Totally Fkc'd Up!

Dags att tala om vad jag sysslar med för närvarande.
Jag och min käre vän och kollega Magnus G Bergström arbetar med ett mycket spännande projekt. Tycker vi  i alla fall.
Det är en tv-serie, som är planerad till tre säsonger. I nuläget sliter vi i slutskedet på manuset till pilotavsnittet.

Det är mycket jobb, det är mycket folk, inspelningsplatser och annat som ska koordineras. Men det är sjukt roligt.

För detta ändamål har vi skapat produktionsbolaget Fck'd Up Productions.
 På vår hemsida kan ni läsa mer om projektet. Vi söker fortfarande lite folk, men framförallt lite sponsorer.

Håll utkik, vi kommer att börja lägga upp lite videodagbok om vårt arbete, med detta vårt största projekt någonsin.

Lyckas vi inte sälja in den här serien till något produktionsbolag kommer vi att ändra lite på konceptet och börja streama serien via Fck'd Up's hemsida.

Vad serien ska heta? "Arvlösa" så klart, vad annars??

Bättre sent än alltid...

Ja, alltså... Jag har sagt det förut. Jag ska skriva oftare. Så har det inte blivit. Men så är det med löften.

Löften är så lätta att ge.
Man står där på nyårsafton i goda vänners lag, kanske lite beskänkt, och lovar att sluta röka, börja motionera eller bli en "ny människa", vad fan det nu innebär.
Det är så lätt att lova saker när man är på gott humör. Man tänker inte så långt på vilka konsekvenser ens löfte har för ens tillvaro.
Men ett par veckor in på det nya året visar det sig att 99% av alla nyårslöften redan har brutits.
Vardagen har återgått till sitt normala, och den där ystra känslan runt tolvslaget är ett minne blott.

Man lovar helt enkelt saker alldeles för lättvindigt när man mår bra.Vill man vara säker på att hålla ett löfte har man således två alternativ: antingen lova något när man mår uselt, eller bara lova saker som ligger som mest två dagar framåt i tiden. Så att man inte hinner ändra sig.

Så har det varit ofta för mig. Man har riktigt bra dagar med hög energi, och så lovar man att göra något. För att man då, i det där mysiga tillståndet tycker att det verkar okej. Men så kommer verkligheten och bankar på dörren och så fallerar hela konceptet.
Så har det varit med mitt bloggande. I perioder mår jag alldeles toppen och nästan bubblar över av energi och tid, och så lovar jag att skriva. Och så skriver jag ett par inlägg på en dag, och sen.... tystnad....

Jag har helt enkelt lovat för mycket.

Och det händer mig även i privatlivet. Jag tar på mig saker, för att jag i någon sorts känsla av falsk harmoni känner att "NU, precis NU kan jag engagera mig i PRECIS allt!" Inte sällan är det alkohol och brist på sömn och c-vitamin som gör att jag yrar på det där fullkomligt irrationella viset...

Resultatet blir oundvikligen att jag lovar långt mycket mer än jag kan hålla... Och så får jag ångest... Och så lovar jag att inte lova för mycket.... Ja, ni fattar ju vilken ond cirkel jag hamnat i.

Så nu lovar jag ingenting. Och det är INTE ett löfte, utan snarare en förhoppning.
Så om jag plötsligt säger, i fyllan och villan, att jag kan ta på mig att göra någonting - stoppa mig! Jag har inte tid eller lust, när det kommer till kritan. Säg artigt men bestämt "Nej tack!".

Lova mig det.

Maktlösa mot makten

Jag har sagt det förr, men tydligen måste det upprepas - Sverige håller på att förvandlas till en diktatur.
Sakta men säkert undermineras demokratin. rättsprocesser sätts ur spel. Maktfullkomliga politiker vägrar lyssna på sina invånare, och fattar beslut de inte har mandat för.

FRA-lagen är ett perfekt exempel. Majoriteten av svenska folket insåg att detta var ett oursäktligt intrång på den personliga integriteten och ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Men regering och riksdag ansåg sig inte vara nödda att lyssna till något så simpelt som "vanligt folk".
Här kunde man stifta en lag som stärkte maktens inflytande och makt, samtidigt som den försvagade medborgarnas rättigheter och trygghet. Mums för Måns!

I flera frågor förs numera minimalt med debatt, till fördel för snabba beslut. Vad väljarna tycker, behöver man nämligen inte bekymra sig om. Vad ska de göra? Det finns ingen möjlighet för oss vanliga medborgare att stoppa denna utveckling.

Men den finns i andra länder, och kallas Författningsdomstol; ett oberoende organ som granskar riksdag och regering, för att förhindra att beslut fattas mot folkets vilja, eller i strid med FN¨s konventioner om mänskliga rättigheter.

Det är ett utmärkt exempel att ta efter. Så varför har vi inte en Författningsdomstol i Sverige?

Enkelt - riksdagen säger nej!

Lär dig marschera, Svensson!

Men backa bandet nu! Det är klart att de säger nej. De vet att det skulle innebära ett stopp för deras planer på ett skandinaviskt Nordkorea.

Ju mer våra makthavare motsätter sig en sådan här institution, desto starkare skäl att införa en.

Därför uppmanar jag Er, kära läsare att skriva på den här namninsamlingen!

För Er som vill veta mer om detta finns länkar på samma sida, som ger en kort bakgrund, och fakta och länkar till olika artiklar i media.

Om denna utveckling inte stoppas, finns det snart bara en lösning: Damma av gamla Mme Guiliotine och föra henne till heders igen.

Vi måste sluta tro att staten är vår vän. Den är vår förmyndare, och den vill göda sig själv och hålla oss övriga kort. Jävligt kort.

Upp till kamp! Inte mot kapitalet, men mot Staten - Frihetens värsta fiende just nu.

Pandoras ask

Sveriges riksdag har öppnat en veritabel Pandoras ask, i och med den nya lagen om vad som ska klassas som barnpornografi.

Nu är det nämligen fritt fram för diverse övermoraliserande värdetroglodyter, att krypa fram ur buskarna och anmäla precis allt de ser, om det innehåller barn, som barnpornografibrott.

Senast i raden av idiotiska anmälningar kommer från en Landskronabo, som efter att ha sett en traditionsenlig studentskylt (ni vet dom där som föräldrar viftar med utanför gymnasiet när deras telningar springer ut efter examen), anmält bäraren av nämnda skylt för brott mot barnpornografilagen.

Nu är det dags att vi börjar fundera över vad våra makthavare har ställt till med.

Jag har försökt med allehanda argument för att få folk att förstå faran med den nya lagen och dess utformning och tolkning.

Det funkar helt enkelt inte! De slår dövörat till och känner sig kränkta. De har ju RÄTT, gubevars... Allt är barnporr och måste stoppas. Alla är pedofiler och måste stoppas. BARNEN måste ju skyddas...

Suck.... (På två språk...)
Min kollega Magnus G Bergström håller med.

Så jag tänker framföra ett nytt argument.

Till dig som ser barnporr överallt, och då främst sådana som ovan nämnde Landskronabo:
Hur sjuk i huvudet är du egentligen? Alltså, hur pervers är du? Du som ser ett foto ur familjealbumet som sexuellt och pornografiskt?

"Det ligger i betraktarens öga" heter det ju som bekant.

När jag ser ett foto på en 2åring sittandes på en potta eller i en badbalja, så är inte pornografiska tolkningar det första som poppar upp i huvudet.

Det är således en tolkning som anmälaren lägger i bilden. Anmälaren ser barnet i baljan som sexuell.

Hur friskt är det? Hur gick tankegången?

Jag har aldrig varit med om, eller hört talas om, att någon snuskgubbe stått på lur vid studentavslutningar, och masturberat hejdlöst så fort han sett ett plakat med pinsamma barndomsbilder på nybakade studenter.

Det krävs något av en människa till att få något till något annat än vad det är. Fantasi, till exempel.
I det här fallet ganska snuskig fantasi.

Lagen om barnpornografi får inte tolkas så flyktigt att ALLT kan klassas som barnporr så fort det finns ett barn i bilden, bara för att någon med sjuk fantasi tycker att det är sexuellt frustrerande att titta på bilder ur familjealbum.

Nästa gång jag möter sådana som Landskronabon, så blir mitt argument alltså detta. Du är sjuk. Du behöver hjälp.

Vi andra däremot klarar av att se nakna människor, och även barn, utan att känna oss tvungna att känna i flanellen om det stramar lite.

Kortfattat, om inga andra argument funkar, konstatera det uppenbara, din opponent är förmodligen den perverse jävel han vill låta påskina att andra är...

Kliv fram du som anmält plakatet, så att vi alla kan varna våra barn. PERVO!

'
ps jag hade tänkt lägga in en bild, för att göra det begripligt vilken typ av bilder vi talar om, men faan vet om jag törs... ds.

Det är mycket nu

Det har varit tyst från mitt håll under en ganska lång period.
Det har sina skäl.

Som ni vet arbetade jag med ungdomar i Åkersberga. Tillsammans med dessa talanger satte jag upp "Tanten är min!" - en komedi jag skrev för första gången 1995.
Ja, jag säger "första gången", eftersom jag den här gången beslöt mig för at faktiskt granska mitt eget manus. Slutsatsen jag drog, var att den behövde en bearbetning, som resulterade att det nästan blev en helt ny pjäs. Inte minst för att ungdomarna själva bidrog med så otroligt mycket. Både egna idéer men också inspiration.

Nåja, allt har ett slut, men jag var extremt nöjd med resultatet, och hoppas som sagt få jobba med det här gänget i höst. Då med pjäsen "Piller" från 1994. Den ska få sig samma hårda granskning som "Tanten", om inte värre...

Men nu hampade det sig inte bättre än att min kollegas son, Theo (3,5) smittade mig med vattkoppor.
Då jag inte hade vattkoppor som barn, kom det här som en mindre glad överraskning. Det bröt ut dagen efter sista föreställningen av "Tanten", och jag hamnade i feberkoma i tre dagar.
Kroppen full av vätskefyllda utslag. Ingen ork att vare sig äta eller dricka.

Nu har jag tur som har en god vän som hjälpte mig, och tvingade mig att dricka vätskeersättning, och köpte yoghurt åt mig, så att jag åtminstone fick lite föda i mig.

Utslagen höll i sig i nästan två veckor, under vilka jag satt i husarrest.
Ett tips - börja inte googla eventuella följdsjukdomar på vattkoppor, när du ligger helt förlamad.

Hjärnhinneinflammation, sterilitet, olika former av lunginflammation, fruktansvärda permanenta ärr osv...

Och vädret ska vi inte tala om. När jag satt där, och börjat må lite bättre, men fortfarande inte kunde gå utanför porten, blev det naturligtvis högsommar. Och där satt jag. jag hade lika gärna kunna haft elektronisk fotboja på mig.

Nåväl, jag tillfrisknade... och då kom det en veckas regn och blåst... Vilken överraskning....

Har jag då haft ledig tid efter detta? Inte mycket.

Jag och min kollega Magnus G Bergström har nämligen två olika projekt som vi beslutat att sjösätta simultant. Ett manus till en ny komedi för teater. Första akten är klar. Nu ska vi bara få ihop andra akten och ett slut... Det är svårare än man tror...

Parallellt med detta har vi skrivit på en pilot till en tv-serie. Sena nätter, hysteriska fniss åt våra egna skämt.
Men vi har lyckats koka ner allting till ett 35-45 minuters avsnitt som ska börja filmas i augusti/september nu i höst.

Så, ja, det är mycket nu...

Så med det sagt, nu ska jag försöka blogga lite...

Om jag inte beslutar mig för att gå och bada istället....




Men sen blev jag alltså

När argumenten tryter...

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg "Bard i blåsväder" råder det en märklig trend i det politiska rummet just nu - totalt tillintetgörande av motståndare. Och inga medel tycks anses för fula. Allt är tillåtet. Allt - utom faktiska argument.

Just nu handlar debatten (dumt ord i sammanhanget eftersom det är väldigt ensidigt i det här läget) om det omtalade Mangamålet. 

Senast ut i raden av förmätna tyckare är författaren Nuri Kino, som är så upprörd över Alexander Bards engagemang i Mangamålet, att han anser att Bard måste lyftas bort från programmet Idol på TV4.

Det här grundar sig i en diskussion som förts på den privata maillistan "Elitlistan", som Bard startat, och som tidningarna och nätmedia valt att göra stor affär av.

Man har alltså ryckt lösa strofer ur ett privat samtal, och valt att publicera dessa lite godtyckligt, och vinklat det så att det ska framstå som att Alexander Bard förespråkar barnpornografi. Något som Alexander Bard vid flera tillfällen aktivt tagit ställning mot.

Trots vinklingen i artikeln jag länkat till ovan, framgår det för den observante, att det inte alls handlar om barnpornografi, utan om en av de målningar som omfattades av mangadomen. Bard har försökt uppmuntra en utställare att visa upp verket offentligt, för att pröva var gränserna ska gå.

Men media vill alltså reducera Bards åsikter om yttrandefrihet och konstnärskap kontra övergrepp mot barn, till att handla om att Bard själv skulle vara pedofil. Det är inte svårt att hitta den kontexten mellan raderna. Argumenten skyfflas undan. Bard hängs ut. Som bevis har man texter från ett privat forum, som man kommit över på högst tvivelaktiga grunder.

Nuri Kino framstår som en av de värsta moralfascisterna, när han självgott konstaterar att Bard är ond och att han själv står för en allmän åsikt - den att Bard borde låsas in. Och i brist på lagutrymme därför, i alla fall avskedas från sitt nuvarande jobb.

Kino anser alltså att en man ska förlora jobbet på grund av sin politiska övertygelse. För att han med sakliga argument vill peka på en felaktighet i ett svensk domslut. För att han tar yttrandefrihet på fullt allvar.
Låter ju verkligen som en förkämpe för demokratiska värderingar.

Och Kino kan inte lägga nog emfas på ordet "barnporr". Ordet förekommer flera gånger.
Och han menar att Bard inte ens vet vad pedofili är.
-Jag har sett bilderna och det är barnporr! konstaterar han.
Då är det nog Kino, som varken vet vad pedofili eller barnpornografi är. Han menar dock vidare att "Bard är indirekt skyldig till att bidra till en ökning av barnporren".
Det är en kraftig anklagelse. Och den vill jag gärna att Kino ger belägg för.
Särskilt som studier har visat att pedofiler som får titta på animerad porr, kan ventileras, och därmed göra dem mindre benägna att söka upp den faktiska barnporren.

Vad Kino, och många av hans kollegor inom moralfascismen, inte kan, är att se disitinktionen mellan barnpornografi där riktiga barn far illa, och fiktiva verk. Det senare har inget offer. Hur du än vrider och vänder på det, har inget barn skadats av en teckning, eller skrift. Det handlar bara om panik.

Jag ser ju hellre att pedofilerna sitter hemma och ritar ut sina fantasier än att de går ut och förverkligar dem.
Men i Kino och Moralfascisternas (Mf) värld är allt antingen svart eller vitt. Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp... oavsett om det faktiskt har skett i verkligheten, eller om det bara är som en fiktiv skildring. Se mitt inlägg om "Förbjudna tankar" så förstår ni vad konsekvenserna blir om man verkligen vill följa den här lagen fullt ut.

Mönstret känns igen.
Sexköplagen.
Mangadomen.
Drogpolitiken.
Inget får ifrågasättas. Därför att när dessa ifrågasätts, så saknas det argument för dess försvarare. De VET att deras bevis är otillräkliga och att källorna inte helt pålitliga. Därför måste man ta till andra knep, så att motståndarna inte hörs.

Man reducerar motståndarnas personer till små, ljusskygga, perversa troll. Och troll behöver man ju inte tala med. Det är en fruktansvärt ful metod, och ovärdig ett land som vill kalla sig demokratiskt.

I Kino's värld, ska den som säger emot, fråntas sitt arbete. Jo, man tackar. Saltgruvan nästa?

Alexander Bard har låtit meddela att han nu tänker hålla en låg profil. Inte för att han saknar argument. Utan för att hans argument inte lyfts fram. Han censureras ock kortas ner, så att kontexten blir en helt annan än den ursprungliga. Det finns helt enkelt inget syfte med att vackert gå i  Neofascisternas rastgård på deras villkor.

Men vi är andra. Många fler som delar Bard's åsikter, och som anser att den taktik som Kino med flera använder sig av, möjligen skulle platsa i Nordkorea eller Iran. Vi är fler som kan tala. Vi är fler som kan organisera oss. Och vi har tröttnat nu!

Den här typen av debatt är så vidrig och luktar så illa att jag har svårt att se dem, som beter sig som Kino, i ögonen utan att vilja kräkas.

Du, Nuri Kino, är ett av de främsta hoten mot en fri värld. Mot fritt tänkande och kultur. Du värnar inte om barnen, utan om din egen image som moraliskt högre stående än alla andra. Skämmes, för i helvete! Du är en stoppkloss i den mänskliga intellektuella utveckling som behövs just nu. Gå hem på kammaren och tänk igenom vad du håller på med, och kom sedan tillbaka med sakliga argument. Väl underbyggda med fakta från trovärdiga källor. Alltså INTE vad du och dina medsystrar kommit fram till på senasta "Hata allt som avviker"-mötet.

Väl mött

Stefan Wiktorin - Liberaldemokrat.

Bard i blåsväder

Om Alexander Bard är det lätt att tycka.
Man kan ha åsikter om hans musikprojekt.
Man kan förfäras över hans högst personliga stil.
Och man kan givetvis undra varför karln är som "gubben i lådan" i TV's alla debattprogram.
Allt ovan är jag övertygad om att Alexander bjuder på.

Alexander Bard har aldrig varit feg. Han har valt att gå sina egna vägar, fatta egna beslut och följa sina egna tankar och värderingar. Han har dessutom alltid stått för de val han gjort, och ofta fått stå i skottlinjen för att försvara sig.

Mannen är en åsiktsapparat utan dess like. Finns det något som denna man INTE har en åsikt om? Svårt att avgöra. Ibland får jag känslan av att Alexander sitter och fnissar bakom det där skägget, när han ställer upp i olika panelprogram i TV. Han vet att han provocerar genom sin blotta närvaro. Men det är ju knappast hans fel.

Han ses inte med blida ögon av det etablerade politiska systemet, då hans åsikter är, om inte för liberala, så ett hot mot den gjutjärnsstruktur, som agerar födkrok åt en hel yrkeskår av lönnfeta verklighetsflyktingar.

Ofta försöker man med olika medel misskreditera alla hans politiska argument, med det enklaste av metoder. En urgammal teknik. Förminska Bard till en drogförskönande, pedofilvänlig upprorsmakare. Lägg slutligen till att han bara skulle vara en medial pajas, så är tårtan komplett.

När det blev känt att Alexander låg bakom en maillista, den så kallade Elitlistan, blev det ett jävla hallå i media.
-"Bard mobbar kändisar!"
-"Hat sprids på Elitlistan!"
-"Ingen insyn i topphemliga Elitlistan!"
Läs det där sista en gång till.
"Ingen insyn i topphemliga Elitlistan!"
Vad är det för insyn man anser att folk, som inte står med på listan, ska ha?

En maillista på internet är för mig jämförbart med ett privat möte hemma i lägenheten. Där pratar man om vad man vill. Om vem man vill. Och hur jävla respektlöst brukar inte det bli? Och roligt framförallt.

Jisstanes, vad mycket skit, även om sina närmaste, man kan häva ur sig efter ett par groggar i soffan. Inte allt behöver nödvändigtvis vara illa ment, men det är skönt med en ventil.
Och det är ingen som kan kräva att få hela aftonen transkriberat och hemskickat för godkännande. INte mina vänner som inte var på plats, inte min familj, inte media och inte staten.

Så på vilket sätt tycker sig media ha rätt till insyn i en maillistas förehavanden? Med vilken rätt bedriver man ljusskyggt internetspionage, för att komma över vad som sägs mellan deltagare i ett slutet sällskap?
Och hur kan man göra det med stolthet?

Kvällstidningarna brölade nyligen ut något om hemlig taktik i Idol-juryn, och nåt om mobbning av andra medlemmar i juryn och... ja, jag orkade inte läsa allt. Det var så jävla skitnödigt.

Man kan inte ta saker som sägs i ett slutet forum, och plötsligt ta dessa som fakta. (Om man inte jobbar för Expressen eller Aftonbladet då.) I slutna forum är taket högt och lägsta nivån låg. Det är så det ska vara. Det är då det är roligt. En ventil, som sagt.

Och vi vet att alla, vilket bör inkludera kvällspressen vid det här laget, att Alexander Bard är en kreatör. Han skapar. Hela tiden. Allt han gör kan vara en del i något större. Varje utspel kan vara en hint om ett kommande projekt.

Men kvällspressen saknar förmåga att tänka stort. Det ser en pusselbit och utgår ifrån att hela pusslet MÅSTE vara bitar av ett måsöra. Vi andra som kan tänka större och lägga ihop bitar, ser EN mås, några båtar, en pir, folk som går, metar och solar sig. Vi ser molnen, och följande reflektion i vattnet. Kanske till och med en hund i bakgrunden...

Men Bard måste förringas. Hela tiden. Bard får inte ha någon maillista. Bard får gärna ha åsikter, men inte för långt drivna. Och han får absolut inte ifrågasätta redan antagna lagar! FASA!!!

Bard har, liksom många andra, sågat sexköplagen. Detta förringar man genom att kalla Bard för promiskuös. Hans sexualitet diskvalificerar honom från att ha en åsikt.

Han har åsikter om narkotikalagarna. Se ovan. Plus att han är musiker. VE!!!

Och nu senast kommer utspelen om att Bard skulle vara för pedofili. Detta på grund av att Bard påpekar det uppenbart absurda, att an översättare av tecknad "porr", dömts för innehav av barnpornografiskt material.

Jag skriver mer om den härvan i "Förbjudna tankar", där jag också länkar till den dömdes egen version av det som hänt.

Alexander Bards fullt rationella sätt att se på den här bisarra lagen och dess konsekvenser i domstol, tystas ner med - ja - SE OVAN. Bard är promiskuös, förmodligen pedofil. "Ni har väl sett dom där kortbyxorna han brukar ha?" Ett märkligt drev börjar gå... Men ingen vill ta debatten på ett seriöst plan.

Motståndarna tystas ner. Man trycker ner dem med personangrepp, och hoppas att personen i fråga ska kyrpa hem med svansen mellan benen.

Men de har gjort en kraftig felbedömning. Flera faktiskt.
1: Alexander Bard låter sig inte tryckas ned eller skrämmas.
2: Han är ingen ensam kuf ute i marginalen. Vi är många som anser att lagstiftningen i det här landet är åt helvete, eftersom den tillåts skötas av frihetsfientliga moralister.
3: Han är aktiv i ett nytt politiskt parti som varje dag lockar till sig nya intresserade och intellektuellt vidsynta människor. Partiet kallar sig Liberaldemokraterna, och målet är riksdagsplats 2014. Förhoppningsvis på bekostnad av SD och KD, i första hand.

Så det här tramset mot Alexander Bard, har gjort mer nytta än skada, för hans och även Liberaldemokraternas del. Vi får nu se vilka det är som försvarar de märkliga Kafka-lagarna vi har i det här landet. DET kallar jag insyn.

Stå på dig Alexander! Vi är många som stöttar dig! Inte bara på nätet, men även i det offentliga rummet.

Stefan Wiktorin - Liberaldemokrat.

Federley vann på walk-over

Idag har man i riksdagen haft debatt om den omtalade sexköplagen.
Det var på tiden.
Lagen är en illastinkande och skitnödig kladdkaka från den politiskt korrekta moralmaffian.

Den ena debattören efter den andre gick upp och dunkade varandra i ryggen, och gratulerade till en fantastiskt bra lag.
Fanns där inga invändningar alls mot lagen? Jodå, den ansågs av några vara lite för slapp. (pun not intended)

Men så hände något.
Fredrik Federley tog plats i talarstolen. Han gjorde trots att krafter i partiet hade avrått honom från att tala. Man hade avrått honom, eftersom man visste att sexköplagen var en fråga som Federley hade starka åsikter om. Och dessa åsikter ville man inte att han skulle ventilera i ett demokratiskt forum.

Men Fredrik stod på sig. Och han sågade förespråkarnas argument jämns med fotknölarna. Det kan inte ha varit svårt. Några hållbara argument finns nämligen inte.

Vad hände sedan då? Nog måste väl förespråkarna, övertygade om lagens förträfflighet, tagit chansen att bemöta Federleys "promiskuösa" attityd.?

ICKE!
Inte en enda av förespråkarna valde att gå till replik mot Federley. Inte EN ENDA.

Hur kan det komma sig?

Enkelt.
Det finns två möjligheter:
1: De anser inte att Federley har tillräckligt många ledamöter som stöder honom, och att en debatt med honom därför skulle vara onödig.
2: De vet att han har rätt. Och att en replik bara skulle skämma ut dem.

Oavsett vilket, så finns det ingen ursäkt för deras beteende att INTE gå i replik.
Det är helt enkelt deras plikt att debattera.
Om de väljer att inte säga något, borde Federley vinna på walk-over, och lagen helt ogiltigförklaras. Dessutom är det i strid med deras uppgift som  förtroendevalda att strunta i att debattera lagar, varför de samtliga borde ställa sina platser till förfogande, då de inte uppfyllt kraven på den tjänst de innehar.

Jag kritiserade Federley hårt i samband med den berömda FRA-debatten. Jag ansåg då att Federley var en feg jävla slamkrypare som i ena ögonblicket grät för sin vilja att rädda integriteten, för att i nästa rösta igenom ett av de mest integritetskränkande lagförslagen i modern tid.

Det uttalandet står jag för.
Men!
Det har ju framkommit mer och mer, att Federley viker sig, för att vara lojal mot partiet. Och det är naturligtvis svårt att sitta i den sitsen. Och svensk politiskt klimat är inte den bästa grogrunden för idealister. Men jag tyckte att han kunde låtit bli att gråta och försäkra sig om att han skulle rösta mot, när han visste att så inte var fallet.

Men något har uppenbarligen hänt med Federley sedan dess. En mognad kanske. Insikt? Vad vet jag.

Men när han idag, trots påtryckningar från partiet, väljer att framföra de synpunkter han gick till val på, visar han yttersta integritet som både person och som politiker. Han står för sina egna åsikter, och representerar sina väljare. Något han borde skrivas in i historieböckerna för, jag kan inte minnas vilken politiker som senast gjorde det... Och nej, SD räknas inte!

Så jag säger som en vän till mig hos Liberaldemokraterna, du är välkommen hit, Fredrik!

Skolor saknar sjukdomsinsikt

Utbildningsminister Jan Björklund har tidigare gjort sig känd för sina radikala förslag på hur skolan ska förbättras.
Men man kan undra om Björklund själv gick i skolan. Och om han gjorde det, gjorde han det med skygglappar?

Björklunds nya förslag är att skolk ska föras in i terminsbetygen,  kan man läsa i Svenska Dagbladet idag.

Nya vindar över Sverige

Jag har ett par vänner som anser att jag borde engagera mig politiskt.
Dels för att jag har åsikter åt alla möjliga håll, men också för att jag inte räds att säga vad jag tycker, även om mina åsikter inte ses med blida ögon av det så kallade etablissemanget.

Men jag har aldrig haft för avsikt att blidka och tillfredsställa etablissemanget. Tvärtom. Jag ifrågasätter ständigt. Alltför få människor gör det idag, anser jag.

Makten måste ständigt utsättas för granskning och kritik. Och tar den inte åt sig av kritiken, har den blivit maktfullkomlig.

Jag är inte Fred Astaire!!!

Fred kunde dansa han!

Min gode vän och kollega Magnus G Bergström, skriver i sin krönika om hur det gick när hans revygäng ville få honom att dansa.
Jag kan bara säga, att jag vet hur det känns, Magnus.

Expressen som rättslig instans

I veckan har det spekulerats om tv-profilen Ola Lindholms påstådda narkotikabruk. Observera "påstådda". För det är ännu inte klarlagt om han faktiskt har tagit kokain. Han är misstänkt, och åtal har väckts. Men rättegången har ännu inte inletts, varför ingen kan yttra sig om den faktiska domen än.

Ingen - utom möjligen Expressen.

Kungen vs. Verkligheten

Kungaparet uttalar sig om populärlitteraturens stora fenomen - "Millenium-trilogin" av Stieg Larsson.

Det kan knappast ha undgått någon vilken enorm succé de tre böckerna om Lisbeth Salander har blivit, både i Sverige och internationellt.
Och därför är det kanske inte så konstigt att kungaparet får frågan om böckerna, under ett besök i Polen.

Men skönlitteratur är varken en Saab eller ett Jas Gripenplan. Och därför har kungaparet inte för avsikt att tala väl om Stieg Larssons verk.

Thorsten - Flinck i fingrarna.

Thorsten Flinck...

Thorsten - en helylle-kille.

Upphör han att förvåna?
Njaa. Jag kan inte säga att jag blir förvånad efter hans senaste utspel.

Thorsten berättar hur han brukar snatta i butikerna i Tyresö Centrum. Han gör det dessutom med den självklara stoltheten hos någon utan självinsikt och med bestående hjärnskador hos en missbrukare.

Skadeglädje?

Arkitektskolan i Stockholm står i lågor.

Och jag måste erkänna att jag känner mig splittrad.
Det är naturligtvis synd om de elever och lärare som blir av med sina lokaler.
Risk finns ju  även för att branden sprider sig till de närliggande husen, på till exempel Danderydsgatan.

Mitt liv som lagervara.

Som jag nämnt tidigare så har jag EN stor svaghet.
Jag är fruktansvärt scenkåt.
Jag tänker inte älta det, det kan ni läsa om i det tidigare inlägget jag länkat till ovan.

Men idag tog det ny vändning.
Jag har blivit en lagervara. En reservdel. Jag bara sitter där och väntar på att någon annan ska hoppa av. Tydligen.

En politker tar sig ton

Roland Utbult tar sig ton i riksdagens talarstol. Nej, det är alltså inte Robert Gustavsson dansbands-Roland, utan en ledamot för Kristdemokraterna.

Det är under en debatt om socialtjänstfrågor, som det något udda tilltaget utspelar sig.
Roland vill berätta om en kvinna, Elsa, som suttit på olika institutioner i över 25 år.

Tweetards!

En del av dem som jag försökt få att läsa min blogg, gnäller om att mina inlägg är så långa.
Till er vill jag bara säga - det är inte inläggen som är långa, det är ni som antingen läser långsamt, eller har väldigt begränsat koncentrationsspann.

Jag skriver blogg. Skriver. Skriva - konsten att sätta samman ord till meningar, och meningar till berättelser.
Att plita ner "Idag åt jag skinksmörgås." är inte att skriva, det är att tänka högt, med hjälp av tangentbord.

Således ägnar jag mig åt mer avancerad författarkonst. Ofta flera meningar, ja ibland hela stycken, med inledning, en mitt och ett avslut.
Detta koncept är tydligen alldeles för svårsmält för dagens litteraturhaverister, som anser Expressens insändarsida vara höjden av hur mycket information i skriven form man kan ta till sig.

Men jag framhärdar i mitt författande. Någon Dickens blir jag förmodligen aldrig, och Dostojevskij får anses ligga långt bortom min ambitionsnivå, även om jag ibland fantiserat om att dräpa en jobbig hyresvärdinna.

Men den nya generationens läsare vill ha det kortfattat. En mening i taget. Inga långa ord. Meningar som går att läsa utan att störas av kommatering eller bisatser.

Men idag ska det vara snabbt och lättsmält. Som en cheeseburgare på McDonalds. Och ungefär lika rikt på näring.

Och eftersom jag är lite av en dietist när det gäller skrivna fora, tänker jag fortsätta med mina matnyttiga inlägg.
Se mig som blogosfärens motsvarighet till broccoli.

Att Twittra till exempel, är lite som nätets motsvarighet till voyeurer. Att sitta och titta på folk, som egentligen inte gör så mycket, men i förhoppningen att "när som helst händer det"...

Folk som tillbringar för mycket tid på nätet, just med att följa sådana korta inlägg om folks vardag kan ges en helt ny titel: Tweetards.

Vill jag uttrycka mig så kort att ni fattar och inte hinner tappa intresset, så rapar jag och lägger upp en ljudfil!

Men om ni bara kan fokusera i mer än två minuter, så lovar jag att ni även i fortsättningen kommer att kunna njuta av mina utlägg om ditten och datten.

Och duger inte det kan ni alltid läsa vad mina goda vänner och kollegor Magnus G Bergström och Erik Bröms
Väl mött.

ps. om du har läst så här lång, har du förmodligen inte ADHD ds.

Tanten är min!

Ja, Det blev alltså fyra extraföreställningar av denna fantastiskt välspelade komedi.
Så rolig att det är kriminellt.

En äldre dam får svar på en kontaktannons.
Men hon får oväntat nog besök, av fyra olika män.
En vill åt hennes pengar.
Den andre vill åt hennes granne.
Den tredje vill bara ha hennes småprylar.
Den fjärde vill åt de andra tre.

Man kan inte fly från sitt förflutna...eller kardemummabullar.

One-piece of my mind

One-piece  ökenmodell

På 1990-talet var "kulturkrock" ett av de vanligast förekommande orden i media. Det innebar, då i alla fall, att vår midsommar totalt skar sig mot de nya influenserna. Ibland kunde en kebab istället för sill, vara en kulturkrock.

Så tänkte vi då.
Tack, för att tiden ändå går framåt...

Fröken Ask´s känsla för sex

Precis som jag började återfå hoppet om Beatrice Ask som justitieminister, släpper hon BOMBEN!

Samlagskontrakt. Sug på ordet. Rulla det över tungan och bak i gommen. Sam-lags-kontrakt...
Och, nej, det är inte första april. Det här är på fullaste allvar.

En nöjd president

Som jag skrev tidigare idag, är Aftonbladet bra på så kallade icke-nyheter.

Här är ett utmärkt exempel:

"Här stjäl presidenten!"

Kvällspress eller dagverksamhet?

Säga vad man vill om Aftonbladet, men som gammal stödtidning till vänsterblocket tar de i alla fall sitt ansvar för alla dem som slussats ut i FAS-3.

Runt om i landet tar man hand om människor med nedsatta förmågor (är det politiskt korrekt att skriva så? Whatever!) I Hudiksvall har man med stor framgång i många år drivit teatergruppen "Glada Hudik Teatern", med så stor framgång att de till och med blivit film, "Hur många lingon finns det i världen?".

Hotellen och erotiken

Min vän och kollega Majsan är en mycket skön person. Hon och jag delar värderingar i mångt och mycket. Inte allt naturligtvis, det vore ju inte så stimulerande. Men hon är en fritänkare, och kan se på saker ur ett objektivt perspektiv. Jag gillar att hon kan ta upp även kontroversiella saker på ett lugnt och sakligt sätt. Hon moraliserar inte i onödan.

Nu senast har hon ifrågasatt trenden med porrfria hotell.

Kulturen kapitulerar i sitt eget hus

Jag hade tänkt skriva något om det uppmärksammade fallet med den inställda dansföreställningen på Kulturhuset förra veckan.
Men då jag har haft fullt upp och inte haft tid så hann någon annan före, och eftersom Mustafa Can. skriver det så bra, och sammanfattar det mesta av det jag ville ha sagt, som jag inte redan gett uttryck för, rekomenderar jag att ni läser hans kortfattade inlägg i debatten.

Tack Mustafa, för att du höll fortet medan jag arbetade med annat.

Den siste Profeten - fika med Gud

Jag brukar säga:
-Jag tror inte på Gud, men han litar inte på mig heller.
Vi skrattar ofta ofta åt det där, Gud och jag. Vi är nämligen inte helt säkra på hur uttrycket kom till. Han hävdar att det har att göra med någon 5-kamp på Grönan, tidigt 1980-tal. Själv hävdar jag att det har att göra med hans förmåga att överdriva hela tiden.

När lycka tar slut

I fyra veckors tid har mitt liv fått mening.

De som känner mig, vet att teater alltid har varit den högsta prioriteringen i mitt liv.

Jag andas teater. Jag skriver, spelar och regisserar så fort jag får chansen. Och ibland får man riktig Jack-pot.

Att damma av en succé

De senaste fyra veckorna har jag haft fullt upp. Dekorbygge, ljussättning, kostymplanering, program, ja listan kan göras lång.

Det är nämligen så att jag av en slump upptäckte att Bergagårdens Teater i Åkersberga hade kommit över ett av mina gamla manus som jag skrev 1994/95, "Tanten är min!"

Sorglig byråkrati

I Aftonbladet idag går det att läsa en mycket ledsam historia. Ledsam på flera plan.
En 75-åring man mister sin livskamrat efter 40 år tillsammans.

Att mista en anhörig är alltid svårt. Och mitt i sorgearbetet ska man också ta hand om det praktiska. Bouppteckningar, begravningar och gå igenom gemensamma tillhörigheter, och hur dessa ska delas upp bland de efterlevande släktingar. Ibland är det enklare, ibland svårare.

Tips

Läs gärna mina vänners bloggar också.
Ni har ju uppenbarligen inget vettigare för er.
kan ni läsa det här, har ni alldeles för mycket tid över, och då kan ni lika gärna kolla in dem med.

Tack för ordet.

Magnus G Bergström

Erik Bröms

Konsekvensen av att synas

Ännu en Big Brother-deltagare talar ut.

Vanessa Lopez har gjort hat-trick i Big Brother-sammanhang. Hon har kommit ut (som transexuell), åkt ut, och talat ut. Bara att gratulera.

Men Vanessa har ångest. Inte helt obegripligt. Och verkligen inget som överraskar. Den omgång av den omdiskuterade dokusåpan som visas är den sjunde i ordningen för Sveriges del. Skriverierna har varit många redan sen den första omgången 2000.

När skadan redan är skedd

Vi människor är inte riktigt riktiga i huvudet ibland.
Våra naturliga överlevnadsinstinkter sätts helt ur spel, för att vi samtidigt tänker som moderna människor, snarare än levande varelser, som ser till sitt fysiska välmående.

Skratta lagom - jag är inte död än!

Just nu är jag regissör åt ett gäng ungdomar i Åkersberga. Det är uppfriskande på många sätt. Att umgås med folk som är några och ett år yngre än en själv kan vara rent av vitaliserande. Som någon sorts mental ansiktslyftning.
Inte för att jag tycker att jag är så gammal. jag menar, när skulle jag ha hunnit bli det. Jag var ju arton alldeles nyss...

Det lät bra på pappret...

Världen är full av visionärer.
Varje sekund skapas en tanke någonstans i världen.
Varje ögonblick är fullt av embryon till nya möjligheter.
Men inte alla når fram. Inte alla kommer över ribban, om man säger så. En del verkar till och med leka Limbo, snarare än sikta högt.
Och så finns de där idéerna som "såg så bra ut på pappret..."

April, april....*suck*

Blev du lurad idag? Så lyder krigsrubriken på Aftonbladets nätupplaga. Jag förstår att AB känner pressen att vara först med nyheter. Men landsortens alla påhittiga aprilskämt kan väl ändå knappast räknas in i kategorin "nyheter"? Och borde man inte i rimlighetens namn låta dagen gå lite först? Att berätta vilka artiklar som var "hittepå" innan folk knappt har fått en chans att läsa dem, känns som att sabotera grejen lite. Det är ju trots allt första april i bra många timmar till. Men som sagt, Aftonbladet...

Min kropp kräver fackligt avtal

Detta inlägg är ett svar, eller snarare en spin-off till min kollega Magnus G Bergströms inlägg om kissnödighetens inverkan på vår effektivitet.  Vänligen läs det först. Eller sist. Det gör ni som ni vill. Men helst först. Och glöm inte att kissa...

Statligt slaveri

I USA ledde inbördeskriget (1861-1865) till att slaveriet avskaffades. Alltså, det slaveri som bestod i att ha importerade svarta, som gratis arbetskraft. De svarta hade inga rättigheter, väldigt få möjligheter att bli "fria", och betraktades som förbrukningsvaror. Dödligheten var hög, medelåldern låg. Män, kvinnor och barn, alla var de arbetskraft som inte kostade något att äga. Och som gick att hunsa. Jobba eller svält. Det var de alternativ som fanns.

Samtidigt - tre generationer bort

Förnyelse. Det pratar man ofta om. Faktiskt är det så att ju oftare vi förnyar oss, desto mer talar vi om behovet av ännu mer förnyelse. Intressant och spännande. Och vitalt för vår utveckling som människor.

Man kan förnya på olika sätt. En människa kan förnya sig, "re-invent", som det heter på engelska. Ett företag kan förnya sig, genom att ändra inriktning och produkter. Och så politiken så klart. Fast i det sistnämnda kan processen ta så lång tid att när den är färdig, har övriga samhället redan passerat 20 stycken förnyelsestadier på vägen...

Med cynism som affärsidé

Man skulle kunna tro att TV4 och deras muterade avkomma TV11 försöker slå någons sorts rekord. I kall beräknande cynism. Och samtidigt tjäna en bra slant på det dessutom.

Jag skrev tidigare i veckan om Big Brother. Men det är dessvärre bara toppen på ett gigantiskt isberg.

Twisted twosome

Det är så dags här i livet. Man närmar sig den där mytomspunna medelåldern, och går in i en ny fas i livet.
Jag har skaffat en partner.
Nej, absolut inget sexuellt, men väl ganska emotionellt och kärleksfullt, vågar jag nog ändå påstå.
Rent platoniskt, alltså.

Den perfekte medborgaren?

Man knyter näven i fickan...
Känns det igen? Frasen är gammal och speglar den svenska mentaliteten. Ett godmodigt folk, som inte brusar upp i onödan.
Någon tränger sig i kön, men man säger inget, utan muttrar lite irriterat mest hela dagen.
Sådana är vi. Jag är det. Och det är väldigt väldigt sorgligt.

Den skadliga Staten

För ett par år sedan utbröt mindre panik, framförallt i media. "Pandemi när svininfluensan kommer till Sverige!".

Och Socialstyrelsen eldade på. "Vaccinera hela befolkningen ASAP!"

Pandemi? Nja... Bara om man väljer att omdefiniera ordets betydelse. En pandemi är något i stil med böldpesten. Svininfluensan skördade visserligen några offer, men någon pandemi var det aldrig någonsin tal om.

Rätten till din kropp

Några medlemmar av vår lagstiftande församling slår sig på bröstet för att de införde den omdiskuterade sexköplagen 1999.

Men i själva verket borde de skämmas.

Anfall är bästa försvar

Just nu pågår en massiv rekryteringskampanj för Försvarsmakten. Det är en av följderna till att vi äntligen avskaffat det demokratiskt förkastliga värnpliktssystemet.

Värnplikten var en kvarleva från Sveriges storhetstid, då det gällde att skaffa kanonmat för att släcka maktgalna kungars törst efter expansion. Principen att alla (fram till inte så länge sedan bara män) medborgare, skulle infinna sig för militärtjänstgöring är barbarisk och medeltida. De som inte ville, riskerade att fängelsestraff. Enligt Amnesty klassas en sådan person som "samvetsfånge", alltså någon  som inte begått brott, men som fängslats på grund av sin övertygelse. Men nog om det, systemet är kasserat och tillhör nu vårt solkiga förflutna.

Förbjudna tankar.

Sverige har blivit ett mycket kallare land de senaste åren. Nej, inte kallare temperaturmässigt, utan politiskt.
Plötsligt ska lagar tydligen stiftas grundat på en äldre och illa påläst generations moralpanik.

Jag, min blogg och Muammar Ghadaffi

Att skriva en blogg - inte så mycket problem.
Att ha Facebook - inte så mycket problem.
Att få min blogg och facebook att samarbeta - PROBLEM!

Inte alla nötter i palmen...

Jag har aldrig gillat dokusåpor. Jag förstår inte tjusningen. Titta på hur folk beter sig när de blir fulla (Kungarna av Tylösand, eller vilken annan dokusåpa som helst förresten)? Jag kan lika gärna gå till lokala puben. Titta på folk som knullar (Kungarna av Tylösand, eller Big Brother eller Paradise Hotel)? Vad fan?? Har ni inget internet?! Nätet är fullt av porr. Är det verkligen kvalitativt bättre att se gryniga bilder på folk under täcken, än att googla fram "Busty bombshells in Brunkeflo"? Vad jag har förstått är nätet dessutom fyllt av villiga amatörer som gladeligen visar upp alster från sitt vardagliga sexliv i parti och minut. Så nej, jag fattar inte poängen.

Ask - ett steg i rätt riktning.

Äntligen säger Beatrice Ask något som är vettigt. Jo, ni läste rätt. Efter några trevande försök med, bland annat, lila kuvert till misstänkta sexköpare, gör hon en strålande come-back, som visar att hon, trots allt, har några lampor tända där uppe.

Adressändring

Välkommen!

Det här är alltså min bloggs nya adress.
Det innebär att jag flyttat minagamla inlägg hit, men har kvar den gamla bloggen ett litet tag till.

Men allt nytt kommer att hamna här, och INTE på den gamla adressen.

Nu kommer våren, håll i hatten!!!!

Förr reform - nu uniform!

Carin Jämtin, denna lilla pärla i riksdagen, får idag symbolisera den frånvaro från verkligheten som alltför många politiker idag har.

I sitt senaste utspel förespråkar hon skoluniformer. Varför? Jo, för att världen då skulle bli en bättre plats naturligtvis. Enligt Jämtin, i alla fall.

Med satiren som vapen

Min kollega Majsan uppmärksammade mig på något som verkligen inte gjorde mig förvånad. Däremot kände jag mig uppgiven och beklämd.

I hennes blogg kan man idag läsa om Risliamatörerna, en lokalrevy i Västerbotten.

Nu med egen kanal.

Ja se så där ja.
Uppe i hörnet i bloggen ser ni nu länken till min egen Youtube-kanal.

Där återfinns för tillfället endast 3 klipp. Det är från den 4:e mars i år, då jag för första gången på 15 år försökte mig på Stand-up.

Det var verkligen ingen lätt uppgift , och jag lämnar det osagt vad för kvalitet det håller. jag lämnar det helt åt betraktarens vaksamma ögon.

Så ta en titt, och kommentera gärna...

Öster om Eden

Ett klassiskt klavertramp sätter tonen

För några år sedan yttrade dåvarande näringsminister Björn Rosengren de numer klassiska orden - "Norge är den sista Sovjetstaten". Det är genant ur flera synvinklar.

Dels för att Rosengren satt i en regering, som inte riktigt kastat av sig sin gamla kappa med hammaren och skäran, har "internationalen" som ledmotiv, och som inte heller gjort upp med sina gamla relationer med gamla Östblocket. men nog om det. De där orden har han fått äta upp, med råge.

Public service? Inte på mitt pass!!

Public Service - beroende av tittarsiffror?

En gång i tiden, så sent som på 1980-talet, hade Sverige bara 2 kanaler för television, TV 1 och TV 2. Båda tillhörande SVT, ett statligt ägt så kallat Public Serviceföretag. Då liksom nu, finansierat via en obligatorisk avgift, tv-licensen, som alla innehavare av en tv eller radiomottagare är skyldiga att betala.

Alla dessa listor...

Runt om på nätet och även i "gammelmedia", publiceras listor av alla de slag. Då jag vill passa in i flödet av information, rättar jag mig i ledet och bidrar med några listor.

Saker jag gjort....eller inte....

• (x) Ätit frukost före lunch.
• (x) Ätit lunch.
• (x) Köpt en produkt som det gjorts reklam för.
• (x) Empiriskt bevisat att Bollnäs faktiskt finns.
• (x) Åkt buss.
• (x) Åkt tåg.
• (x) Åkt vilse.
• (x) Kommit hem igen.
• (x) Åkt rulltrappa (upp).
• (x) Åkt rulltrappa (ned).
• (x) Läst en bok (bra)
• (x) Läst en bok (Liza Marklund)
• (x) Kokat pasta.
• (x) Firat min födelsedag.
• (x) Ägt en tröja.
• (x) Dammsugit.
• (x) Tappat nycklarna.
• (x) Tappat tålamodet.
• (x) Tappat konceptet.
• (x) Skrivit ett brev.
• (  ) Varit i Sundsvall.

HISSAR

• Hissen på Åhléns City. (Rymlig)
• Hissen på NK. (Trevliga speglar)
• Åkbandet på T-Centralen från blå linje. (Inte en hiss, men praktiskt om man vill hinna färdigt med korsordet)

OGILLAR

• Folk.
• Folk.
• Folk.
• Folk.
• Pölsa.

5 SNABBA

• Gepard.
• Tävlingscyklister.
• Pengar.
• Makaroner.
• Nescafé.

Att se på tv:

• League of gentlemen (Brittisk humor när den är som märkligast)
• Arrested developement (Amerikansk komediserie som tyvärr inte nådde Sverige.
• Family Guy (För att det är så tecknad humor ska vara)
• American Dad (Bara ett snäpp från att vara lika rolig som Family Guy)
• Glee (För att det är sång, dans, humor och drama. Och Sue Sylvester.)

Så. Det får räcka med listningar i dag. Jag är nämligen förkyld och får inte slita ut mig...

Se även min gode vän och kollega Magnus G Bergström ge ett par skopor ovett åt höger och vänster i "Shitlist 1" och "Shitlist 2"

Brott och straff

Tänk dig följande scenario:

En våldtäktsman, mitt upp i sin gärning, upptäcker plötsligt en blottare, bakom en buske lite längre bort.

Våldtäktsmannen blir mycket upprörd, och polisanmäler blottaren.

Regler är till för att följas!

Regler, lagar, förordningar, förbud, påbud och paragrafer. Var hade vi varit utan dem? Vilsna i tid och rum får man anta.

Sverige måste vara ett av världens mest laglydiga folk. Inte för att vi kanske är bättre uppfostrade än andra, utan för att vi har fler lagar än de flesta. Man hinner helt enkelt inte bryta mot alla regler, ens om man försöker.

En upprörd bekant

Efter senaste veckans skriverier och jakten på Julian Assange, är det många som har höjt sina röster mot storebrorssamhället.

En av dem är Magnus G Bergström, företrädare för Piratpartiet i Österåker.

Magnus, liksom jag, är av uppfattningen att är det någon som ska övervakas så är det regeringarna och INTE folket.

Det är regeringarna som har de blodiga händerna, som bär ansvaret för skiten i världen.

men det försöker man dölja genom att istället öka trycket på oss medborgare.

Men nu har locket blåst av, och det är en unken doft som sprider sig över jorden.

Men som sagt, vi är inte ensamma. Det är dags att göra revolution i modern tid!

Tills dess kan ni läsa denna känslostormande text av min gode vän Magnus G. Bergström

Mitt herrskap - starta motorerna!

Ända sedan jag åkte till Cypern för min utlandsvistelse i 4 år, har jag varit borta från teaterscenen.

Fram tills i år. Jag fick en nytändning i och med att jag fick en större roll i en amatörteateruppsättning i Åkersberga. Det blev en fantastisk come-back.

Julen - farligare än rökheroin

Jag knarkar loss på julen. Nej, inte så att tidpunkten i december gör mig benägen att skjuta heroin eller dra en lina koks, eller börja rulla egna hampagåsar. Utan helt enkelt julen som företeelse. Julen är som en drog.

Otukt är världens lön...

Det kan inte vara lätt att vara kung av Sverige. Eller drottning. Monarker världen över har det i allmänhet inte lätt. Men Konung Carl XVI Gustav och hans gemål Silvia, har verkligen fått klä skott de senaste veckorna.

2010. Året som skulle bli ett av de mest glansfulla i vår kungafamiljs historia, urartade till det mest hektiska gatloppet i modern tid.

Hjälte eller skurk?

Julian Assange är mannen alla talar om. Några hyllar honom, andra vill se honom avrättad. Anledningen stavas Wikileaks.

Röd flagg!

Humor...

En konstform med lika många avarter som den moderna konsten. Det finns svart humor, slap-stick, referenshumor, vitsar, ordlekar, musikalisk humor, ofrivillig humor, lyteskomik, förväxlingshumor och den 90-talistiska ironin.

Vem fan tror jag att du är??!!

Nu kräver jag att mina vänner gör något åt sina utseenden. Inte för att ni är fula, per se, utan för att ni alla ser likadana ut.

"I mörkret är alla katter grå, och på Facebook ser alla ut som varandra."

Tid är pengar

Tid är pengar.

Denna utslitna klyscha som vi hört, alltför många gånger. Enligt principen, skulle bara den tid som gått åt till att framföra denna idé hela tiden, kunna vara värd en mindre förmögenhet.

Titta, det snöar!

Hade Povel fortfarande varit i livet, hade jag strypt honom långsamt med min halsduk. Eller kvävt honom med en av de där larviga mössorna han hade.