På liv och död

Existensialism.

Nej, inte sådan där svårsmält Sartre-filosofi, utan helt vanlig vardagsexistensialism.

En nära vän till mig funderar mycket kring livet. Eller, nej... Mer kring döden. Främst sin egen.

Det har han gjort hela sitt liv. Redan direkt efter tagen studentexamen gick han med i Unga Urnor. Och på den vägen är det.

Att inse att vi är dödliga är, paradoxalt nog, det som gör oss så levande. Vi vill ju hinna göra något av vår tid i detta jordelivet.

Skriva 'Den Stora Svenska Romanen', bestiga Everest, resa jorden runt, bli mångmiljardärer.

För de flesta av oss blir det inte mycket mer än en limerick på fyllan, uppförsvandring i avstängd rulltrappa, en utflykt till Mariefred och en blygsam pension.

Detta gör att många drabbas av en prestationsångest. Att inte ha gjort tillräckligt i livet. Att ha misslyckats med att förvalta den tid man fått. Inte ha lämnat ett avtryck.

Min vän brukar säga: 'Men vad har jag gjort?' Och svaret är ju helt avhängigt av med vilka mått du mäter.

Det är honom jag tillägnar den här texten.

Du har skänkt glädje och kärlek till människor i din omgivning, och som älskar dig tillbaka. Du har, visserligen sent i livet, börjat bejaka dig själv på ett sätt du, för bara ett par år sedan, inte trodde var möjligt. Du är en viktig del i mitt liv, och det sociala pussel jag lägger, och som gör att jag inte stagnerar.

'Jag vågar inte prata och ta för mig, så som du gör,' säger han, inte med sorg, utan med rädsla för att inte räcka till, eller hålla måttet.

Men jag har en egen måttstock, som jag bedömer mitt eget liv ifrån, och en helt annan för mina vänner. Om alla mina vänner tog lika mycket stor plats som jag gjorde, skulle det förmodligen bara sluta i slagsmål.

Jag är oralt fixerad. Jag måste prata. I ett kör. Och för att mitt liv ska ha mening, måste det finnas någon som lyssnar. Du. Du är en lyssnare, och oerhört viktig, på ditt sätt. Underskatta inte din betydelse för oss som bara låter munnen gå.

Man behöver inte lösa mysteriet med kall fusion, eller bli filmstjärna, för att ha en avgörande och viktig roll i livet. Sitt eget och andras.

Blir vi gladare idag, av att någon minns oss om hundra år? Förmodligen inte.

Livet, är en dödlig sjukdom som drabbar 100% av världens befolkning. Det finns inget vaccin, och inget botemedel.

Döden kan komma när som helst. Om femtio år, om ett år, i kväll... Du behöver inte oroa dig för döden, den kommer vare sig du kämpar emot eller välkomnar den.

Men livet... Livet är inte lika självklart. Och just därför ska vi njuta av det i fulla drag. Gör det du gör, och som du trivs med. Umgås med nära och kära. Gå en keramikkurs!

Vi älskar dig, även om du är fattig, tystlåten, känslomässig, glad, ledsen, tunnhårig och lite närsynt. Du är en del av vårt liv.

Så låt döden vänta. Lev med oss ett tag till. Nynna med när jag sjunger. Låt oss bjuda på nästa runda cava.

Vi ställer nämligen inga krav på dig. Annat än att du är den du är.

Det är september, fortfarande sol. Vintern kommer, så småningom, men jag tar inte på mig mössan och halsduken riktigt än. Det är med vintern precis som med döden. Oundvikligt, men inget att ta ut i förskott.

Bakom varje moln, väntar solsken. Och till dess kan du faktiskt använda paraply!

(Till Pelle lat: Emosaurus Rex)