sketchen, som var en fiktiv boxningsmatch mellan de två, var att vi skulle undvika alla skämt som handlade om just vikt eller utseende. Det behövdes nämligen inte. Det fanns nog med material ur verkligheten för att göra en nästan fem minuter lång sketch som ENBART handlade om vad som sagts i debatten, och små absurditeter i ringen. Inte någonstans tog vi upp några av de fysiska attribut hos de två vi drev med. Båda parter var och såg sketchen och båda skrattade gott.

Den lokala revyn erbjöd sig att köpa numret för att ha i sin föreställlning samma år. Deras spontana reaktion efter att ha läst manuset var: "Här kan man ju lägga in ett skämt om viktklass och tungviktare, fan vad kul!" Vi sa "Nej, gör inte det. Manuset är medvetet skrivet utan dessa referenser av en anledning." Men när premiären kom, hade man gjort precis det. Man misslyckades alltså inte bara med att förstöra en ganska skojig sketch, man gjorde den dessutom till ett redskap för att mobba och reta.

Satir är ett mäktigt vapen, om det nyttjas rätt. Men alltför ofta ser jag exempel på när de som, i mina ögon, kan fylla en funktion i ett debattklimat, istället blir otrevliga sadister.

Så mitt råd till er lokalrevyer och era författare - skippa de rent personliga påhoppen nästa år. Kan ni inte göra riktig satir är det bättre att ni skippar numret helt och hållet, eller att ni avsäger er ansvaret att göra revy över huvudtaget.

Satir ska vara ett vapen för förändring, inte konstnärligt självmord.

Och till Risliamatörerna - Skärp er! Be killen om ursäkt. Och när ni ändå håller på, rekommenderar jag att ni i lokaltidning hemmavid går ut på helsida och ber hela orten om ursäkt, för att ni tar betalt för att vara kackiga!